Frostvargens tid III - Loc Sacru

[Shantina]

I väntan på hemsidan så ville vi släppa lite information om vårt nästa lajv:

Datum: 3-5.7.2015
Tid: (fredag) kl. 18:00 till (söndag) kl. 15:00
Plats: Helsingfors
Genre: Medeltida stämningslajv/inceptioninspirerat lajv
Deltagarmängd: 20-40 spelare
Åldersgräns: 16 år. Barn under 16 år med förälder/lajvfadder.

ÖVRIGA VIKTIGA DATUM
28.12.2014 kl. 12.00 Anmälningarna Öppnar
7.2 2015 Workshop 1 (Rollskrivning)
22.2 2015 Anmälningarna stängs
1.3 2015 Deadline för roller
6-7.6 2015 Workshop 2 (Förberedelser)

Och självfallet ville vi ge er lite att läsa

Halvblod
Leon satt och kliade tankspritt på ett ärr på armen medan han såg ut över det gråa vattnet. Vintern hade fått ge vika för nästa årstid och fåglarna drillade glatt i träden trots den lite mulna, gråa dagen. Han kände rastlösheten i benen, precis som varje annan sinhta innanför Loc Sacrus murar. Men alla visste Loc Sacrus regler, ingen slapp därifrån innan Sefs beslutat att det var säkert för sinhtas att befinna sig på vägarna igen. Först när klanerna kom till Loc Sacru hade de hållit sig mest för sig själva i de olika bosättningarna. Men ju längre tiden gick och rastlösheten börjat ta dem en efter en hade klanerna börjat röra på sig, nu var alla klaner mest ihopblandade och på de ställen som en sinhta själv ansåg att de gjorde mest nytta.
Ett lätt slag i bakhuvudet fick honom att rycka till och hans tvillingsyster Laisa rusade förbi honom på samma gång som hon skällde ut honom.
"Du kommer att ta död på Tildus ifall du fortsätter att dagdrömma dig bort, din idiot. Här lämnar jag dig ensam med Tildus i bara några ögonblick och redan under den korta tiden så gör du bort dig totalt. Vad tror du Kara skulle säga ifall vi låter hennes son drunkna?"
Medan hon pratade hade hon tagit sig fram till vattenbrynet där den tvååriga Tildus glatt plaskade med vattnet. Leon flinade när Tildus kvittrande skratt nådde honom då Laisa hivade upp Tildus i famnen.
"Jag hade det under kontroll. Inget ont skulle ha hänt Tildus."
Leon fick en ilsken blick av sin syster. Tildus slingrade sig ur Laisas famn och kom rusande mot Leon.
"Leka! Leon leka med Tildus!"
Leon skrattade och tog Tildus utsträckta hand.
"Kommenderar redan som en blivande Sef."
En kvinna i Leons närhet fnös föraktfullt.
"Halvblod har ingen rätt att bli Sef. Och pojken där blir nog aldrig sinhta oavsett ifall han växer upp i en klan eller inte."
Sedan steg hon upp och gick iväg. Både Leon och Laisa stod kvar och stirrade förvirrat efter henne. Hennes hätska röst hade fått dem båda att känna obehag och de visste att hon hade förolämpat Tildus men visste inte exakt hur, eftersom de inte hade en aning om vad hon pratat om.
"Mamma!"
Tildus drog sig ur Leons hand och sprang fram till en vacker kvinna som kom gående mot dem. Hennes blonda hårsvall och ljusa ögon skvallrade om att hon inte hade en droppe sinhtasblod i sina ådror. Hon skrattade när hon plockade upp Tildus i sin famn och han borrade in huvudet mot hennes hals. Hon kom fram till Leon och Laisa och såg på deras miner och blev allvarlig.
"Vad är det?"
Leon bet sig i läppen innan han besvärat uttalade sig.
"Kara. Vad är ett halvblod?"
Kara knep ilsket ihop läpparna. Det var inte första gången hon hört orden. Sedan suckade hon.
"Ett halvblod är en sinhta vars ena förälder inte är av sinhtasläkte."
"Och de kan inte bli Sefs?"
Kara skakade på huvudet.
"Enligt en gammal sinhtalag kan inte någon annan än en fullblodssinhta bli Sef. Och det utesluter automatiskt Tildus eftersom han inte är av sinhtablod, även om han är andra i arvsföljden när Sef Briania dör."
Hon såg ner på Tildus blonda lockar och klarblåa ögon.
"Åt Herias eldar med gamla sinhtalagar. Bara för att man är halvblod eller inte alls av sinhtablod så gör det inte oss till sämre människor, oavsett vad vissa klansläkten säger sedan. Vi är sinhtas och följer sinhtatraditionerna och en dag kommer de att känna stolthet över att ha halvblod i släktleden."
Hon log hemlighetsfullt mot dem och gick iväg med Tildus. Leon såg på Laisa.
"Vad menade hon?"
Laisa ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Nåja, de flesta hemligheter brukar komma fram förr eller senare så jag antar att det bara är att vänta och se."
Och de två syskonen log mot varandra innan de sprang upp mot den sprakande elden där några sinhtas redan tagit upp några instrument för att välkommna den annalkande kvällen med musik.

