Berättelser, noveller eller bara allmän kreativitet

[Elvea]

Verkligen, verkligen.

[Sonja]

Song of Angels

And as the darkness will fall upon the world
We will awaken to protect you
We are always here
For you always here

So fear not, child of mine
They'll always hear
Fear not daughter of mine
I am always here

And when the sun will change
And when the moon will take
All that you know dear
Please just remember me

For I will come for you
Always whatever you do
I will not forget
The promise that you got

So fear not children of mine
Cry not sons mine
See towards the morning
For I will be there

Waiting for you to come
Back to me when you see
The love I gave was always true
The love I said was always pure

And when the beast will come
Close your eyes
Do not be afraid
Walk through the darkness
There you'll find the morning
Leading you to us at last
When you will remember me

So do not be afraid
Do not cry for me
I will always be
The one
Who will help you

So please just say my name
You will know it right away
When your need is greatest

You will remember everything
So do not cry for me
Do not cry for any of us
I will protect you
I will save you

Until the day you set me free
I will always serve you

Always of my own choice
I will stand by your side
When the world is dark
I will be you beacon in the dark

So just say my name

[Alikai]

A Love Song (ur serien The City Never Sleeps)

A cloud of thick cigar smoke filled the club and a melancholic song mirrored the atmosphere. This was not a place for dance, love or laughter. This was one of the places people seemed to end up at when they felt miserable, alone and forgotten.
Sheri watched the crowd from the stage and let them hear about her pain and suffering through her words and voice.
There weren’t that many customers tonight expect the regulars. A few sat by the bar and some were scattered around the tables. The only thing they had in common was that everyone seemed gloomier than the other. Expect for one.
He was wearing a dark grey suit and had a glass of red wine in his hand. He had been staring intensely at her for the whole night. It seemed like he actually was more interested in her performance than in reaching the bottom of his glass.
The song was finished and as Sheri stood up a lone applaud originated from the man’s corner. Ignoring it, Sheri walked off the stage and went to her dressing room. As she closed the door behind her she let out a long sigh.
She unzipped her blood red dress, let it slowly slide off and let her hair down. She really didn’t long for putting on her waitress uniform, so she took her time and an extra glance at herself in the mirror. Her appearance would be more fitting for a seductive siren than a simple waitress.
A small yellow jar sat alone on the table. “For keeping you stable”, the shrink had said. If it wasn’t necessary for staying in working condition she would have thrown the pills in the gutter. She took a few and swallowed them before leaving the room.
- You can go home now Alice, Sheri said with a faint smile. I’ll take over from here.
- Thanks, the woman responded. A whisky to the man with the trench in table 5 and a new bottle of wine to the suit in the corner.
- Got it.
A young boy had sat down by the piano. He played as if bound by a beautiful, yet sorrowful spell. His smooth voice echoed through the hall as Sheri put down the whisky by the almost passed out man in a trench coat and picked up the empty ones. Silently she put them on a tray and brought them back to the bar. For a few seconds she then stopped to listen to the music before heading towards the corner with a bottle of wine.
- The boy is good, but a little bit pitchy, the man said. Don’t you think?
Sheri looked up at the man and noticed that he met her with an equally piercing gaze.
- You seem to know something about music, Sheri said as she put down the bottle on the table.
- I have picked up a few things over the years, the man said with a grin. Would you like to sit down for a minute? You fascinate me.
For a second she hesitated. But a minute or two surely could do no harm, right? So she pulled out a chair and sat down by the table.
- So, what do you find so fascinating in me? Sheri said looking straight into the man’s eyes.
- The determination in your eyes, he answered calmly. I have never seen such power, but there is also something sad hanging in the air.
- Interesting. So what brings a man like you to a place like this?
The man pulled his chair a bit closer to hers, without breaking their eye contact.
- The same as everyone else: A great loss. I just lost my lover in an odd accident. I found the body, drained from blood, in my bathtub. The world is so cruel and humans die so easily.
- True, Sheri said impatiently. Now you have to excuse me. I have work to do. Enjoy your wine.
She stood up and went back to the bar. She was actually thankful for taking those pills, since they were the only thing keeping her together at the moment.

The next night Sheri had another show and again she put on the mask of a seductive siren in order to sing about the pain everyone kept hidden in their hearts and the salvation people hoped to find at the bottom of a glass. And again the man sat in the corner, wearing another grey suit and drinking red wine.
After the show Sheri changed her clothes and went to sit by the man in the corner. There was nothing else to do at the moment anyways.
They chatted for a while about this and that without asking anything personal. They had a lot in common and if it would have been another time, place and circumstances they could really have hit it off. But Sheri could never let such a thing happen.
- You have stain on your shirt, Sheri said. It looks like blood.
The man tensed up and tried to cover the stain with his jacket.
- It’s just some red wine, he said nervously. Oh my, how time flies! I’m sorry but I really need to leave now.
- What a coincidence, Sheri said calmly with a piercing look. So do I.
The man hurried out and after a few seconds Sheri followed him. When she got outside she just managed to get a glimpse of a grey jacket disappearing behind a corner. Soon after some clatter and a few curses were heard. Too bad, the clumsy ones weren’t much of a challenge for a skilled hunter.
She followed the figure through dark alleys and backstreets. After a few blocks it stopped to look around for followers. It relaxed and walked calmly into the dead end. Sheri grinned to herself. Now the real fun could start.
Careful not to make any sound she snuck after the thing and hid behind a dumpster. A man and a woman stood a few steps away from her, whispering. The man caressed the woman caringly before giving her a passionate kiss. New lovers obviously.
Their relationship didn’t matter. The clock was ticking anyways and soon time and luck would run out.
The woman, clearly the dominant one, pressed the man up against the wall and kissed his neck. The man seemed to fade into some odd kind of ecstasy mixed together with fear and pain. First tensing up and then passing out.
The creature giggled and crouched over the poor fool. He hadn’t had a chance against that monster. But tonight the luck was on his side.
Sheri pulled out a knife and stepped out of the shadows. The creature let out a surprised shriek and its eyes widened by fear. Quickly it pulled its act together and tried to figure out how to explain this.
- Take it easy, it stuttered. This is not what it looks like.
- Do you really think I’ fall for such a lie? Sheri said coldly. What I have seen and the blood on your jacket are more than enough proof of what you are. Aren’t they Alice?
For a split second Sheri felt the high from the creature’s horror. Then she ended its petty life and covered the grey jacket in what must, a long time ago, have been Alice’s blood.

