Placerat i ett skogsområde vid stranden till en sjö ett antal kilometer utanför staden Bedford i England ligger Bedford Lunatic Asylum, det andra mentalsjukhuset av sitt slag i Drottningens Storbritannien. Sjukhuset, som öppnade 1812, har en stolt historia av att handa patienter med psykiska problem, och alla vet att det är doktor Samuel Whitbreads förtjänst. Motiverad av en ren välvilja att göra det bästa för sin stad driver han sjukhuset med fast hand, något som drar på sig negativ uppmärksamhet bland Whitbreads belackare. Elaka rykten om att han endast gör detta för sin egen vinnings skull efter att den politiska karriären strandat florerar ständigt bland intelligentian i staden.
Doktor Whitbread vet detta, och det gör att hans ansträngningar att driva sjukhuset ökar i takt med whiskydrickandet.
I 1920-talets England är mentalvården ännu i sin linda. Metoder såsom elchocker, kallbad och påtvingade uppkastningar är vanliga, och alla vet att de intagna inte förmår behärska sig själva. De kan inget göra åt sitt beteende, och således bör man inte belasta dem för det de säger och gör.
Detta vet vårdarna, men de visar det sällan. Våld används ofta, och maktmetoder såsom tvångströjor och handklovar är vanliga straffmetoder för allt som vraken kan tänkas göra.
De är ju trots allt sjuka. De kan aldrig någonsin bli friska. Varför då ens försöka?
För bakom de fina orden om vård och humana behandlingar vilar den enkla grundsanningen: Patienterna på Bedford Lunatic Asylum är inte intagna för att bli friska. De är intagna för att samhället inte vill ha dem längre. Deras öde är att låsas in i det röda trähuset vid sjöstranden, och att ständigt utsättas för doktor Whitbreads kärleksfulla behandling.
Patienterna är många till antalet. De kommer inte endast från Bedford, onej – ett fruktbart samarbete med de närliggande städerna gör att mentalsjuka från hela regionen kan stängas in på sjukhuset. Orter som inte har ett eget mentalsjukhus får lämpa av sina vrak vid Bedford, och det gör att patientantalet sedan länge överskridit det sjukhuset ursprungligen byggdes för. Samtidigt har ersättande vårdare inte kunnat hittas, varför personalen är hopplöst underbemannad.
De negativa känslorna personalen hyser mot denna orättvisa gör att de ofta tar ut sin vrede på patienterna.
Dagarna skrider vidare, den ena lik den andra, och de värsta fallen placeras under kirurgen William Millers hacka för lobotomering. Och nu är året 1929, och interner och personal vaknar till ännu en dag på Bedford Lunatic Asylum.
