Ani jämrade sig och stötte upp sitt maginnehåll. Snön vid hennes fötter färgades grön-gul och det smakade surt och beskt i hennes mun. Hennes ögon tårades ofrivilligt. Hon hade inte ätit något på två dagar, så det var inte annat än magsyror som kom upp. Det gjorde det förstås bara värre. Hon hatade att spy.
Hon torkade munnen i ärmen och kastade en blick mot Leika som låg ihopkrupen mot husväggen. Han huttrade i kölden, men sov fortfarande. Sedan böjde hon sig ner igen, putsade bort det översta lagret av svart, sotig snö och tog en näve vithet och stoppade i munnen. Snön var iskall och våt. Hon sög i sig vattnet och lät kylan döva smaksinnet. Härligt. Illamåendet avtog. Det skulle ha smakat betydligt bättre om hon inte redan varit frusen ända in i benmärgen. Eller om hennes mage inte varit skrikande tom. Det delvis mögliga brödet hon gnagat på i förrgår skulle nu ha varit en festmåltid. Ani bestämde sig för att aldrig mera vara kinkig med maten.
"Vakna Leika. Vakna, det är morgon."
Ani strök ömt Leikas kind. Den var kall, men det var hennes hand också. Skäggstubben kändes som små nålar mot hennes fingrar, alla förutom lillfingret. Med det kände hon ingenting.
Leika slog upp sina grön-gråa ögon och log med blåa spruckna läppar. Ett segervisst leende – ännu en ihjälfrysande natt ute i drivorna besegrad.
Utan några morgonritualer lämnade de två flyktingarna den tillfälliga lägerplatsen de gjort åt sig i den smala gränden. Endast några ovala avtryck i snön bar vittne om att någon sovit där. Stela och böjda mot kylan gick de hållande om varandra vidare genom labyrinten av smågator och gångar som utpräglade den här delen av Eríma. De befann sig i ett av de sämre kvarteren av nya staden, utanför den massiva stenmuren som omringade gamla Eríma. Hus här var hastigt uppsatta, men de var ändå riktiga hus. Inga slum såsom utanför palissaden.
Palissaden var en bastant, tre manslängder hög pålmur som omslöt praktiskt taget hela staden. Endast slummen lämnade utanför. Med jämna mellanrum bröts trädstammarnas raka vägg av av vakttorn och portar, som nu på Lupas order ständigt var bemannade. Kraftigt bemannade. Enda sättet att ta sig ut ur nya Eríma var genom palissaden.
"Idag ska vi hitta ett sätt" sade Leika tröstande medan han navigerade mellan de tätt sittande husen. De höll sig borta från alla stora gator och samlingsplatser. Annars skulle de omedelbart ha blivit tagna av Lupas prisjägare eller nån patrull. Till och med då de smög sig fram längs de mest undangömda av gränder höll de alltid aktsamt utkik framåt och bakåt. Gatuhörn var de synnerligen försiktiga med. Många var de gånger då de i sista ögonblicket lyckats gömma sig bakom högar av bråte och skräp, medan förföljarna drog förbi på tvärgator. De finkammade hela staden. Alla som haft några kopplingar till Undre världen fördes bort. Och de flesta kom aldrig tillbaka.
Ani och Leika var inte de enda som försökte fly Eríma. Situationen hade blivit allt värre under de senaste dagarna. Fruktansvärda bränder hade brutit ut – eller anlagts – i slummen och ryktet sade att det inte fanns mycket kvar av de planlösa kojorna. Luften hade varit fylld av kvävande sot sedan dess. Överallt låg ett mörkt lager av svarthet. Ani kunde fortfarande se rök stiga upp mot den molntäckta himlen då passliga gluggar bildades mellan husväggarna. Hon undrade hur många som fallit offer för lågorna. Åtminstone hade de inte behövt frysa ihjäl.
Då och då såg de andra flyktingar som hopplöst drev omkring. De höll sig borta från dem. Ani visste vad förtvivlan kunde driva människor till. Allt hederligt folk höll sig inomhus om de hade något vett i skallen, så det var bara slöddret och prisjägarna kvar under vinterhimlen. Det fanns ingen hederskodex som skulle hindra Undre världens råskinn från att vända sig på sina bröder och systrar. Nej, man kunde inte lita på någon längre. Endast sig själv. Det hade Lupa sett till. Hon hade lockat fram ondskan inom alla. Det var lätt att begå ohyggligheter då alla andra också gjorde det. Det var som om andras synder tunnade ut ens egna. Och om skuggyrkenas utövare var sådana monster som det sades, var det ju bara naturligt att de skulle jaga varandra. Nöden gjorde var och en till opportunist.
Kanske de förtjänade det? Kanske de faktiskt var så onda människor? Ani visste inte längre. Allt hade blivit så komplicerat. Allt hade vänts ut och in. Hon visste inte något längre, förutom att hon ville leva, fast hon var så trött. Så trött att hon gärna kunde släppa taget. Sluta kämpa. Men någonstans inom henne brann fortfarande en gnista, som fick henne att stampa vidare bredvid Leika. Och hon var rädd för att dö. Det hade fasorna inte nött ur henne ännu.