Sheri sat on her stool and sung. Tonight there was a bit of a crowd, but that didn’t keep her from seeing the man in a suit in the corner table. But tonight he wasn’t alone. Tonight he sat with a handsome young man as his company.
After her number Sheri went to make them company for a while before her shift would start. The new one seemed quite naïve and cheery, but still he was both dignified and intelligent.
- Michael would you mind getting us something to drink? The suit said caringly. I’m parched.
- You’re such a pain, the youngster said and gave his company a light kiss. I’ll be right back with you two.
Michael left and the suit leaned a bit closer to me.
- Could you promise not to tell him about me drinking wine? He said nervously. He hates alcohol above all else and I don’t want to upset him.
- Don’t worry, Sheri said with a smile. I’m used to keeping secrets.

[PaxMayne]

Gränslandet: Gamla Gudars Tebjudning

Natten till den trettioförsta oktober drömde människorna om en fest.

Det var ingen vanlig fest, för även om den till synes verkade normal var det något med deltagarna som kändes annorlunda. Det var något som inte märktes, till först, men efter en stund insåg de flesta som drömde att de alla kände dem som deltog i festen.

När drömmarna sedan mindes att de trots detta aldrig sett deltagarna förut insåg många att de drömde, och således vaknade de flesta.

De som inte vaknade skulle däremot bevittna något extraordinärt.

Det bekom däremot inte festens huvudpersoner, som till största delen var lyckligt ovetande om att de var iakttagna. Det bekom, minst av alla, den åldrande enögde mannen som med stort möda tog stöd med händerna mot långbordet där han och alla andra festdeltagare satt, och reste sig för att slutligen harklande äska tystnad.

"Tja. Det har fallit på min lott att hälsa er alla välkomna. Så därför passar det sig väl att säga välkomna hit."

Han harklade sig åter, lite mer ljudligt denna gång, och spottade en loska mot golvet. Den försvann omedelbart.

"Vi har en hel del att prata om," sade han då han ånyo vände blicken mot de församlade, "så jag finner det för gott att vi börjar omedelbart. Minerva, skulle du vilja vara en sötsak och väcka Cernunnos? Han har somnat i smörgåsen igen."

En lätt åldrande kvinna med en gammal, grå och fullkomligt sovande uggla på axeln vände sig om, grep tag i sin bordsgrannes öron och vrålade: "Vakna, ditt fanskap. Du har smör i skägget!"

Mannen, som var behornad och hade en getabocks ansikte, satte sig käpprakt upp med ett snörvlande ljud och såg sig blinkande omkring. Då han verkade notera var han befann sig fick han ett lätt besviket drag i ansiktet, och vände sig mot mannen som agerade värd för festen.

"Var hä-ä-älsad, Oden. Varför har du sammankallat oss, då?"

Den gamle, grånande guden log ett trött leende och höjde sin tekopp, gjord av extraordinärt kinesiskt porslin.

"You tell me, gamle get, för det är inte jag som sammankallat er."

---

Mannen som kallades ProTechtor visste att han drömde. Det var en bieffekt av att vara medveten om hur världen egentligen fungerade - han kunde inte riktigt släppa taget, inte ens då han sov.

Vanligtvis lärde han sig att ignorera det hela och bara flyta med. Men nu, då han stod på balkongen och blickade ned mot våningen nedanför, insåg han att det här var något utöver det vanliga.

Han stod i ett dunkelt utrymme, ett tiotal meter långt och med obestämbar bredd, som verkade sväva i mörkret ovanför ett lägre våningsplan. Utsirade balustrader av något som liknade marmor markerade gränsen där hans våningsplan slutade, och nedanför det balkongliknande utrymmet låg en festsal.

Salens storlek var omöjlig att avgöra. Trots att rummet verkade oändligt stort såg han varje person som befann sig i det med all önskvärd tydlighet. De satt alla runt ett långbord, rikt dukat med smörgåsar, varma rätter, bakelser och tekannor. Själva salen var cirkelformad, och golvet var målat till hälften vitt och till hälften svart. Yin och Yang.

Det verkade passande, tänkte ProTechtor, då han insåg att de som satt kring bordet var Gudar.

De fanns alla där - alla gamla gudomar ur människans legender. Många av dessa var för honom fullkomligt obekanta, men han visste ändå att de var gudar, även om han inte kände till deras namn. Och det var det som var det skrämmande.

Runtomkring sig såg han lätt genomskinliga skepnader, människor som sov och drömde, som liksom han såg scenen nedanför. Många av dessa flimrade till och försvann, då människan som drömde väcktes ur sin sömn. Men han kände också av en annan närvaro, någonstans i rummets dunkel - en närvaro som, visste han, inte var mänsklig.