Största delen av deltagarna kommer spela sinthas, här är de klaner som finns inne i Loc Sacru:

DeBorev*:
Borev är nyvald Sef efter att den förre Sef Rhojan blev dödad för bara ett par månader sedan. Få vet riktigt var de har Borev som Sef eftersom han inte har riktigt kommit in i sitt ledarskap ännu och för det mesta följer sin farbror Alegans och faster Brianias beslut tills han hittat sin egen stil att leda.
En sann DeBorev vet alltid vad den vill och har alltid ögat på målet. Målet är vanligen gruppens bästa, vilket har gjort dem till naturliga ledare. Medlemmarna är även handlingskraftiga och kan därför vara väldigt instinktiva. Vilket inte alltid är till deras fördel.

DeAlegan*:
Alegan är bland sefs den evige optimisten och förmedlaren. Hans klan har alltid stått lite i skuggan av sina syskons klaner men många misstänker att Alegan fått mer saker gjorda efter sin egen vilja när det grälats bland Sefs, just på grund av att han kan konsten att kompromissa till egen fördel. Och det draget återkommer ofta hos hans barn och barnbarn i klanen.
Medlemmar av DeAlegan har på ett eller annat sätt talets gåva. De står gärna och taktikerar i bakgrunden och när de talar gör de det med sådan respekt att alla lyssnar. En DeAlegan tänker alltid innan de handlar.

DeBriania*:
Briania är Alegans yngre syster och är Sef för sinhtas. Hon är sinhtamagiker och de flesta känner till hennes syner om framtiden, det förflutna och nutid. Det känns som hennes blick kan se alla dina hemligheter och du flyr hellre än konfronterar hennes ilska. Trots det är det henne du söker upp för att få hjälp med dina problem. Hon följer sin egen väg och ser alltid efter allas bästa.
Klan DeBriania är lite det svarta fåret bland sinhtas men ett respekterat sådant. Klanen har många sinthamagiker och medlemmarna har specialiserat sig på underhållning och tjuvkonster.

DeThomaryn:
Thomaryn är den yngsta klanledaren av alla på plats. Han tog över efter att hans föräldrar dog för 8 år sedan. Han är en auktoritär ledare som bryr sig om sin klan och dess välfärd. Och som ogift klanledare är han en eftertraktad ungkarl bland sinhtas kvinnor. Han är en framåtsträvande man med många nya ideér och förslag och han är aldrig rädd att ta upp de förslagen med Sefs.
DeThomaryns klanmedlemmar är praktiskt lagda. De arbetar ofta med kroppen och blir snabbt rastlösa om det inte finns sysselsättning. Medlemmarna är speciellt duktiga på att tillverka allt från vackra föremål till stadiga stugor.