Mot sena eftermiddagen blåste vinden upp. Pudersnön som fallit igår piskades upp och virvlade fram mellan husen likt förargade andar. Det blev allt kallare då vinden bet sig genom kläderna. Både Ani och Leika huttrade som aldrig förr. Det var då Leika hittade dörren med det enkla hänglåset och bestämde sig för att de var tvungna att ta risken. Han fiskade snabbt fram sin dyrk och gav sig an låsningsmekanismen. Hans händer var så stela att det tog en evighet för honom att få upp det. Ani, som höll utkik, började bli riktigt otålig och tänkte slänga en bitande kommentar om hans rostande förmågor, då det välsignade klicket äntligen hördes.
De slank snabbt in i värmen.
Vem som än bodde där hade inte gett sig iväg länge sedan, ty i farstun fanns ännu några små högar med snö som ännu inte smultit från en tidigare utflykt. De hade antagligen inte mycket tid på sig.
Ani lämnade i farstun medan Leika vant smög sig skyndsamt in i huset. Hon lämnade dörren aningen på glänt och tittade ut genom den smala springan. Hon såg visserligen bara åt ett håll i den smala gränden, men det var bättre än ingenting. Hennes hörsel var det dessutom inget fel på. Ägaren skulle se att hänglåset var försvunnet på långt håll och svära Simrí röd om kinderna. Åtminstone skulle Ani ha gjort det.
Medan hon satt och tinade upp sina frusna lemmar och hoppades på att Leika skull hitta mat, såg hon plötsligt tre figurer dyka upp i ändan av gränden. Hennes hjärta slog en kullerbytta och pulsen gick av i galopp. Var de på väg hit? Var detta deras hem? "Leika! Leikaaa!" ropade hon försiktigt in i den mörka korridoren. "Det kommer någon!" Hon bönade och bad att de inte skulle komma hit. "Kom inte hit, kom inte hit, kom inte hit..." mässade hon viskande för sig själv, som om hon med tankekraft hade kunnat hålla dem på avstånd. De var nu bara ett dussintal steg från dörren. Det var en man och en kvinna, och ett barn. En familj.
"Leika!" hennes dova rop var som en väsning. Han syntes ännu inte heller till. Vad tog honom så länge? De var nästan framme!
Vad skulle hon göra när de kom fram till trappan? Slå dörren i dem och rusa ut? Smyga in i huset och hoppas kunna fly obemärkt senare? Nej, nej, nej, nej... De skulle fånga henne. De skulle slå ner henne och ge henne åt prisjägarna, som skulle skända henne och kasta henne åt svultna strykarhundar. Det skulle inte bli något kvar av henne. Skrik och blodpölar i snön skulle bli hennes arv.
Ute var familjen nästan framme vid dörren. 10 steg... Åtta... Fem... De vände inte på stegen. De fortsatte rakt framåt. Ani svimmade nästan av lättnad. De skulle inte komma till dörren. Hon såg äntligen noggrannare på figurerna. De var också skabbigt klädda och såg bedrövliga ut. Flyktingar. Såg hon och Leika också sådär fruktansvärda ut? Hon ville inte veta. Sedan såg hon den lilla flickan. En känslostorm svepte igenom henne. Hon hade de gulaste små lockarna Ani kunde föreställa sig och ur det sotiga ansiktet lyste ett par klarblåa ögon fram. Hon var det sötaste Ani någonsin sett – som en levande docka.
Då Leika en stund senare återvände med ett stort bylte i händerna kastade hon sig i hans armar och lät tårarna komma.
Närmare midnatt befann sig Ani och Leika ihopkrupna bakom några sönderslagna tunnor. Mätta på maten som Leika hittat i huset skulle de vanligen ha försökt få en blund i ögat vid den här tiden, men nu spanade de ihärdigt mot palissaden som löpte några hundra steg framför dem. Byltet med resterande mat hängde över Anis axel. Hon justerade det för att få ett bättre sittläge och blickade mot det orangea skenet.
Vinden hade blivit allt hårdare under dagens lopp. Snö pyrde hit och dit, men gjorde inget för att stoppa de härjande lågorna. Understödda av den kraftiga blåsten hade bränderna i slummen spridit sig med en fruktansvärd fart. Till slut hade lågorna nått en sträcka av palissaden och börjat slicka dess runda stockar. Till slut hade de fattat eld. Gnistor flög in över nya staden och gjorde anlag för nya bränder, denna gång där folk faktiskt var måna om sina hus. Det tog heller inte länge förrän byggnaderna närmast den svedande palissaden antändes. De mordiska flammorna rörde sig likt en förödande gräshoppsvärm och förtärde allt i deras väg. Snart var det uppenbart att det fanns risk för att hela Eríma skulle förgås i ett hav av eld om man inte fick bukt på löpelden. Hundratals människor från nya staden hade samlats för att bekämpa elden och förhindra den från att sprida sig vidare. Det var en utmattande kamp som skulle hålla på hela natten och långt in på följande dag.
