Hon vänder sig om och går bort på den steniga marken. Hon ser sig inte om, inte upp och inte ner. Bara rakt fram, fjärran är hennes blick. Hennes tankar...
Litet moln på himlen, seglar lättjefullt iväg till solen men stannar inte länge, utan svävar vidare. Glider framåt, neråt, som svalan på flykt undan regndropparna. Ett lapptäcke av trädtoppar, dyker igenom maskorna, ner bland mörka stammarna, susar fram som vinden viner.
Stannar upp.
Som vinden viner talar andarna. Andarna talar...
Hon hukar och lyssnar, hennes öra vid marken, hennes handflata på barken till en ung tall. Hon lyssnar, men hon får inget svar. Hon känner en darrning gå genom hennes kropp. Vad har hon gjort för fel? Varför talar inte andarna till henne? Varför fungerar inte kraften? Hon har känt den, hon vet att den finns där, att hon kan röra den, få kontakt med den. Hon kan tala med den och använda den till sådant som gagnar henne, gagnar hennes folk, gagnar naturen. Men nu finns den inte där för henne.
Hon reser sig långsamt upp, hela hennes kropp skälver. Hon stapplar framåt på stigen. Blekt är hennes ansikte, kalla hennes händer. Hennes ansikte vrids uppåt, och hon ser trädet. Dess grenar vajande lätt i vinden, ser hon hur hela deras historia rör sig framför hennes ögon. Vinden ökar i hastighet, hon ser sin egen historia kastas våldsamt fram och tillbaka. Hon kastar sig framåt, vrålande. Hon håller i trädet och skriker, gråter, ylar. Hennes tankar blir till pilar, borrar sig in i stammen, följer med kraften uppåt, genom trädtopparna, upp till himlen. Hennes tankar är i trädet och genom trädet, hon andas in dess syre och hennes själ möter andarnas. De talar till henne, vägleder henne, tröstar henne. Hon somnar in...
Hon vaknar. Hennes huvud bultar men hon är lugn till sinnes. Hon har fått svar på frågor och råd i beslut. Hon reser sig upp, går. Hennes ord skall trygga folket genom vintern. Hennes ord skall höras och genom det skall folket åter vara på naturens väg.
Om spelvärlden (28/10/06)