Elorias Forum

Ack du arma Existens... du och jag lever i ett dysfunktionellt och oupplöseligt parförhållande... vi borde kanske gå i parterapi...

Jag vet inte ens vilka ord jag ska använda.
The fat lady has sung her last, och det enda jag kan göra är att försöka vara en axel åt min bror,
då samhället pissar på allt som heter faderliga rättigheter.

F**-*n.

Jag klagar över att jag inte lyckas uppbåda självdisciplin nog för att ta itu med saker och få dem gjorda, vilket leder till att jag blir stressad, vilket leder till att jag blir handlingsförlamad, vilket leder till att får ångest, vilket leder till att det är ännu svårare att få saker gjorda.

Jag klagar över att jag är i sånt äckligt oskick.

Jag klagar över gråten som bott i halsgropen hela dagen.

Jag måste bara klaga lite på folk med jättedålig framförhållning på mitt jobb. Jag trodde att mitt jobb skulle börja lugna ner sig nu när året närmar sig sitt slut. Men nej. Snarare tvärtom, nu kommer alla på att året faktiskt är på slutrakan. Jag kommer helt seriöst att kollapsa innan det här året är över om det fortsätter så här.

Ledsenheten.
Likgiltigheten.
Ensamheten.

Och så hoppades man att datorn skulle bli fixad nu när man faktiskt öppnade den helt (DVD drivern öppnar inte sig och snurrar inte heller för den delen)... men icke. Det må inte låta som om man klämt in en katt dit numera, men den öppnas inte ännu heller... Ack ljuva teknologi!

Egentligen borde jag inte klaga för jag har världens häftigaste praktikplats (som 40 andra sökte, fick jag reda på ). Men att lämna huset kl. 7 på morgonen och inte komma hem förrän kl.7 på kvällen varje dag är tufft. Att spendera fyra timmar på resande fot varje dag är tungt. Och när jag väl kommer hem så är jag oftast helt slutkörd. Jag har tur som har världens finaste pojkvän som tagit på sig att laga mat mer eller mindre varje dag, men det betyder också att jag får dåligt samvete...som om jag inte redan hade tillräckligt dåligt samvete för att han redan betalar alla räkningar.

Men, med lite tur, och en hel massa saatanaperkele så anställer de mig. Och då kunde vi kanske hitta något lite närmare London. Eller så hittar jag något annat. Hur det än blir så blir det nog bra!

Protokoll är djävulens påfund. Dessa eviga oskrivna textmaraton förföljer mig i det oändliga, tvingar mig att lämna brådskande ärenden därhän och stjäl min arbetsglädje.

Dessutom klagar jag över bristande kunskaper i vårt andra språk. Goda kunskaper kommer man inte långt med i min branch, utan de skall vara utmärkta. Språkliga grodor blir så märtsamt tydliga så fort att det är rent pinsamt. Därtill kräver statlig fast anställning utmärkta kunskaper jämte ett språkprov som kostar 320 euro, oavsätt om det går vägen eller inte.

Jag har aldrig förr i mitt liv mött en så hög koncentration av fruktansvärda människor som idag. . . . . .när jag blev bjuden backstage efter en modevisning av herrunderkläder. . . sådan dryghet och obryddhet gentemot vad som är viktigt i världen. . . jag saknar ord för att beskriva kvällens händelser

Det borde vara förbjudet i lag att ha mensvärk och träningsverk i magmusklerna på en och samma dag.

Härligt att fara till ett kvällskift när man är både sur och stressad...

Jag klagar över att vara ensam då jag har lajvkrabbis

pga EU-regler och en irriterad finsk stat kan det hända att jag inte får jobba på färjan fr.o.m nästa år. Och det får jag reda på när jag kommer på jobb mitt i december. :/
Fast jag ska inte ännu ge hoppet, som de sa! Det är inte över förrän den feta damen sjunger.

Så får man reda på klockan tio i midnatt att pojkvännens julklapp inte anlänt från importören... När man redan själv kommit fram till att paketet borde ha anlänt ages ago och t.o.m. har mailat firman och frågat att "wtf?"... Inget firman kan åt saken, men de kunde ju ha huikkat lite tidigare om saken... morr...

Klagar på en fortsatt lajv-krapula, motivationsbrist och saknad.