I det rådande kaoset fäste få uppmärksamhet vid den delen av palissaden som vid det här laget brunnit till aska. Vakter, prisjägare och hederliga män och kvinnor hjälpte till med släckningsarbetet. Ingen kunde undvaras till att stå och stirra på en sträcka stockar med ett rykande gap i.
Det var det här gapet som Leika och Ani sakta smög sig fram emot. De reste sig bakom högen av runda järnskenor och böjda plankor och satte av. De närmade sig porten till friheten från sidan och höll sig tätt intill husväggarna. Ju närmare de kom, desto hetare blev luften. Det började sticka i Anis kinder och händer. Det gjorde ont, men värmen kändes underbar, hur dödlig branden än var. Ingen hade lagt märke till dem. De gick tyst vidare och passerade de rykande svarta resterna av ett hus. Ani kunde inte sluta inbilla sig att de förkolnade klumparna inuti var människor. Plötsligt kändes värmen inte längre lika skön. Hon ville bort från den här fasansfulla platsen.
Inga rop eller larm hördes då de klev över de mörka stubbarna som var allt som var kvar av palissaden vid gapet. Ani kunde inte tro det. De skyndade sig in bland askhögarna och skeletten av slummens kojor och slumpmässiga hus. De hade klarat det! De var ute ur Eríma! För Ani kändes det som om en sten lyfts från hennes hjärta. Eríma hade blivit ett fängelse för henne, men nu var hon äntligen fri. Genom slummen och sedan ut i Härjeskog där ingen skulle snappa upp deras spår längre. Sedan kunde de ta sig långt bort från eländet och glömma att det någonsin skett. Det här var ett nytt kapitel i deras liv, och det började just här och nu.
Till slut nådde de slummens gräns och såg den mörka skogen bakom de sista raderna av ruckel, som inte helt brunnit ner. Ani vände sig om för en sista gång och tittade mot Nargs största stad Eríma – den hotfulla stenmuren och borgens kärntorn som höjde sig tidlöst över de små husen och den rasande elden i förgrunden. Deras fotspår i snön var redan nästan helt igentäckta av snömassorna som östanvinden skyfflade fram. Bra, tänkte Ani. Det är som om vi aldrig ens varit här. Spåren sopas igen. För första gången på mycket länge log hon.
Med ett glatt hopp i stegen sprang hon ifatt Leika och fortsatte skrattande förbi honom. Hon passerade en husknut...
...och stötte rakt emot en kraftig tjock karl som stigit fram i samma stund. Mannen rubbades inte ens av krocken, utan tog hastigt tag Anis hår och rev ner henne så hon föll omkull. Ani gav ifrån sig ett vettskrämt skri av smärta och förvånad. Hon kurade instinktivt ihop sig till en boll och höll armarna skyddande om buken. "Hohho! Se vad jag hittade!" ropade karln åt sina två kompanjoner som närmade sig längre bort i dunklet mellan rucklen. Han hade ett kortsvärd i bältet. Ani behövde inte fundera två gånger för att inse att han var prisjägare. Hennes drömmar föll i spillror. Det var ute med dem.
Karln hade dock inte ännu märkt Leika, som kom som en benig tjur i berserk ur nattens skuggor. Han hoppade som en vilde över karln och hade fart nog att fälla dem bägge i drivorna så snön slog upp i en vit, glimmande kaskad.
"Spring Ani! Fly!" ropade Leika för full hals åt henne. I ett svedande ögonblick hade hon blivit fri från karlns grepp. Hennes huvudsvål värkte, men hon kravlade sig upp på benen igen. Leika kämpade febrilt med karln. En bordskniv från huset de besökt tidigare under dagen var hans enda vapen. "FLY ANI!" vädjade han. De båda andra prisjägarna rusade mot dem, men var ännu inte mer än två svarta skuggor mot nattens ljusa snö.
Ani vände sig mot den svarta skogen som väntade välkomnande. Trygghet. Där skulle ingen hitta henne. Hon sprang. Hon sprang som hon aldrig sprungit förr. Inte bort från något, utan mot något. Det var vad Leika ville. Det var vad de hade kommit överens om ifall såhär skulle ske. Det var för det bästa, för alla.
Hon var utom hörhåll då slummen, som upplevt så mycket död, åter bevittnade en och ytterligare en laglös föll för prisjägarnas egenhändiga rättskipning.
Hon flydde från allt hon kännt i sitt liv. Drivsnön fyllde fotspåren i snön. Om än den även kunnat fylla ensamheten hon kände. In bland skuggorna under de höga granarna sprang hon utan att se tillbaka, bärande ett brustet hjärta.
Och ett hjärta av hopp.
Om spelvärlden (28/10/06)