Han stelnade till, lätt och nästan omärkligt, och var ögonblickligen vid medvetande. Han lät sig stanna i drömmen, men han drömde inte längre - han var vaken, trots att hans kropp låg och sov. Med minimal kraftansträngning formade han drömmaterian runt sig - skapade kläder åt sin för tillfället nakna kropp. Ett par slitna, svarta jeans - en skjorta, lätt slarvigt instoppad i byxlinningen - och en svart läderrock. Han var redo.

---

"Vad menar du, 'inte du som sammankallat oss'"? En lysande man med lätt österländskt utseende lutade armbågen mot bordet och fäste ögonen vid Oden. "Det är ju för sjutton du som talar. Vem annars skulle det vara?"

"Jag vet inte, min gode Shamash. Det enda jag vet är att vi nu är här. Och jag antar att det är så som det skall vara. Sockermunk?"

Han räckte ett fat med ljuvligt bruna bakelser till den förtretade solguden, men denne verkade inte intresserad.

"Tror du en simpel tebjudning kan locka mig att stanna här, med er? Kom igen. Jag har faktiskt uppgifter att utföra."

"Jag är vanligen inte benägen att hålla med utbölingar", sade den slaviske stridsguden Perun, "men i det här fallet måste jag hålla med föregående talare. Du vet - universum sköter inte sig själv, och allt det där."

"Så gå då, kära kollegor". Oden hade vid det här laget satt sig ned igen, och börjat dricka sitt te.

Shamash och Perun satt stilla, och såg ut över de församlade med en lätt villrådig min i ansiktet. Slutligen tog Perun åter till orda.

"Vi kan inte."

"Nej", sade Oden lugnt. "Vi kan inte."

Han räckte dem en utsökt kanna av silver med två korpar etsade längs sidorna. "Rooibos?"

---

ProTechtor närmade sig kolonnen längst till höger. Han kände hela tiden närvaron i rummet - en stark, men inte ovänlig kraft. Slutligen, då han kände att han befann sig på rätt plats, höjde han den ena handen och tecknade ett snabbt tecken i luften.

"Okej, din satan, jag har dig. Visa dig!"

Ett lågt, pärlande skratt hördes och en skuggig gestalt tog form vid pelaren. "Jag är inte den du nämner vid namn, även om jag finner det lätt lustigt att du drar den referensen", sade väsenet.

"Vem är du?"

"Jag går vid många namn", sade det och steg fram ur skuggorna. Det var en man, med axellångt, blont hår, ljus hy och enormt skarpa ögon. Han var iklädd en böljande kåpa och omgavs av en lätt arom, något som nästan kändes... ProTechtror blinkade, försökte minnas. Det luktade hemma, men han visste inte vad det var.

"Exempelvis?" Frågade han och drog en hand över näsan. Doften irriterade honom.

"Det finns de som kallar mig Krönikören. Andra kallar mig Den Store Sagoberättaren. Vissa vill kalla mig Arkitekten, men själv är jag rätt nöjd med benämningen Skaparen. Det beskriver, rätt långt, min uppgift i den här världen."

ProTechtor tappade hakan. "Är du- Är du Gud?"

"Nej. Den entitet du kallar Gud är i själva verket en av de som sitter där nere, tillsammans med de övriga. Det finns också en till kraft som kan benämnas vid detta - och andra - namn, men Den finns inte manifesterad i denna världen. Jag är, kort och gott, jag."

ProTechtor tvekade, villrådig över det han fått höra. Drömmarna runt honom ignorerade honom och väsenet som kallade sig Skaparen - eller tog dem för en del av en av de konstigaste drömmar de någonsin haft - utan koncentrerade sig till fullo på det som skedde i festsalen nedanför dem. Ljudet av rösterna där nerifrån ekade, hördes vagt avlägset, och det var då han insåg att han måhända var inblandad i något han inte helt förstod. Det var då ProTechtor kände den kraft, den styrka som drivit honom att försöka undersöka den här drömmen lämna honom.

"Vad är det som händer här," frågade han med trött röst.

Skaparen log. "Det ska jag snart berätta."

---

Gudarna hade, efter hand att de insåg sin situation, resignerat och börjat ta för sig av bordets delikatesser. Glycon, som hade en kropp formad som en orm, hade vissa svårigheter att greppa tekoppen framför sig, något Loke och Anansi storligen roades av. Jah, som avnjöt ett utsökt stop Red Stripe, lyssnade med stort intresse hur Chandashi, en rundnätt men mycket vacker afrikansk kvinna, berättade om sitt hemland. Samtidigt satt Isis tillsammans med Moirerna och Nornorna och diskuterade det politiska läget i Mellanöstern. Det hela var, tänkte Oden, en relativt trevlig tillställning.

"... Så det är därför jag undrar om du kan ta ett stack med Tor om, det där du vet, copyright," sade Tiermes och smuttade på sitt te.

"Hmm? Åh, förlåt kära du, jag var visst lite frånvarande. Kan du ta det på nytt?"

Medan den samiske åskguden åter började sin svada fortsatte den gamle Guden att stillsamt betrakta sina kollegor, med ett förnöjt leende på läpparna. Det var så sällan de kunde träffas. Trots det, tänkte han med viss oro, hade det varit ganska kul att veta vem det var som sammankallat dem...

---

"Vad tycker du?"

"De verkar förbålt mänskliga, om du vill veta min ärliga åsikt."