DeKarinya:
Karinya är Thomaryns kusin och har nyligen blivit klanledare, men känner sig inte bekväm med ledarskapet ännu vilket också märks. Hon är för det mesta neutral i allt och få bland hennes klan vet egentligen hur eller vad hon tänker om klanens framtid. Hon har nu en längre tid rest tillsammans med Thomaryns klan och inom klanerna har det börjat viskas om sammanslagning av klanerna men det är inget som har bekräftats av någondera klanledare.
DeKarinyas klanmedlemmar hittas oftast med näsan i böcker eller samtalandes i grupp. De suktar efter kunskap och kan fler sagor än någon annan. Både de vanliga och de förbjudna.

DeMarleari:
Marleari är Brianias och Alegans kusin och är en respektingivande och bestämd äldre dam. Precis som Briania så lägger hon familjen framför allt och hon är stolt över det faktum att hennes klan är en av de största bland sinhtas och en av dem som har flest fullblodssinhtas i sin släkt. Det ryktas om att Marleari var Sef-arvinge, men i den stora sinhtasutresningen för 42 år sedan så valdes Rhojan, Alegan och Briania till nya Sefs av klanledarna.
DeMarleari är ett gammalt släkte och gammal kunskap har bevarats bland medlemmarna. Ingen annan klan kan så mycket om örter, brygder och läkekonst som dem.

Nabooerna (den sista gruppen) presenterades under julfesten. Mer information om Nabooerna får ni snällt vänta på tills hemsidan

Vi tackar för oss och uppmanar folk att hålla ett öga på Elorias hemsida, snart kommer ett nytt lajv dyka upp under "kommande lajv".
Ha det bra!
//Tina och Annette

[Shantina]

Observera nytt datum på workshop 1!
Plats: Workshoppen kommer hållas i Jakobstad med omnejd (plats sökes som bäst)
Tema: Rollskrivning. Alla skriver sina egna roller, men på workshoppen får du möjlighet att skapa din roll tillsammans med andra. Du arbetar ensam och i grupp för att skapa din egen karaktär, klanens gruppdynamik och historia.

[Shantina]

Hemsidan är nu uppe!
http://www.eloria.fi/lajv/2015/loc-sacru/

[Ileea]

Awesome!

[Shantina]

Glöm inte att anmälningarna öppnar imorgon!

[Ileea]

Fråga till SL: Skulle det vara möjligt att hålla oss lite uppdaterade med hur anmälningsläget ser ut, till exempel här på forumet? Personligen har jag inte möjlighet att anmäla mig redan nu, eftersom jag inte alls vet hur min sommar kommer att se ut, men jag skulle gärna vilja veta om t.ex. alla platser verkar fara väldigt snabbt, så vet jag hur akut det är för egen del att fatta ett beslut om eventuellt lajvdeltagande

[dragonlady]

Det kan vi nog.i skrivande stund så finns det både naboo och sinhtasroller kvar men är man lockad att spela naboo så ska man nog anmäla sig ganska snabbt eftersom de verkar vara populära.

[Anders]

Jag skulle vilja ha lite förtydligande gällande sovplatserna. Om man hyr en sovplats, vad betyder det i praktiken? Att man får en plats i föreningens tält? Att man får en plats i en av stugorna?
Och vad kan man göra för att orda sin egen sovplats? Peka på en kvadratmeter gräsmatta och säga "Här sover jag under öppen himmel.", eller menas det att man skall ta med ett eget tält?

[Shantina]

En sovplats är i första hand i en stuga. Men vi har inte 40 stugplatser så det kan bli tal om tältplatser om många hyr en plats. I så fall fixar vi fram tältet och det understa lagret (granris/halm eller motsvarande som separerar er från marken).
Att fixa egen sovplats betyder att du själv ansvarar för var du sover och att platsen är lajvenlig. Vill du sova under bar himmel så är det upp till dig, men tänk på att det kan regna. Du kan också dra med dig ett eget tält. Vi pekar ut var tälten kan läggas upp när ni kommer till platsen.

[dragonlady]

Stämningstext

Mardrömmar
Fearik vände på sig och grimaserade.

