Inledning

Kapten var inte säker på vad som egentligen hade hänt i Studentbyn dagen efter att de hade drivit Sebastian ur centrum. På kvällen hade Alexander kommit till Hansa-kvarteret där Piraterna höll till och klagat på att M – "den lömska apan" – hade sparkat honom – "den store ledare" – från hans plats som studentbygängets ledare, fast han skall bli pappa till "ännu en stor ledare". Trots att han hade försökt hade Kapten inte lyckats få ur Alexander var Sebastian fanns, det enda han fick reda på var att Sebastian varit i Studentbyn.

Några dagar senare hade M gått in i centrum och anslutit sig till KlanKlas. Det förvånade inte Kapten särskilt mycket. De flesta M-trogna ur Helveteshundarna hade gått med i KlanKlas. Via omvägar och rykten hade Kapten till slut fått veta att M sagt att Sebastian, och de andra de drivit från centrum, hade begett sig ut på landet. Tydligen hade de få som var kvar i Studentbyn också begett sig ut på landet. Det störde inte Kapten ett dugg. Mer mat åt Piraterna, tyckte han.

Lugnet varade dock inte ens så länge att det hade blivit snö på marken. Med inspiration av Sebastian hade M börjat predika om hur mycket bättre det skulle vara om alla gäng i Åbo skulle förenas och bygga upp staden istället för att strida med varandra. Snabbt hade M lyckats samla de flesta av Sebastians gamla anhängare runt sig och åter igen kunde Kapten med illamående se hur pirater, blodsbarn, herrar, klasar och folk från andra gäng pratade och skrattade med varandra och lyssnade på M på torget. Varje gång M pratade på torget slöt sig fler och fler till gruppen och snart hade M fler människor samlade runt sig än vad det fanns pirater. Hade hon velat hade M kunnat bilda ett eget nytt gäng.

Kapten hade funderat länge och väl hur han skulle bli av med detta nya hot. Det största problemet var att M inte var ensam: hon hade hela KlanKlas bakom sig. Kapten visste inte hur hon hade lyckats skaffa sig en betydande ställning inom KlanKlas så snabbt – en del sade att hon hade gått fram sängvägen och enligt Kapten verkade det inte helt otroligt – men nu hade hon en ställning och det var problemet. Om man ville bli av med M måste man bli av med hela KlanKlas, och även om Piraterna redan var i konstant strid med dem så verkade inget annat gäng i Åbo vara intresserade av att gå i öppen strid med KlanKlas, speciellt inte eftersom flera av medlemmarna från varje gäng stödde M.

Till slut var det inte bara Kapten som tyckte att situationen i Åbo började bli allt mer ohållbar. Ledarna för de andra gängen insåg också till slut – efter att Kapten ansåg att han nästan tvingats banka förstånd i de flesta gängledarna – att Ms framfart inte kunde få fortsätta utan att de gjorde något. Vad de andra gängledarna kom fram till fick Kapten att bli rasande.

Det bestämdes att det skall hållas ett möte mellan alla gängledare i Åbo i ett utrymme i den neutrala zonen kring domkyrkan. Under mötet skall det diskuteras om alla gäng i Åbo ska slå ihop sig och hur det skall göras i så fall.

Mindre än tio dagar före mötet hände något katastrofalt. All elektricitet försvann i Åbo. Ingen visste varför eller hur den bara hade försvunnit. Ingen visste heller hur de skulle få tillbaka elen. Att lamporna inte fungerade var inte det största problemet. Problemet var att det var mitt i vintern och att snön låg i tjocka drivor på gatorna. Utan el blev det snabbt kallt också inomhus. När det gått ett par dagar utan att någon visste hur de skulle få tillbaka elen börja många tro att de alla skulle dö. Kapten menade att det var ett straff till alla i Åbo för att många ville överge den rätta vägen och slå ihop alla gäng till ett.

Sedan, några dagar innan mötet, kom elen tillbaka lika plötsligt som den hade försvunnit. Folk hurrade och skrattade: de skulle inte dö. Men fortfarande fanns misstanken om att elavbrottet var ett tecken på att mötet var bestämt att gå dåligt och att allt skulle bli ännu värre om alla följde M.