Skaparen höjde på ett ögonbryn. "Är det egentligen så förvånande?"

"Jag hade bara trott att de skulle vara lite mera... Du vet... Gudalika."

"Åh, tro mig, i vanliga fall är de nog det. Men för tillfället är det inte det jag önskar att de skall vara."

"Det är du som sammankallat dem, inte sant?" Nick. "Varför?"

"Se omkring dig, käre vän. Se på er omvärld - söndersliten av konflikter, med en känsla av rotlöshet och utan mål i sikte. En värld där vanligt sunt bondförnuft fått ge vika i situationer där vänlighet, hjälpsamhet och en enkel klapp på axeln vore det rätta. En värld där skillnader blir så viktiga att likheterna er emellan inte längre märks."

Medan Skaparen pratade försvann balkongen ovanför festsalen för ett ögonblick, för att förvandlas till det Skaparen pratade om - nyhetssändningar från krigshärdar, oroligheter och död, marscherande nynazister och stenkastande ungdomar alltmedan svältande barn dog under en ständigt stekande sol. Med förtrollad min såg ProTechtor på, tills han slutligen slet undan blicken med ett skrik.

"Sluta! Varför visar du det här för mig?"

"Därför att du tydligen inte nöjde dig med det här", sade Skaparen och de var tillbaka på balkongen.

"Jag förstår inte. Ursäkta, men jag gör fan inte det. Du har kallat samman de här Arketyperna - för det är det de är, inte sant? Oerhört mäktiga drömväsen, men ändock bara det - och bestämmer dig sedan för att sända deras möte i realtid på bästa dröm-sändningstid åt hela världen? Ursäkt, herr Skapare, men jag fattar inte vad det är du vill åstadkomma."

"En känsla av samvaro, det är det jag vill åstadkomma. En känsla av fred. En känsla av närvaro, och en insikt att alla ska få känna att det finns någon där, trots allt."

Medan han talade stod han lugnt med händerna bakom ryggen och förklarade med lågmäld röst sin plan. "Jag vill visa människorna deras rötter, ge dem ett mål och visa dem att ni inte är så olika trots allt."

"Så du vill väcka folk till tro på en hög gamla drömbilder? Jävligt ädelt, du."

"Visst stämmer det att Gudarna endast är bilder i ert undermedvetna. De är idéer, legender och symboler, starkare än tiden och äldre än era liv. Betyder det att de inte skulle vara lika verkliga som ni?"

ProTechtor tystnade. De stod sedan, sida vid sida, en lång stund och bara betraktade då gudarna njöt av sin tebjudning.

"Och jag vill inte väcka er till tro. Jag kan inte väcka er till tro, vet du. Det finns regler mot det, även för så starka arketyper som mig. Det jag vill..." Han suckade, med ens lätt kraftlös.

"Det jag vill, kära ProTechtor - Kära David Ljung - är att ge er människor - de som förmår plocka åt sig gåvan - en vilja. En vilja att söka. En vilja att hjälpa, att känna, att göra världen till en bättre plats. Jag vill ge dem en vilja att se förbi fördomar och bortom era skillnader och istället se likheterna. Det jag vill är att ge människorna en vilja att leva."

De stod åter i tystnad, en längre stund den här gången. Slutligen, då mannen som kallade sig själv ProTechtor kände att han snart skulle till att vakna, skrattade han lätt.

"Vet du, jag förstår varför de kallar dig skaparen. Du är en sjuhelvetes konstnär, vet du det? Snackar som en, också. Men skapa, det kan du."

Förrän han slutligen vaknade såg han hur Skaparen nickade lätt. "Vi gör bara så gott vi kan."

---

Då natten led mot sitt slut tackade Gudarna för sig, och letade sig hemåt, var och en till sitt. Det hade, insåg de flesta, varit en relativt trevlig afton. De hade fått en sällsynt möjlighet att ta en kort paus från vardagslunken och återknyta gamla vänskapsband. De hade ätit gott, och även om det aldrig riktigt klarnade vem det var som sammankallat dem till fest betydde det i det långa loppet inte särskilt mycket. De hade ändå alla en känsla av att även om de ägnat en natt åt stillsamt socialiserande istället för åt sina respektive ansvarsområden hade de ändå åstadkommit något viktigt.

De hade skilts med vaga löften om att göra det igen, några tack-för-mig och en och annan fallande tår. Oden visste ändå att de knappelunda skulle ses igen i brådrasket, och det var egentligen endast lika så bra, tänkte han då han satt vid eldstaden som uppenbarat sig vid ena väggen.

För sist och slutligen var det ändå bara så och så många trivsamma tebjudningar man klarade av på en och samma gång, tänkte han medan Gere och Freke lekte vid hans fötter.

[Elvea]

Det var allmän kreativitet, right?
Förvånansvärt faktiskt, hur mycket av mina dikter som blivit skrivna på baksidan av kvitton under arbetstid.


Om människor var båtar
och världen var ett hav
och alla de som dött
vore skepp som gått i kvav
Då vore jag en eka
en jolle utan namn
som inte har nåt ankare
och aldrig går i hamn

Om havet hade hamnar
jag höll mig därifrån
för tillfälliga famnar
bland fria vindars dån
För vågor går så höga
då de kryper inåt land
då är jag hellre ensam
- men trygg - på egen hand

Om mänskor vore båtar
vad vore då en fyr;
En enslig Gud i dimman
för dem som mörkret flyr?
En räddare i nöden
som ingen trohet svär
Där ute vilar döden
bland klippor och bland skär

Men om du mig passerar
en vild och vacker dag;
jag vet att det finns andra
som seglar liksom jag
Lyft handen din och visa
att du är likadan
så vinkar jag tillbaka
på livets ocean.