Överallt runt honom befann sig sinthas I strid med gråklädda män. Han såg en man överfalla hans bror Marlyn och hur Marlyns fru ställde sig emellan. Han kastade sig fram mot sin bror men det var för sent. Raywen, Marlyns fru, skulle aldrig få träffa sitt barnbarn. Urskiljningslöst och full av ilska högg han kniven i den gråklädda soldaten. Hans bror knäböjde över sin fru och grät öppet av sorg. Fearik såg ut över striden och en bit bort låg Laressa av DeAlegans klan. Hon låg på marken med ett par pilar I överkroppen. Hon andades ännu men skulle aldrig mer öppna sina stora bruna ögon. Sedan började bilderna komma snabbt. En efter en, dödsbleka ansikten. Sienne, Layin, Meliwar och Mirana DeAlegan. Alla döda eller döende. Fearik bet ihop käkarna så att de värkte. Han såg hur hans systerson Milo slogs med tre gråriddare. Hur de höll tillbaka vissa slag tills en av dem fick en chans och slog till Milo I huvudet så att han rasade omkull. Hur de släpade honom mot en vagn och hur Sef Rhojan ställde sig ivägen för dem. Hur en av gråriddarna kallt leende höjde en armborst och sköt Rhojan rakt I bröstet. Den barska Rhojan, hans morbror, såg chockad ner på pilen i sitt bröst innan han rosslande segnade ihop. Fearik kände sig handfallen och hans ben kändes tunga som om han satt fast i kvicksand. Han kände sig illamående av slakten runt sig. Han vände på huvudet och såg Briania. Och hur en gråklädd man körde en kniv rakt I magen på hans mor. Då lossade förlamningen och han sprang fram till henne och tryckte sina händer mot hennes sår. Han kände hur blodet och hennes liv sakta sipprade genom hans fingrar medan han bad till gudarna att hon inte skulle dö.

Fearik ryckte till och med ett litet skrik satt han upp i sängen. Kallsvetten hade gjort filten blöt och han darrade ännu av känslan mardrömmen gett honom. Han blundade hårt och knöt nävarna. Han kunde ännu känna blodet på sina händer. Han försökte dämpa sina hastiga andetag medan han såg ner på sin ännu sovande hustru. Ett ärr över hennes hals skvallrade om att ingen bland Sefs klaner, förutom barnen som hade tagits till skogen när striden börjat, hade undkommit oskadd. Den som inte hade dött hade haft mer eller mindre allvarliga skador och det hade tagit länge att bekämpa infektionerna några hade fått av skadorna. Fearik steg upp och gick ut ur stugan. Han gick ner till sjön och sänkte ner sitt huvud i det kalla vattnet. När han frustande kom upp igen stod Thomaryn bredvid honom.

"Mardröm igen?"

Fearik nickade.

"Känner du för att tala om det så vet du var jag finns."

Fearik nickade igen och Thomaryn gick. Men båda visste att det aldrig skulle hända. De andra, som inte hade varit med, kunde inte ens föreställa sig den fruktan, sorgen och tomheten som fanns i överlevarnas hjärtan. Den förtvivlan de hade känt när de sett sina älskade, sin familj, dö. Sefs klaner hade en sorg över sig som de andra klanerna aldrig kunde förstå. Som Briania hade sagt när hon utlyst Loc Sacru.

"Ingen sinhta ska behöva se sin familj bli slaktade så som vi har gjort. Den sorgen tänker jag bespara mina sinhtaklaner."

Fearik blundade. De andra klanerna hade lyxen att ha hela sin familj hos sig här i Loc Sacru. Den lyxen skulle han aldrig få. Och han gick tillbaka till sin säng för att försöka sova igen. Den här gången hoppades han att mardrömmarna hade lämnat honom åtminstone för resten av natten.

[Shantina]

Jag fick just in kritik på karaktärsdragen och lade själv märke till det här då maken anmälde sig: karaktärsdragen ÄR bristfälliga. Orsaken är att de är tagna från Norrskensdans, då rollerna var skrivna på förhand Vi vill därför nu ge er friheten att själva välja era tre karaktärsdrag. Se de vi gett endast som exempel.
Om de som redan har anmält sig nu vill byta karaktärsdrag så är det självfallet ok. Vi ska skicka ett meddelande till webmasters oxå angående ändringen.

