Bagarpojken med vingar

[Spiken]

Känner hur det kliar i fingrarna att få skriva med min nya karaktär, och när man inte har någon annanstans att starta upp ett litet rollspel, så varför inte här? Samma regler som på snöbollskrigstråden, men spela en egen karaktär i stället för dig själv

Jasper saktade långsamt ner den gråstrumpade hästen då han kom nedbuktningen i berget.
Eller ja, en gång i tiden hade det väl varit en ravin, men långsamt hade vindens tand och regnets tålmodiga slitande gjort det till en relativt stor glänta. De gråa stenväggarna reste sig högt ovan honom då han red in genom den ända springan han visste ledde in dit. Gräs växte här och där och ett litet äppelträd som han planterat för länge, länge sen sträckte kvistarna mot ljuset i ett litet hörn.
Det här var hans ställe. Hans lilla stenglänta där han bara kunde slappna av och flyga.
Ja, flyga.
Dagen hade varit lång och Jasper suckade då han knöt fast hästen til den provisoriska träkäpp han förankrat till marken, och innan han visste ordet av hade hans fötter lättat från marken på samma sätt som ensamheten lättat på hans sinnelag.
Långsamt flöt han upp i luften och vände sig på rygg. Han hade aldrig riktigt funderat på varför han kunde göra som han kunde. Som liten hade han aldrig trott på berättelserna om flygande trollkarlar förän han en dag, då han hittade denna glänta för första gången och utom sig av lycka tappat balansen och istället för att falla neråt, fallit uppåt. Han hade aldrig berättat för någon. Det kändes inte som något som behövde berättas. Han sträckte på sina fånigt långa ben och slöt ögonen. Det här var bästa stället på jorden.

[dragonlady]

Blåklint låg och slumrade i sitt favoritäppelträd när hon vaknade av att hon hörde hästhovar mot klippsten. Hon steg upp och sträckte ut sina små vingar och flög upp och gömde sig bakom ett halvmoget äpple. När hon kikade fram såg hon en pojke sitta av en stor, ful och grå häst. Hon kände igen pojken, han brukade dyka upp i gläntan med jämna mellanrum. Som vanligt band han fast hästen och när han sträckte ut sin gängliga kropp så flöt han upp i luften. Blåklint tyckte det var oerhört faschinerande att en av de Stora kunde flyga precis som hon, en liten älva.
När pojken gled upp i luften flinade hon och flög fram till hästen. Hon sträckte fram sin lilla hand mot hästens mule och hästen frustade igenkännande. Hon gled upp i hans man och medan hon bäddade in sig i hästens man kliade hon honom mellan öronen. Sedan låg hon där och solade sig medan hon såg på den flygande pojken

[Spiken]

Där var det igen - det där underliga.. pinglandet? Han kunde svära på att han ibland hörde något han skulle likna med en klocka när han kom hit. Men på samma gång, det var ju inte riktigt en klocka.. Det var ett tämligen litet ljud, så litet att han ibland tänkte att han inbillade sig, men sen första gången han hört det insåg han att bara hörde det då han var här. Han satt upp i luften och tittade sig runt innan han långsamt lät sig själv sväva mot äppelträdet - han hade inte ätit något på hela dagen, och vem sa nej till ett saftigt, rött äpple? Inte han i alla fall.
Tyst så funderade han över om han skulle ta några med sig till bageriet dagen därpå. Han skulle kunna göra äppelpaj. Äppelpaj såldes alltid bort direkt. Med en suck så skakade han på huvudet för sig själv och sänkte sig till marken med ett äpple i handen. Hur skulle han förklara var han fått dem ifrån? I staden han bodde i hade man bara äppel om man köpt dem av en förbiresande karavan. Äpplena växte inte i det annars karga landskapet. Han gäspade när han landade i skuggan och tog ett till Äpple - ser ni, han hade inte problem med att få tag på äpplena lite högre upp; han var ju lite över två meter lång.
Han vände sig om, "Gråstrumpa!" ropade han åt hästen. Hans röst var mörk men lugn och snäll, på samma sätt som hans ögon var mörkblåa men inte stormiga. "Vill du ha ett äpple?" frågade han när han kom närmare med långa steg. Vinden tog sig in genom en springa och rufsade om hans blonda lockar, "Jag plockade det bara för dig."

[dragonlady]

Blåklint ryckte till när hon hörde pojken ropa på hästen. Hon hade blundat och njutit av solens strålar mot sina utbredda, regnbågsglittrande vingar. Hästen ruskade på sig och frustade till när pojken närmade sig. Blåklints hjärta snörpte ihop sig av rädsla medan hon gömde sig bakom hästens öra. Blåklint skällde tyst ut sig själv.
"Dumma dumma! Hur kunde du vara så idiotisk att du sänkte garden och slappnade av när en av de Stora är i närheten? Du har hört historierna, du har hört varningarna."
Hon drog lite av hästens man över sig och hoppades att pojken inte skulle upptäcka henne. Hennes blåa hår var ändå rätt avslöjande i en svart hästman.

