Elorias Forum

I dyningarna efter NaNoWriMo så fortsätter vi med historieberättandet.
Reglerna är enkla. Ni skriver några meningar(minst fem) som fortsättning på föregående inläggs historia och avslutar med en action.
Lets begin with this epic adventure


Björndrottningens skatt

Raven kastade sig ner bakom den fallna trädstammen på samma gång hon hörde pilen väsande susa förbi hennes huvud. Hon hörde den fastna i trädet framför henne med en dov duns och hon tryckte sig flämtande mot trädstammen av rädsla för att nästa skulle tränga in genom hennes hud. Hon kände vid sin sida och konstaterade att såret efter kniven inte var så djup att det skulle störa henne, så hon rättade till sin väska och gjorde sig redo att börja springa igen. Hon blundade som hastigast och kastade sig upp och kilade som ett skrämt rådjur genom skogen. Bakom henne hördes hundar skälla och hon svor. Den snikna råttan hade släppt lös hundarna på henne. Hon kastade ett snabbt öga bakom sig; inga hundar syntes till ännu. Hon vände på huvudet och tvärstannade. Framför henne tog skogen tvärt slut i ett stup där hon såg vatten en bra bit nedanför henne. Hon såg åt sidan där snåren började glesna. Kanske hon skulle finna en väg där borta, men då skulle hon också vara mer blottad för sina följeslagare. Hon bestämde sig snabbt och tog ett steg...

...ut över klippkanten. Hon bad en kort bön att vattnet nedanför skulle vara djupt nog och att hon inte skulle krossas mot några stenar. Strax därefter rörde hennes fötter vid vågorna och Raven slukades av mörkret. Forsen var kraftigare än hon väntat sig och Raven fick kämpa för att nå upp till vattenytan. Första gången hon bröt ytan hann hon bara kippa efter andan innan vågorna åter drog ner henne. Andra gången hade hon turen på sin sida och fick tag på ett rejält andetag. Men hennes kropp fick arbeta hårt för detta dyrbara syre och lungorna skrek efter mer. När Raven för en fjärde gång bröt vattenytan så insåg hon lättat att forsen hade lugnat sig och att hon nu med viss möda kunde hålla sig flytande. Hon andades girigt samtidigt som hon spanade efter en väg ut ur forsen. De kala väggarna gav henne ingenting men nu delade sig forsen i två, den vänstra började åter strömma mer ilsket medan den andra såg oroväckande smal ut. Raven drog djupt efter andan och började simma mot....

...Den smalare delen. Vattnets kyla fick hennes armar att stelna upp och hennes andetag att skaka, men ljudet av de skällande hundarna fick henne att kvickt, mot sin egen vilja, doppa huvudet under ytan igen. Med ögonen öppna och med endast ljudet av sina egna hjärtslag ekandes i sina öron såg hon en mörk inbuktning i grottväggen. Hon var tvungen att tänka snabbt nu. Agera för att överleva. Hon stack huvudet över ytan än en gång, tog ett djupt andetag, och dök ner i djupet.
Mörkret omslöt henne när hon långsamt gled in i hålet. Taket skrapade mot hennes rygg och hon kände paniken slita och vrida sig i hennes bröstkorg, men hon visste att hon int ekunde vända tillbaka nu, så hon sparkade vidare.
Sekunder innan hennes sista dyrbara andetag skulle ta slut, bröt hennes huvud vattenytan och hon kippade desperat efter luft. Hennes andetag ekade. Hon tittade sig omkring...

Och befann sig i en grotta. Hon kravlade sig flämtande upp på en fuktig klippa och låg där en bra stund för att hämta andan. Någonstans högt upp ifrån silade dagsljuset ner och hon såg sig om för att orientera sig. en inristning i ena väggen fick henne att stiga upp. Hon kisade och rörde sakta vid inristningen. Den var enkelt gjord, som om ett barn gjort den. Det föreställde två fåglar och hon visste var hon var. I en grotta nära hennes barndomshem. Hon och hennes storebror hade hittat den under någon av sina äventyr, strax innan hon hade sänts iväg hemifrån. Hon bet sig i läppen för att inte förlora sig i barndomsminnen och vände sig om. Grottan hade tre gångar som ledde bort. Hon hade varit här förut, om hon bara kunde minnas vilken av gångarna de tagit för att ta sig ut. Hon fnös frustrerat och bestämde sig...

...för den vänstra. Raven var säker på att bara hon började gå en bit så skulle hon nog minnas hur tunnlarna gick. Men hon var nu dubbelt så lång och de tunnlar som tidigare varit rymliga för henne och hennes bror var nu så små att Raven var tvungen att böja sig ner för att inte slå huvudet i taket. Hon snavade fram och lyckades med nöd och näppe undvika en av de gamla fällorna innan hon kom in i nästa grottrum. Detta rum var mindre än det förra och det fanns bara två öppningar. Den ena ovanpå den andra. Den övre var mörk och hal och på väggarna växte mossa. Den nedre såg mer inbjudande ut, torr och ren, men stupade rätt brant neråt. Raven stönade och gned tankspritt med handen över de redan existerande blåmärkena innan hon började kravla in i...

… den nedre. Hon höll på att falla en eller två gånger på grund av att gången var så brant, men snart planade den ut. Snart märkte hon att det var tur att hon hade så bra mörkerseende, eftersom nästan inget ljus kom in i tunneln längre. Ändå förde hon handen längs den vänstra väggen för att vara säker på var hon gick och att hon inte missade en gång. Plötsligt kände hon kall metall mot handen, och insåg att det var ett galler. På andra sidan gallret såg Raven dagsljus och något grönt, och hon insåg att hennes väg ut fanns bakom gallret. Hon funderade hur hon skulle ta sig förbi gallret och kom på att…

...hon och hennes bror hade lämnat gallret olåst när de gått tillbaka hem. Den var bara fastrostad. Hon gav gallret ett par rejäla sparkar och hon kände att gallret började ge vika och snart öppnade den sig motvilligt med ett rostigt knirrande. Hon steg ut ur grottan och såg upp mot himlen. Hon hade befunnit sig nere i grottgångarna längre tid än hon trott för dagsljuset hade börjat falna och skymningen smög sig över landskapet. Den enda ljusskälla hon såg var den från herrgården där hon växt upp. Ett stadigt varmt ljus,långt bort mellan träden. Den lyste välkomnande men hon visste att den inte skulle välkomna henne. Hon svor över sin egensinniga bror medan hon började gå mot...

... hagen, för att se till fåren och hästarna. Raven ville inte träffa någon eller bli upptäckt, och djur ställde inga frågor. Hon gick närmare hagarna i en stillsam vandring över det alltid välklippta gräset och klättrade över det låga trästängsel hon alltid gillat att balansera på som liten. Men inga djur hade synts till på vägen dit; kanske de var närmare uthuset, kanske redan inne tänkte hon. Hon hann ta bestämda steg mot djurens gamla, rödflagnande uthus när ljus tändes inuti. En av sidodörrarna öppnades och ett bländande strålkastarljus från en industrificklampa bröt mörkret itu. Raven slängde sig in i närmsta buske och gömde sig. Personen med strålkastaren började ropa...