DET ÄR ALLTSÅ FRITT FRAM ATT HITTA PÅ EGNA KARAKTÄRSDRAG

[dragonlady]

Uppdatering av roller:
DeBrianias klan är nu nästan full(finns en kvinnlig roll kvar...och två barn(10 års åldern)...som inte är tagen ännu. Resten av klanerna får man ännu välja fritt bland

När ni anmäler er som volontärer så ifall någon känner sig hågad så är vi ännu i behov av en matansvarig. Annars kan man nog välja fritt(även om eftervolontärplatserna snart är fyllda)

[dragonlady]

Stämningstext 2

Sagoberättaren

Aurelio DeKarinya sträckte på sin gamla kropp. Det var dags att börja tjäna in lite pengar till sinhtasklanen och han drog en hand genom sitt långa snövita hår innan han tog sin käpp och började sakta gå in mot centrum av Exanderia. När DeKarinyas klan var i Gargoniens huvudstad visste han exakt vart han skulle gå för att tjäna mest pengar. Exanderias sagokammare. När han kom fram till sitt mål såg han en tillsynes helt vanlig krog, men han visste bättre. Han steg in genom dörren och möttes av ett sorl av röster och bullriga skratt och i ett hörn satt en trubadur och sjöng en ballad om en bondpojke och en prinsessa. Sagotimmen hade ännu inte börjat. Han var i god tid. Han gick fram till bardisken och fick en glad nick från krogens ägare. Han kände till Aurelio och DeKarinyas var alltid välkommna till hans krog, för de var de sagoberättare som bringade in mest slantar till hans kassa. Aurelio vände på sig och krogägaren ringde i en liten klocka. Ljudet var sprött men sorlet tystnade av. Det var för det här människorna hade kommit. Innan sorlet tystnad helt tog Aurelio till orda.

"Jag ska berätta för er nu om Zarion och Frostvargen," nästan viskade den gamle sagoberättaren från bardisken.

Människorna i lokalen stelnade till, det blev dödstyst medan de flesta funderade intensivt ifall de hade hört fel eller inte. Aurelio log förtroligt och lutade sig lite framåt medan han hastigt såg sig om. Han hade redan med en enda mening kunnat trollbinda sin publik, som flugor i ett spindelnät hade han dem redan fast . Det var för den här berättarskickligheten han fick betalt för. Det att han också tänkte berätta en av de förbjudna historierna spelade väl också in förstås.

"I tidens begynnelse, när guden Sinh i sin ilska för att ha blivit försmådd, släppte ut monster på vår jord så var det på hans son Zarion att hitta, fånga, förvisa, tämja eller i värsta fall döda alla monster med hjälp av drakarnas moder, Eya. Ett av de här monstren var den fasansfulla Frostvargen. Frostvargen var en gigantisk vit varg med röda ögon. I hans fotspår följde is och frost och i hans päls glänste snöflingor som diamanter. Han var så vacker att varje byte som såg honom blev som förtrollad av hans skönhet och väcktes inte ur den innan hans kraftfulla käkar högg tag om deras strupar. Frostvargens herravälde över snötäckta skogar var grym och människornas försök att bekämpa honom var aldrig lyckade. Oftast kom de hem med en bråkdel av gruppen som for och med Frostvargen betydligt mättare. När Zarion fick höra om detta flög han med sin pärlemorskimrande drake norrut. Väl framme vid Frostvargens revir satt han av Eya och såg sig om. Det var isande kallt och snö och is täckte marken och träden. Dagsljuset var så svag att det knappt han bli dag innan natten och mörkret tog vid igen. I alla byar på Frostvargens revir brann höga brasor för att hålla bort besten och skogens djur var tyst och stilla för att inte väcka den vita vargens intresse. Zarion drog sitt svärd och ropade med mäktig stämma.

"Frostvarg, du vackra vita. Visa dig för mig om du vågar!"

Ett par fåglar som gömt sig i ett träd flög förskräckt upp och en hare kilade iväg över snön, bort från Zarion. Efter en stund syntes ett par röda ögon i mörkret och ut i månskenet kom Frostvargen gåendes. Zarion flämtade till när han såg Frostvargens gudomliga skönhet och sänkte svärdet. Men Eya som var immun mot Frostvargens hypnotiserande utstrålning väckte Zarion med sina tankar.