[Spiken]

Jasper kom stadigt närmare och tyckte sig höra pinglandet igen. Han skrattade åt sig själv - det lät ju nästan som en röst. En lätt..stressad röst? Han skakade den plötsliga, lite olustiga känslan i magen. Att höra stressade röster bettyde väl att kanske inte riktigt stod rätt till. Å andra sidan, så betydde väl att oförklarligen kunna flyga också det. Tyst så klappade han Gråstrumpa, "Jag ttycktee jag höre en röst", skämtade han med lite vek röst och lät hästen böja ner huvudet för att sluka äpplet i hans hand. Han rynkade pannan när han tyckte sig se något skimra bakom Gråstrumpas öra. Han sträckte ut handen i förundran. Vilken fin blå färg. "Vad har du bakom örat, ponken?"

[dragonlady]

Blåklint såg hur pojken sträckte fram sin grova hand mot hästens man medan han mjukt mumlade något åt hästen. Blåklint var för upptagen med att hitta en utväg för att bry sig om exakt vad pojken sa. Men när handen ohjälpligt närmade sig henne kunde hon inte stanna där hon var längre. Hon tog ett stadigt tag i hästmanen och gled ner för den mot hästens framben. När hon släppte taget om manen sträckte hon ut sina vingar och flög snabbt under magen på hästen.

[Spiken]

Det ända Jasper såg var en vagt skimmer av något som rörde sig blixtsnabbt. Han tappade snart bort det. I förundran och förvirrning stod han där, och gav sin som vanligt lugna häst en konstig blick, "Kanske jag ser i syne, men det var en väldigt fin, blå färg", sa han och klappade dess mule med ett litet leende, "Eller så var det en trollslända", funderade han för sig själv.
Hästen frustade. "Ja, ja. Jag ska sadla av dig", skrattade Jasper med ett leende som fick honom att se mystiskt änglalik ut. Han böjde sig - inte så graciöst som han kanske ville - ner och började blint fumla med att försöka hitta spännet under magen på hästen, medan han nynnade på en liten sång som hans mor lärt honom när han var liten;

När du ser en slända med solljus omkring sig nära
Den kan flyga bort eller närma dig kära
Så var då varsam med ditt hjärta och händer
Och är du försiktig kan ni vara fränder

Regnbågens färger är där för tur
För att skydda mot ilska och falla och skur
De kan vara din vän och kan hålla sig där
Men akta dig, för agg de i åratal bär

Jasper tyckte om melodin även om orden ibland lät som att originalversionen hade försvunnit någonstans för länge sedan. Sången gjorde honom lugn till mods varje gång han hörde den. Den var lite magisk.

[dragonlady]

Blåklint såg hur pojkens händer fumlade med hästens sadelgjord och hon flög försiktigt runt på andra sidan av hästen så att hon kunde kika över sadeln på pojkens rufsiga hår när han kämpade för att lossa spännet. Han nynnade på en sång hon hört de Stora sjunga förut. En sång om älvor. Men orden var annorlunda, förlorade av tidens tand. Den sång pojken sjöng var inte den ursprungliga versionen. Hon undrade var pojken lärt sig sången, inte många sjöng den längre efter att älvorna dragit sig bort från människornas boställen. Hon visste att hon inte borde stanna här. Men Blåklint var en nyfiken ung älva och de äldre älvornas varningsord om de Stora hade hittills bara varit skräckhistorier efter att mörkret fallit. Så mot bättre vetande stannade hon där hon var. Allt för nära en av de Stora.

[Spiken]

Plötsligt så fick Jasper upp spännet och han steg upp snabbt för att sträcka på sina redan värkande ben - men innan han hunnit ens stöna och beklaga sig över smärtan i hans vader, så föll hans blick på den blåa färgen igen. Ett par sekunder gick innan han såg regnbågsvingarna - kroppen - ansiktet.
Han stod där som förstummad och stirrade på den lilla figuren med vingar - det så precis ut som en liten människa. Såg han i syne? Hon såg rädd ut. Snabbt så steg han bakåt ett steg och lyfte sina händer för att visa att han inte tänkte använda dem till något ont. Han hade börjat blinka snabbare. Minnena av ett lågt pinglande ljud gjorde sig påminda medan de stirrade på varandra i tysthet. Långsamt så sträckte han ut en hand för att nypa sig själv i skinnet. Det gjorde ont.

[dragonlady]

Blåklint blev fullständigt överraskad när pojken med en plötslig rörelse rätade på sig och stirrade rakt på henne. Hon stelnade av skräck men pojken backade ett par steg och höjde händerna som för att visa att han inte ville henne något ont. Hon såg hur han sakta nöp sig själv och grimaserade av smärtan. Men hon tänkte inte utsätta sig själv för fler risker. Han hade redan sett henne så hon brydde sig inte om att gömma sig längre. Så fort hon kunde flög hon mot närmsta äppelträd. Den skulle ge henne bättre skydd än vad hästen skulle göra.