[PaxMayne]

Herdens dagbok 1: Förförerskans återkomst

En isande vind blåste in över parkeringen, och fick den kristallina snön att röra sig, att dansa över kullerstenarna. Kölden bet i kinderna, och frosten lämnade sina spår på fönsterrutorna. Över deras huvuden gnistrade stjärnorna, och elledningarna sjöng i vinternatten.
De tu hade sökt sig till sockerbruket i Vasklot, och hade just stannat bilen - en gammal, ljusbrun Ford Fiesta - och stigit ut. Huttrande i kölden drog de jackorna tätare kring kroppen och började röra sig genom labyrinten av gamla, övergivna fabriksbyggnader. Bort från den allt för öppna parkeringsplatsen, mot de sämre upplysta, mer vanvårdade delarna som vette mot havet. Där var mörkret kompakt och isvinden tycktes viska deras namn.
"Påminn mig igen om varför vi är här", muttrade hon och slog en åkarbrasa.
Mannen, en tjugo-någonting finsk yngling med piercing i näsan och allt för många obskyra tecken intatuerade på kroppen för att helt vandra på den trygga sidan lagen vände sig inte om, utan fortsatte spana ut i nattmörkret.
"För att han sade att han skulle vara här. Därför är vi också här, min kära."
"Så du lyder hans minsta kommando? Han säger hoppa, och du skiter ner dig av rädsla på vägen upp?"
Nu vände sig mannen om, och mötte sin kvinnliga kompanjons blick.
"Du har inte träffat honom. Jag svär, killen är kall... Han är den verkliga grejen. Alla på gatan kan hans namn."
"Så passande att han ska möta oss här då", mumlade hon. "Stället är ju ta mig fan utdömt. Det sägs ju spöka här, för sjutton!"
Ett ljud av flintan i en tändare som slogs till och gav eld hördes bakom dem, och de snodde sig båda om.
Där, endast två meter bakom dem, stod en ljushårig man med skägg iklädd en svart vintermössa och mörkbrun läderrock. Han drog ett djupt bloss av den nyligen tända cigarretten, och skrapade sig sedan under hakan, på ett nästan avmätt och omedvetet sätt - men på ett sätt som klickade till i kvinnans själ och fick henne att darra.
"Så." Mannens röst var torr, berövad på känslor - nästan knastrande. "Vi möts igen, Vidar."
Mannen harklade sig och skrapade nervöst med fötterna i marken - något kvinnan alltid tyckte var irriterande, ett tecken på svaghet.
"Ja. Hr-rm. Låt mig presentera dig för min kumpan. Sonja, det här är..."
"Da, da. Låt oss hoppa över småpratet och diskutera orsaken till varför vi är här. Jag har andra ärenden att uträtta denna natt, och jag kan anta att ni inte vill vara här alltför länge till. Det spökar ju här, vet ni?"
Vid de sista orden sneglade mannen på Sonja, och log. Viss ironi kunde höras i hans röst. Hade han tjuvlyssnat på deras konversation? Hur kom det sig att hon inte märkt av hans närvaro tidigare?
Vidar harklade sig och sade "Ja, jag förstår det, herr Ivan, men..."
Mannen framför dem tystnade, och spände blicken i hennes kompanjon. Mannen hade inte sagt många ord hittills, men trots det träffade hans plötsliga tystnad henne som ett piskrapp. Hon fick en glimt av hans ögon - varma och stadiga med mörkt gröna irisar, men då Vidar nämnde hans namn glimmade de till, och naglade fast de båda med en iskall, hatisk blick.
"Du känner mig inte tillräckligt väl. Du vet vad du skall kalla mig, din hund."
Gode Gud. Det här är ingen man - det är ett rovdjur!
"J-ja, javisst, herr Herden. Det är bara det att... Vi har en bekant, ser du... Han stör våra affärer, och du sade att i utbyte mot vår information kunde d..."
"Bor han, liksom ni, på Brändö?"
"Ja, me..."
"Betrakta problemet som åtgärdat. Nu, om jag får be...?"
"Ja. Javisst. Du ser, ikväll anländer en bil med fyra passagerare med den sista färjan från Umeå. De har ett viktigt möte vid Brändö idrottsplan klockan tolv. Mina källor säger mig att de vet en del om... Det ni frågar efter."
Herden tog ett bloss av cigarretten, och betraktade de tu under tystnad. Tiden tycktes sträckas ut och bli till eoner, och Sonja hann redan börja frukta för sitt liv - Gode Gud, vi är för långt från bilen, vi är för långt från vanliga människor, ingen kommer se oss här, ingen kommer rädda oss, vi kommer att DÖ... - då Herden nickade, rätade på ryggen och vände sig om.
"Jag tackar er, Sonja och Vidar. Nu skall ni ge er iväg härifrån, tycker jag. Det här är ingen plats för de levande."
Med de orden var han försvunnen. Det var inte en ögonblicklig händelse - i ena stunden var han där, och i nästa tyckte hon sig se någonting - en snabb, suddig rörelse - och i så fylldes fabriksgården av ett högljutt, diaboliskt skratt, som ekade mellan väggarna och kastade sig mot deras örongångar, och skrikande flydde de båda från platsen.