" Zarion, mitt hjärta." hörde han i sitt huvud." Ta dig ur det här innan vargen har din strupe i sin käft."

Zarion kände hur en mur byggdes upp inom honom med hjälp av Eya och sakta kunde han börja tänka klart igen. Vargen morrade missnöjt när han kände hur hans makt över gudasonen försvann. Zarion höjde sitt svärd igen och var beredd när Frostvargen attackerade. Men få är de gånger som Frostvargen behövt lita på sin list, styrka och stridskunskaper när han träffat på något som han sett som sitt byte och den stridsvane Zarion var snart Frostvargen övermäktig. Med gudasvärdets vassa klinga mot sin strupe bad vargen om att skona hans liv och Zarion backade ett steg. Frostvargen fängslades så, djupt nere bland bergens rötter i norr, med kedjor smidda i drakeld. Men innan Zarion gick därifrån såg han en sista gång på vargen. Han såg så ynklig ut och ett par diamantskimrande tårar rann nerför hans mjuka päls. Zarion, vars skyddande mur fått sprickor, fick dåligt samvete och vände sig om.

"Du får en önskan uppfylld för att lätta på din tid i ditt fängelse."

Frostvargen funderade en stund.

"En natt per år uppe på jordens yta. Med fri tillgång till byte och ingen som stoppar mig."

Zarion nickade.

"Avgjort."

Men redan nästa år när vargen släpptes fri insåg Zarion sitt misstag. Frostvargens hypnotiserande krafter var så starka att han kunde locka hela byar i sitt fördärv på oerhört kort tid. Zarion gick till Eya för att få råd.

"Jag kan inte ta tillbaka mitt löfte till Frostvargen, men jag kan inte heller låta honom hållas. Eya, mitt hjärta. Vad ska jag ta mig till?"

Hon funderade en stund och sa sedan.

" Du kan inte ta tillbaka det löfte du gav men du kan ändra på oddsen för att människorna ska klara av vargen själv. Hans krafter är magiska. Ta bort magin så är han ändå bara en varg."

" Det kan fungera. Men hans kraft är bunden till jorden, till Gaya. Jag kan inte ta bort hans krafter utan att rubba på resten av magin i världen. Blir han utan, blir alla utan."

"Må det så bli."

Och så blev det. Det är därför all magi i världen försvinner en gång om året, under den mörkaste tiden, när dagsljuset är så svagt att det knappt hinner bli dag innan natten och mörkret faller på igen."

Människorna runt honom verkade vakna upp som ur en dröm, alla hade varit lika hypnotiserade av Aurelios röst. Flera personer drog djupa andetag som om de nästan hållit andan genom hela historien. Och sakta men stadigt tilltagande, började det klinga i den lilla kitteln på bardisken, när person efter person kastade in mynt i den för att visa sin uppskattning för historien. En kvinna steg upp och började berätta en annan historia, en historia om ett spökskepp som seglade ute på Dimhavet. Krogägaren kom fram till Aurelio med mynten som han tömt ur kitteln.

"Ett bra val av historia ikväll Aurelio. Här. Lönen för din berättelse. Minus min del av pengarna förstås. Tänker du berätta något mer ännu ikväll?"

Aurelio vägde pengapåsen i handen.

"Jag skulle kunna berätta ännu en historia."

Krogägaren nickade uppskattande och gick tillbaka till att servera sina kunder, medan Aurelio funderade på vilken historia han skulle berätta till näst. Kanske den som handlade om Gargoniens mest mytomspunna folk, Elnars? Ja. Det skulle kunna bli en bra historia.

[dragonlady]

Vi har nu endast en ledig plats till nabooerna.

Vi behöver också ännu 9 anmälningar till för att lajvet ska bli av så har ni tänkt kom så kika gärna in på hemsidan och anmäl er redan ikväll
Och som vanligt,har ni frågor och funderingar på roller, världen eller andra konstigheter (som har med lajvet att göra alltså )så svarar både jag och tina på dem gladeligen.

