Den dunkelt upplysta salen var kylig. Hon huttrade där hon stod i bara särken. Hon önskade att hon skulle kunna slå armarna runt sig för att värma sig, men händerna var ordentligt bakbundna. Framför henne satt ett dussin människor med bistra miner. De tittade allihop på henne. Hon hade bara ögon för deras tjocka yllemantlar. Om hon bara hade haft en sådan i fängelsehålan så skulle hon inte ha behövt frysa så förtvivlat. Om hon bara... Hon spratt till då en kvinna harklade sig.
"Nira dotter till Almer bagare, du är anklagad för horeri och stöld. Erkänner du dina brott?"
Nira skakade på huvudet. Kylan hade nästan berövat henne rösten. Hon tittade på kvinnan. Det måste vara Lupa, kvinnan som hade dömt flera av Niras vänner till hängning. Hon såg inte speciell ut, varken grym eller skoningslös, bara målmedveten. Nira hade nästan väntat sig att denna kvinna skulle se monstruöst grotesk ut med huggtänder eller möjligtvis ett extra öga i pannan.
"Hur förklarar du då att dessa hittades i din väska vid tiden för ditt gripande? Det är inget som en vanlig bagardotter äger."
Lupa höll upp en härva av guld- och silverkedjor. Nira bara stirrade på smyckena. Visst, det stämde att hon hade tagit dem, men de som hon tagit dem av skulle knappast sakna dem. Det hade varit rika män och kvinnor från stadens absoluta toppskikt. Hon öppnade munnen och harklade sig, men då hon skulle förklara att hon aldrig hade sett smyckena förr så fick hon inte fram ett ljud. En skrällande hostattack tvingade istället ner henne på knä. Lupa och hennes anhang tittade på då hon kämpade sig upp på fötterna igen. Tystnaden sänkte sig över salen. Nira frös så att tänderna skallrade.
"Nira dotter till Almer bagare, du har befunnits skyldig till horeri och stöld. Du döms till hängning med omedelbar verkan."
Nira försökte slingra sig då två vakter kom och drog iväg med henne, men hon var svag som en nyfödd kattunge och de hade inga problem med att släpa iväg henne. De drog ut henne på en innergård. Den bleka höstsolen bländade henne och den kalla vinden rev i henne. Hon frös mer än någonsin. Hon hade tappat känseln i de bara fötterna.
Då hon leddes upp för trapporna till galgen tänkte hon på sin gamla far och på sina två småbröder.
Då snaran lades runt hennes hals tänkte hon på allt det som hon inte hunnit göra i livet.
Då luckan öppnades under henne var hennes sista tanke att hon i alla fall inte skulle behöva frysa mer.
Om spelvärlden (28/10/06)