Herden satt ihopkrupen på ett utskjutande sidotak och såg i skydd av skuggorna hur hans två informatörer flydde till bilen och körde iväg i panik. Han skrockade till, och släckte cigarretten mot snön. Furst Clinsmann hade inte uppskattat hans lilla uppvisning, men dels var informationen han nu höll på att inhämta alltför viktig för att han skulle invända, och dels älskade han att spela sina bekanta ett spratt. Om det i sin tur hjälpte till att bättra på hans rykte - desto bättre.
Dessutom är den gamle Fursten inte här just nu, och det han inte ser mår han inte dåligt av, tänkte Herden och skrockade än en gång.
Han plockade upp sin telefon - en enkel, svart Samsung - och begrundade tiden. Halv elva. Han hade god tid på sig, och tänkte därför passa på att jaga. Det kunde löna sig att vara väl förberedd inför det som komma skulle, och dessutom hade han en skuld att betala igen.
En sak kunde man i alla fall säga om Herden, och det var att han alltid betalade sina informatörer det pris de begärt.

Klockan närmade sig tolv, och i en Skoda av senaste modell satt fyra män av utländskt ursprung utanför en idrottsplan i Brändö, och väntade på sina kunder.
Två av dem var redan mer än lovligt höga, och chauffören såg med oro på när en av dem lekte med berettan i baksätet. Han hade förgäves försökt övertyga sina kumpaner om vikten av ett städat första intryck, men hade fått se sig besegrad av drogernas skadliga inverkan.
Tack och lov har de inte rört varorna i bagaget, tänkte han och fortsatte se ut i natten med sidorutan nervevad.
Ett ljud hördes, och genast tystnade alla i bilen. En vissling, sedan två, och därefter en igen. Chauffören viftade med högerhanden och sedan öppnade alla bildörrarna. Det var deras signal.
Under gatulyktans orangea sken stod de fyra och såg sig omkring, men några kunder syntes inte till. Chauffören hann redan rynka ögonbrynen och sträcka sig efter pistolen, då ett dämpat skrik plötsligt hördes och en av dem var försvunnen.
Han behövde inte ge order, och var inte längre orolig för pistolerna - alla tre höll nu i sina vapen, och alla tre var nyktra och vaksamma. Gatan var tom, och idrottsplanen låg fullkomligt öde, men trots det var en av deras egna spårlöst borta.
"Lajka?" Chauffören ropade prövande ut i natten, då ännu ett dämpat skrik nådde hans öron och han snodde runt. Mannen som lekt med berettan mötte skräckslaget hans blick, då han insåg att det nu bara var de två kvar och att någon anföll dem, betraktade dem där ute i mörkret.
Chauffören vände sig om igen, och såg en ljushårig man strax bakom sig, med händerna utsträckta mot hans kropp.
Han skrek, höjde sin pistol och sköt. Skottet träffade den läderrocksklädde mannen i halsen, och han slungades bakåt av träffen. Sedan, till chaufförens stora fasa, såg han hur mannen sakta reste sig upp, och medan såret i halsen stilla läktes började ett dovt morrande höras ur mannens strupe.

Ciwan försökte desperat undantrycka ruset som hela tiden hotade erövra hans sinne, men hur han än gjorde var hans syn hjälplöst utsuddad, och bilderna tycktes träffa hans hjärna med ett par sekunders fördröjning. Han tyckte sig se hur Martin sköt, och träffade... Någon... Och sedan såg han hur denna någon satt hukad över Martin, som låg på gatan och sprattlade, medan en pöl av blod bildades under hans skakande kropp.
Ciwan höjde darrande sin beretta och skulle till att skjuta överfallaren, då denna plötsligt stod rakt framför honom och höll hans hand i ett järngrepp.
"Det där skulle jag inte försöka mig på, om jag vore du".
Mannen lade sin vänstra hand på Ciwans axel, och med ett ryck med den högra som höll i pistolhanden hade han slitit sönder samtliga leder i Ciwans arm.
Ett vrål av smärta slet sig ur Ciwans strupe, och medan han sjönk ned på knä framför bilen och desperat försökte pussla sin nu hängande underarm ihop med den övre försjönk han sakta in i medvetslöshetens rogivande mörker.

Herden rättade till sina kläder och fnös medan bestens ilska lämnade honom. Han hade inte räknat med att den ena skurken skulle se honom, och därför hade han nu mer bråttom än han hade önskat - någon måste ha hört skottet och skriken, och snart skulle poliserna svärma kring platsen.
Snabbt granskade han bilens innandöme, och då han inte fann något av intresse öppnade han bakluckan. Fem större paket innehållande ett vitt pulver mötte hans ögon, men de intresserade honom föga. Han började sedan genomsöka de nu döda kropparna, och då han kom till den sista - den med avsliten högerarm - noterade han den lilla ampullen i mannens ficka.
Han reste sig upp, och höll den lilla flaskan så att den fångade gatulampans sken. Den var tom, så mycket var tydligt, och merparten av dess innehåll hade utan tvekan cirkulerat i den nu döde mannens blodomlopp, men fortfarande tyckte han sig kunna se en liten, rubinröd droppe inne i dess innandöme.
Det var som han hade fruktat, tänkte han medan polissirenerna började höras i fjärran. Hon har återvänt.
"Hej, Ruby", mumlade han stilla till flaskan.

[dragonlady]

Putes sista ord
(Rännstenstango 28.1.2011)

Den enda ljuskälla som fanns i källaren var en naken glödlampa vid dörren. Den lös svagt upp den bastanta ekdörren som jag visste alltid var låst. Hur många gånger hade jag inte försiktigt prövat trycka ner handtaget och hoppas på att Han glömt låsa den. Men varje gång dog hoppet. Han skulle aldrig glömma.

