"Har du någon gång hört talas om Hökklanen? Inte? Nåja, det är egentligen inte så viktigt, men folk brukar prata om den ibland. Det finns egentligen ingen hökklan heller, men det finns ett folk i Narg som vissa tror sig känna och benämner dem som hökklanen, eller skogsfolket eller vildarna. De har många namn men det är ändå ingen som känner till dem. Om allt sedan är sanning eller myt får du avgöra själv."
Skogen står där, djup och mörk och tyst. Den har erövrat hela landet och endast på några få ställen bryter civilisationen igenom; hårda, utarmade åkrar och grova, karga hus står som undantaget som bekräftar regeln: Narg är ett land av skog.
I dessa skogar rör sig landets folk, ofast på jakt efter vilt. De undviker att ta genvägar eftersom dessa oftare blir till senvägar, och detta inte bara för att skogen är vildvuxen och tjock. En vanlig uppfattning är att skogarna är folktomma och inget annat än vilda djur springer runt där. En bedräglig föreställning. I skogens täta och förrädiska skuggor har rövare sina nästen, förbrytare har fristäder långt inne i Vidda träsk, slödder har lönnkrogar gömda från en ovetande omvärld, omöjliga att hitta om man inte vet vägen.
Men det finns även ett folk som håller till i skogen, som är gömda inte bara från omvärldens utan även undervärldens ögon. Ett folk som skapat sin egen värld, sitt eget liv. De är skogens folk.
De har antagligen bott lika länge i Narg som alla andra, kanske längre. Det är inget sammansvetsat folkslag, de bor i små, isolerade grupper runt om i Nargs skogar, utan kontakt med varandra. De är ett skyggt släkte som sällan har kontakt med vanligt folk men har någon enstaka vandrare stött på deras läger har de hövligt tagit emot dem. Dock håller de sig väldigt reserverade och slutna mot dessa besökare och gästfriheten är inte särskilt långvarig.
Att försöka beskriva dem blir av ovanstående orsaker inget lätt uppgift. Det som dock kan nämnas är deras närhet och kontakt till naturen, som utomstående gäster slagits av. Deras förhållande till omgivningen är vördnadsfull och närmast dyrkande. Det är snarare så att de försöker lyssna till naturen än tala till den. De är väldigt fåordiga och deras tal kan upplevas som enkelt, nästan naivt, ett inkomplett språk. De uttrycker sig istället genom målningar och symboler, av allt som naturen ger åt dem skapar de sina avtryck i världen.
Deras vardag binds ihop av ritualer. Det är som om deras liv följer ett slutet mönster, en ordning av steg, rörelser och handlingar som vävs ihop till deras livsritual. Livet är fyllt av rutiner, riter och mönster. Alla har sin egen plats och sina uppgifter. Det finns de som lyder blint och sliter hårt, och det finns de som besluter och ger order, och dessa är enligt vad historierna berättar alltid kvinnor. Det finns också en som kallas "Viskaren". Hon sägs kunna tala direkt till naturens andar och hennes ord gäller över allt annat. Med underliga trick och konster, invecklade ritualer runt eldar, med vilda danser och sånger öppnar de kontakten till mystiska krafter och där skall de kunna förvandla saker och skeenden från deras nuvarande tillstånd.
Ett fridfullt folk som är väldigt aktsamma på att inte skada något av naturen, därför kunde de knappast hittas av den som medvetet söker efter dem. Och varför skulle man det? De vill uppenbarligen leva sina egna liv ifred. Varför skulle man krusa den lugna och blanka vattenyta som aldrig störts? Vad händer om man väcker den björn som aldrig varit vaken?
Om spelvärlden (28/10/06)