I en idyllisk dal i de skogtätare områdena i världen levde en gång två bröder av klanen Ziderr; Cortiv och Masys. Redan under unga fick de ett rykte om att vara oskiljaktiga och ville man finna den ene gladlynte brodern gjorde man klokast i att försöka finna den andre.
Deras far hade under sin tid gjort dalen till ett bekvämt område för sig själv och sin familj. Skogarna var täta och förbryllande för utomstående och den enda vägen som löpte genom dalen, med sina välmående resenärer, gav brödernas far och hans pack av rövare en säkrad inkomst. Rövarna var trots sina stundom oborstade drag gentlemän och stack aldrig ihjäl någon illvilligt och tog aldrig mer av någon än vad rimligt var. Resenärer lärde sig snart att leva med detta, eftersom vägen genom dalen ändå var en flitigt trafikerad handelsled. Denna lite udda tull tog man snart för givet och trötta, frusna vandrare gavs ofta härbärge och omsorg tills de kunde resa vidare av brödernas far och hans folk.
Brödernas far var hövding i rakt nedstigande led från den store rövaren Ziderr som anlänt till dalen många hundra år tidigare. Ziderr förde, förutom sitt extensiva lager av mjöd och andra ovanliga berusningssorter, även sin familj. Med tiden utvidgade Ziderrs efterföljare släkten och i Cortivs och Masys dagar var släkten bred och vid utan dess like. Med sina många farbröder, fastrar, kusiner, sysslingar, pysslingar och diverse rådde det aldrig någon tvekan vem som egentligen styrde i dalen. Trots den ofantliga mängd medlemmar av familjen, vid detta laget, KLANEN Ziderr, förekom det aldrig något svek eller mygel inom familjen. Familjen accepterade att Ziderrs efterföljare var de som styrde klanen och familjen var alltid fullständigt lojal och beskyddande om sina medlemmar. Det var de tvungna att vara. Dalen var ju trots allt full med rövare och långt ifrån alla medlemmar eller ärliga vänner till klanen Ziderr.
Alla fröjdades dock över de gladlynta bröderna och även om Cortiv var den äldste så rådde det ingen tvekan om att de sida vid sida, oskiljaktiga som alltid, skulle styra klanen Ziderr. Några veckor innan deras far insjuknade hände dock det som dalens egna historieskrivare aldrig blev kloka på. Plötsligt var de tidigare så kärleksfulla bröderna som förbytta. Nu sågs ingen av dem längre le eller skoja och så fort den andre broderns namn nämndes började de bägge spotta, fräsa och smäda. Många tog detta som ett dåligt omen eftersom deras far strax efter insjuknade och snart låg med ena foten i graven.
På sin dödsbädd bad fadern de nu nästan vuxna bröderna att lägga åsido sitt groll och återigen försonas och leda familjen. Detta vägrade de dock både bestämt och när timmen för faders bortgång drog nära och vackra ord och böner inte verkade ha något effekt blev fadern plötsligt vred och uttalade till allas förskräckelse dessa ord:
”Må det bli så att jag på min dödsbädd skall tvingas bli vittne till mina dyraste skatters förbleknande till följd av högmod och oförklarlig illvilja i det blod jag alltid uppfattat som lojalt och starkare än andra begär. Hör då här, ack oförståndiga söner och andra medlemmar av Ziderrs blod; må familjen brytas i tvenne delar, att den ene framför mig icke må hava mer makt än den andre, utan bägge, till klanen Ziderrs förfall, skilt styra dalen såsom de ser nödvändigt framtill den dag de ånyo insett värdet av familjekärleken och lojaliteten till vår stamfader. Cortiv, min äldste son; du må ta den östra delen och Masys, min yngste; du må ta den västra. Må ni bli lyckliga i ert val och måtte eder avkomma bringa er likvärdigt mycket ljuvlig smärta som ni i denna dag bragt mig.”