Nere vid golvet fanns en lucka i dörren. Inte stor, så lagom att Han kunde skjuta in mat genom den. Han öppnade aldrig dörren för sådana triviala saker.

Ibland träffade jag Honom aldrig på flera veckor. Det var en liten frist från Honom. Men jag visste, djupt inne i mig, att den fristen alltid tog slut vid något skede.

Ibland kom Han med Bägaren. Den Bägare som innehöll allt det jag någonsin begärt i hela mitt helvetiska liv. Den Bägare som innehöll det jag av mitt hela ynkliga hjärta avskydde.

Hans blod.

Ibland öppnade Han dörren för att klä upp mig och dra mig ut på Helsingfors gator. Jag har utnyttjats till det mest avskyvärda saker.

Ibland.

Ibland har Han bara kommit in till mig. Ibland har Han varit arg. Då har Han behövt någon som kunnat utstå Hans svordomar och slag av ilska. Ibland har Han kommit in. Bara för att håna mig.

“Vem är din Gud nu, Pute?” kunde Han säga.

Min kristna uppfostran krossades som en insekt under Hans välpolerade skor. All min dygd, all min tro. Bortsvept som löv i en höststorm. Bara för att jag gjorde ett litet misstag och följde med Honom, då för så länge sedan.

Jag drog filten tätare runt mig. Klänningen jag bar var smutsig och full av hål. Blott ett minne av den fina klänning jag hade den där ödesdigra dagen för så länge sedan. Skorna var för länge sedan borta, mina smycken likaså.

“Det enda smycke du behöver bära när du är här, är den här” hade Han sagt och visat upp kedjan som satt fast i väggen. Den satt just nu runt min fotled. Genom det smutsiga fönstret sipprade solljus in. Det enda jag någonsin såg av solen under min vistelse här. Och när jag såg solljuset visste jag att det snart skulle skymma.

Var det en natt jag än en gång skulle tillbringa i min ensamhet, eller skulle Han komma? Omedvetet hade jag gått över till Hans vanor. Sova under dagen. Vaken under natten.

Det blev sakta mörkare i källaren och den svaga glödlampans ljus nådde knappt till den tunna madrass jag satt på.

En nyckel hördes vrida om i dörren och jag ryste ofrivilligt till. Det var en sådan dag.

Han kom in. Ståtlig, smal och med en utstrålning som gjorde att man lade märke till Honom. Hans ögon var intensiva och jag mindes att jag en gång tyckt de var vackra. Nu visste jag vad det var som jag en gång sett skymta i dem. Grymhet.

Han var arg. Hans tänder var hårt hopbitna och han nästan darrade av ilska. Han öppnade låset till min fotboja och drog mig bryskt upp på fötter.

“Vi ska till Vasa, gör dig fin, vi åker om en halv timme”.

Han ledde mig till den välbekanta toaletten. Jag tog en snabb dusch och klädde på mig de kläder och smycken han lagt fram åt mig. Kjol och korsettopp. Smycken i guld. Jag fingrade på smyckena. Kände jag Honom rätt var det äkta guld, och safirer i halsbandet. Jag hade aldrig i mitt liv burit något så fint. Och varje gång, skulle jag hellre byta allt detta guld och ädla stenar mot min frihet. Jag torkade och borstade mitt långa, svarta hår och lämnade det att hänga fritt. För jag visste att det var så Han helst ville ha det.

Vi åkte nästan hela natten. Till en stad jag aldrig sett förut. Han hade kört. Hans ilska gjorde att Han körde alltför snabbt och jag hoppades av mitt hjärta att Han skulle göra ett felsteg och köra rakt in i ett träd. Men jag visste ju att så aldrig skulle ske. Han skulle aldrig kunna dö på det sättet. Och Han skulle aldrig tillåta mig att dö så. Tro inte att jag aldrig har försökt. Redan första gången Han lärde mig köra bil. Och jag hade tappat kontrollen över den. Det var innan jag visste bättre. Han hade beordrat mig att läka mig själv. Gett mig tillräckligt med blod för att göra det. Sedan hade han viskat i mitt öra.

“Så lätt ska du inte undkomma mig, min kära. Gör aldrig så mot mig igen.”

Och kraften i Hans ord hade fått mig att snyftande dra andan. Och jag visste att det var sant. Jag kunde inte göra något som skadade Honom och jag hatade mig själv för att jag kände så.

Framme i Vasa sov vi i en lägenhet. Jag låg på golvet med en filt runt mig.

Nästa natt begav vi oss ut på Vasas gator. Jag följde med Honom till en underjordisk lokal mitt inne i stan. Jag var förundrad och rädd. För jag har aldrig sett så många av Hans sort på ett och samma ställe. Han hade släppt på sitt strama koppel lite. Jag fick till och med vandra runt lite och samtala med några. Visst var det för att samla information åt Honom, men ändå. Jag träffade en annan som mig. En som tjänade en annan av samma sort som Han. Och jag förundrades och, ja, jag blev också avundsjuk. Hon fick träffa sin familj emellanåt! Och jobba. Och träffa vänner. Vanliga saker. Sådana saker som jag också skulle ha gjort ifall jag aldrig träffat Honom. Jag skulle haft familj. Barn. Jag försökte att inte börja gråta för det var först då som det slog mig, med full kraft, hur eländigt liv jag hade. Om man nu kunde kalla det liv. Och det slog mig också hur grym Han var. Jag hade hoppats att kanske andra som jag hade det lika som jag. En tröst i mörkret om att jag inte var ensam om att uppleva samma saker som jag upplevde. Min far skulle ha skällt ut mig ifall han hört mig, men det var en av de få hopp i mitt liv som jag hade kvar.