[Spiken]

Jasper tittade förvånat efter den lilla varelsen när den flög iväg mot äppelträdet och försvann bland löven. Sedan, med långsamma steg, så följde han efter, men han stannade några meter från äppelträdet för att vara säker på att inte skrämma bort henne, "Hej?" sa han, och hans röst kändes hög och stark när han jämförde den med hur liten hon var. Han försökte sänka den, så att han inte skulle verka arg, eller våldsam. Han bestämde sig för att sätta sig ner, så han inte tornade upp sig överallt med sina två meter. Han lade benen i kors och sökte efter det blåa skimret med blicken, "Skrämde jag dig?" sa han lågt, "Är du en älva? Jag vill inget illa", mumlade han, nästan rädd att hon skulle försvinna. Vad tyckte älvor om? Han hade hört rykten om att de tyckte om människohår, eller vackra stenar.. Han försökte komma på något att göra för att visa att han var ofarlig. Nu när den första chocken hade börjat lägga sig, var han bara förvirrad och nyfiken. Han tvekade, "Du har fina vingar."

[dragonlady]

Blåklint kände sig tryggare högst upp i trädet, där hon satt på ett äpple och kikade ner på pojken. Han hade följt efter henne men satt nedanför trädet i gräset och han hade sänkt rösten till ett mjukt mummel när han talade med henne. Dock var hon så koncentrerad på pojken att hon inte märkte andra faror i närheten. Hon skrek till av förvåning och skräck när hon kände rovfågelns vassa klor runt sin kropp.

[Spiken]

Det var första gången som Jasper hade hört något annat än ett lågt pinglande av hennes röst. Dethär var ett skrik som gav honom kalla kårar, och hans ögon vidgades när han såg höken flyga iväg med något blått mellan klorna.
Utan att tveka, utan att ens tänka, så lyfte han från marken och lade all sin mentala styrka i att åka fortare än han någonsin gjort förr. Han hann inte snabbt ikapp, men han var just tillräckligt nära för att sträcka på sig och.. Han långa fingrar grep tag om en av hökens ben, just ovanför blåklint. Snabbt så vände höken sina plirande små ögon mot Jasper och började hacka honom i pannan och på tinningen medan Jasper, envetet och med ögat som var närmast höken stängt, lirkade upp dess klor. Hans hjärta bultade när han rev och slet i klorna, och förr eller senare - och vi det här laget var hela sidan av hans ansikte fyllt med små sår - så fick han loss Blåklint och tog henne i ett stadigt grepp (försiktig med hennes vingar, förstås, han kunde inte föreställa sig vad hemskt det skulle vara att tappa förmågan att flyga) innan han slog med handen mot höken.
Till sist så gav den arga fågeln upp, och sköt ner och iväg från dem. Jasper insåg med en klump i magen att han var långt ovanför ruinen, inom synhåll för staden om någon skulle bestämma sig för att titta en bit i fjärran. Han störtdök tillbaka ner mot gläntan.

[dragonlady]

Blåklint var omtumlad och fågelns vassa klor hade skapat revor i hennes annars så tåliga spindelvävsklänning. Hon var stel av skräck och hon visste inte ifall hennes vingar också var skadade. Men hon vågade inte heller röra på den för att utforska det. Saker hade hänt så snabbt och från att ha befunnit sig i fågelns klor var hon nu instängd i pojkens varma hand. Från att varit fångad av fågeln var hon nu fångad av pojken. Befann hon sig nu ur askan i elden? Hon visste inte och det skrämde henne. Hon måste bara vänta och se vad pojken hade för planer för hennes del.

[Spiken]

Hans oro för att någon skulle ha sett honom var kortlivad - han landade på marken med en duns och släppte varsamt taget om den lilla, spröda varelsen så att hon kunde lägga sig ner i gräset. Hennes klänning var sönder men vingarna såg intakta ut, "Är du okej?" frågade han, och hans oro var det enda som hördes i hans röst. Hans ögon var vida och håret föll ner i ögonen, "Förlåt, jag höll dig säkert för hårt! Har du ont någonstans? Förlåt, förlåt", stammade han hjälplöst, livrädd att hon skulle vara skadad. En bloddroppe från hans panna landade bredvid henne, och hans ögon såg våta ut. Tänk om hon skulle ha dött? Blivit uppäten? Tanken fick det att kännas som om en hand klämde om hans hjärta.
Jasper var en speciell person - inte för att han kunde flyga, eller för att han var så lång, eller för att hans hår såg ut som en gloria i solljus, utan för att han så genuint brydde sig om allt levande, för att han hade en god själ.