[dragonlady]

Klan Marleari

Marleari gnuggade sina tinningar medan hon drack av sitt örtte'. Huvudvärken hade kommit tillbaka och hennes vanliga tinkturer hade börjat bli verkningslösa. Hon borde verkligen börja på drakrotskuren men den var så lätt beroendeframkallande. En knackning hördes på vagnsdörren och hon ropade ett "kom in". Hennes äldsta son öppnade dörren och steg in.

"En man söker dig. Han behöver en helare."

Marleari suckade, skjöt undan tekoppen och rätade på sig.

"Skicka in honom."

Hon lade på sin helarmin. En förtrolig men lite mystisk min. Att vara helare var lika mycket en show för publiken som vilken sinhtaunderhållare som helst. Mannen som steg in var medelålders, med lite slitna kläder och ostyrigt hår som blivit grå vid tinningarna. Mössan som han fingrade på var sladdrig av användning. Bonde, inte så mycket pengar att hämta där, så hon tänkte inte ge honom så mycket av en föreställning som hon brukade ge. Hon visade med en yvig gest att han skulle sätta sig på den korta bänk som stack ut från väggen. Mannen satte sig hastigt ner och började harkla sig några gånger innan han tog till orda.

"Min fru är sjuk. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har prövat flera helare men så sa någon att en sinhtasklan var i närheten. En sinhtasklan med helarkunskaper."

Marleari höll sig från att ge ifrån sig en föraktfull fnysning. Simpla NuSange. När de inte hade behov av en sinhta så kunde de nog kasta spott och spe på klanerna men när de hade problem eller ville bli underhållna, ja då dög nog sinhtas. Hon log mot mannen.

"Kan du berätta om symptomen din hustru har?"

Mannen berättade snabbt och efter några följdfrågor hade Marleari ganska långt på klart vad mannens fru led av. Normalt skulle hon ha följt med mannen hem för att undersöka hustrun och gett dem en underhållande kväll med att koka brygder och ge råd. Men den simpla bonden hade inte tillräckligt med pengar för det, så hon hämtade en liten flaska med grön vätska som skulle bota kvinnan på en natt och efter en sekunds tvekan tog hon också en större flaska färgat sockervatten med lite örter i. Den gjorde ingen som helst verkan annat än att det kanske gjorde en lite piggare, men hon kunde i all fall truga den på mannen för att få lite extra betalt. Hon räckte fram flaskorna.

"Den lilla flaskan ger du redan ikväll. Av den andra kokar du upp en mugg på morgonen och en till kvällen och den kuren ska drickas i en veckas tid."

Mannen tackade Marleari med handskakningar och lovord och hon log mot honom. Ett leende som aldrig nådde ögonen. Han gav henne en påse mynt och gick. När hon kikade i påsen suckade hon. Som hon anat. En fattig bonde. En knackning på dörren hördes igen.

"Inga fler besök ikväll!" fräste hon.

Huvudvärken hade blivit värre.

"En eldfalk har landat!" hördes hennes äldsta sons röst.

Marleari stelnade till och steg upp för att öppna dörren. Eldfalkar skickades inte ut av Sefs annat än vid brådskande ärenden. Utanför dörren stod hennes son med en askgrå fågel på sin handskbeklädda hand och med en lapp i andra. Hon räckte fram handen och viftade otåligt med fingrarna.

"Meddelandet!"

Meddelandet var kort. Endast en eldslåga med ett tecken i sig. Med den sade allt. Loc Sacru. Sefs hade utlyst Loc Sacru. Hon blundade och såg på sin inre karta. Var var de nu och var fanns närmaste Loc Sacru? Hon öppnade ögonen.

"Packa ihop. Vi beger oss av nu."

"Men mor! Vi har ju nyss ställt oss för natten."

"Nu pojk! Loc Sacru är utlyst."

Hennes son stängde munnen och skyndade iväg för att väcka de av klanen som hade somnat och ge order om att packa ihop. Bara en liten stund senare var gläntan tom och långt borta hördes knarrandet av sinhtas vagnar när de begav sig av mot Acaciabergen.