De närvarande var förskräckta, men de båda bröderna höll ståndaktigt en neutral min och iddes inte ens se varandra i ögonen när deras far förklarades död några timmar därefter. I soluppgången samma dag förkunnade Masys att hedersstugan och den närliggande omgivningen där de vistades skulle bli förbjudet område efter att fadern bränts och återvänt till förfäderna, samt att alla som ville följa honom genast skulle börja packa sina tillhörigheter och leta sig mot väster medan de som ville uppehålla sig med Cortiv i öster gjorde klokt att göra likadant.
Och innan solen var full på himlen, med röken från likbålet stigande mot skyn, begav sig Cortiv och hans efterföljare åt öst och Masys och hans efterföljare åt väst. Mellanområdet, det tidigare högsätet för klanen Ziderr lämnades utan en levande själ och skulle så förbli i nästan 50 år.
***
Under de kommande 50 åren kultiverade de båda bröderna sin makt i dalen. Båda grupperna var mycket jämbördiga i antal och styrka och det blev snabbt klart att mycket inte fanns att vinna på interna krig. Som sådant blev det mest små sammandrabbningar över villebråd och nu som då fann man ett eller annat lik av någon oförsiktig vandrare från ena sidan till den andra. Klanen Ziderr rörde dock aldrig en annan medlem av familjen, oavsett på vilken sida om dalen trofastheten låg. Klanen började dock gradvis, på bägge hållen, få svårare att kontrollera sina växande undersåtar som inte var av deras blod och interna strider och uppror blev allt vanligare.
De bägge bröderna blev med tiden bittre och inåtvända och de verkade alltid med ständigt plågade blickar att se ut över dalen och leda sitt folk. Många av de äldre mindes fortfarande de tidigare lyckliga dagarna och för den delen de tidigare lyckliga bröderna. Man antog att något fattades dem, men det var bäst att inte ta frågan på tal. Det fanns endast två saker som direkt kunde leda till en oförsiktig rövares död i dalen; det ena var att vistas på det övergivna mellanområdet, det andra var att nämna den ene broderns namn för den andre. Eftersom åren gick insåg genomresande snart att den tidigare så koordinerade och flinka rövarstammen försvagats och tog tillfället i akt att återigen försöka väcka ordningsmakten mot dem. Följden blev att kronofogden och hans knektar snart började finkamma skogen. Något vilket i början mer var något av försiktiga spaningar, men snart blev fullskaligt krig och en hederssak, allt eftersom rövarna på bägge sidorna var tvungna att mörda och slå ner de ondsinta bepansrade män som trängde allt djupare in i deras skogar och berövade dem från deras levebröd.
***
Nu är det vår tid och situationen har blivit ohållbar. Kronofogden och hans män drar allt närmare och rövarna utanför klanen Ziderr blir allt fräckare och girigare. Det är bara en tidsfråga innan antingen knektarna eller hyenorna i brödernas egna led krossar familjen. Efter nästan 50 år av tystnad har nu bröderna äntligen öppnat linjen av kommunikation och gemensamt beslutat att gräva ner stridsyxan och återförena klanen Ziderr.
Nu samlas bägge delarna av den splittrade klanen på det så länge övergivna mellanområdet vid hedersstugan. En försoningsfest skall ordnas och vänskap och lojalitet skall förklaras. Trots detta är det få som jublar. För även om knektarnas lägereldar syns i natten och de andra giriga rövarna förmodligen smider myteriplaner allt medan festen fortgår, är de flesta tveksamma på uttrycket de ser i brödernas och deras närmaste anhängares ögon.
Kan 50 år av hat och träta verkligen gå att reda upp på en natt? Är det verkligen en ärlig avsikt från båda parternas att återförenas? Och vad VAR det egentligen som fick de två tidigare legendariskt oskiljaktiga bröderna att bli varandras bittraste fiender? Ingen kan svara med säkerhet, men så länge köttet är mört, mjödet är rikligt och svärdet finns nära till hands verkar kvällens försoningsfest så god som någon annan idé som någonsin kläckts i den splittrade dalen.