Att ta mig till Vasa var bara ännu en av de saker Han gjort för att bryta ner mitt sanna jag. Ännu ett av mina få hopp i mitt ynkliga liv försvann.

En stund senare for vi ut på Vasas gator igen. Han ledde mig till ett hus ett halvt kvarter bort och sa åt mig att öppna dörren. Jag dyrkade med lätthet upp ytterdörren ,vi gick in och Han började ringa på en av dörrarna. En kvinna öppnade. Och Hans lena stämma lockade henne att släppa in oss. Vi hade knappt hunnit innanför dörren innan Han dök mot hennes strupe. Jag ryggade bakåt mot den stängda dörren och tittade förfärat på när Han drack henne tom. När hon segnat ner vände Han sig mot mig och väste att jag inte skulle röra mig ur fläcken och sedan gick Han in i lägenheten. Jag hörde hur Han fann ett par människor till där inne. Jag stirrade darrande in i kvinnans döda ögon, medan jag hörde Honom dricka där inne. Till slut stod jag inte ut mer och blundade medan mina tårar rann ner för kinderna. Innerst inne visste jag att det här inte var nytt för Honom, men jag hade kunnat ignorera det tills nu. Nu var det alltför verkligt för att kunna ignoreras längre.

“Du förstör din make-up.”

Hans röst fick mig att öppna ögonen och stiga upp från golvet. Just nu var Hans röst den enda livlina jag hade för att ta mig igenom det här.

“Förlåt Mästare.”

Jag försökte samla mig medan vi som skuggor gav oss av. Jag gick nästan in i Honom när han tvärstannade framför mig.

“Och du säger inte något om det här till någon!”

Jag fick bita ihop för att inte börja gråta igen. Kraften i Hans ord fick mig att darra inombords.

“Nej, Mästare!”

Han var tyst i ett par sekunder.

“Vad hette Furstens ghoul som du talade med förut?”

Min hjärna frös.

“Jag… jag vet inte, Mästare…”

Örfilen jag fick sved i kinden och jag bet mig i tungan för att hålla mig lugnt.

“Du ska alltid ta reda på vad de heter!”

“Ja, Mästare.”

Han började gå igen utan ett ord och jag skyndade ifatt honom. Vi gick tillbaka till Deras näste i staden. Jag fick en konstig blick av en av Dem när vi kom in, men ingen sa något. Jag höll mig nära honom under resten av kvällen, alltid på helspänn över när Han skulle tappa humöret igen. Klumpen av rädsla i magtrakten var en ständig påminnelse att jag inte kunde slappna av längre, för Hans humör var alltför ojämnt i natt. Utanpå var Han idel leenden och vänliga ord och jag hatade varje gång Han rörde vid mig, varje lögn jag sa när jag var med Honom. Men jag hade sett Hans inre jag i natt och det var ingen trevlig syn.

Så kom brandbomben. Och kaoset därefter. Ingen skadades och allt lugnade ner sig efter ett tag och till slut samlades alla på ett nytt ställe. Jag lade knappt märke till saker runt mig längre. Det enda jag tänkte på var att följa Honom och se till att inte späda på Hans ilska ännu mer.

Han talade med den läskiga italienaren och därefter sålde Han sin första påse Ruby för kvällen. Han var på dåligt humör och jag visste att snart skulle allt det gå ut på mig. När vi kom in igen beordrade Han mig att sätta mig vid Hans fötter. Och Han drack av mig. Han hade gjort det förut och jag kände hur den milda känslan av eufori spred sig i min kropp när Hans gift spred sig i mina ådror. Men djupt inne i mig fanns ändå känslan av hat. Hat mot vad Han gjorde mot mig. Hat mot vad Han fick mig att göra i Hans tjänst. Hat för att jag alltid skulle göra precis vad Han ville, för mitt blod skrek ut hur mycket jag älskade Honom medan mitt hjärta viskade motsatsen.

“Gå och fräscha upp dig, jag tål inte se dig just nu.”

Jag flydde till övre våningen, förtvivlad över att ha misshagat Honom. Förtvivlad över vad Han fick mig att känna. Mitt inre var i uppror och för en gångs skull längtade jag tillbaka till min källare. Där var det i alla fall en frist bort från Honom en stund. En av Dem sökte upp mig. Jag kände mig dragen till honom och hans röst var vänlig. Men min lojalitet till Honom gjorde att jag inte kunde svara på hans frågor ordentligt och jag avskydde hur Hans blod fick mig att ljuga och ge undvikande svar, ännu en gång. Till slut gav han upp och gick sin väg. Jag själv gick och fräschade upp mig. Kollade så att sminket satt som det skulle och håret inte var trassligt och gick sedan ner för trapporna. Hon, den andra som jag, talade försiktigt med mig, men jag ville bara bort därifrån. Mina ögon letade automatiskt upp Honom. Noterade var Han var. Och jag avskydde hur beroende jag var av Honom.

Sedan kom en annan av Dem till mig och frågade om vi kunde prata ostört någonstans. Hans sätt var förtroendeingivande men ändå tvekade jag. Skulle det reta upp Honom? Och jag vet inte vad det var som drev mig att tala med den andre. Kanske den enda lilla tron att han kanske hade en utväg för mig. Bort från Honom.

Vi gick upp igen och han, den andre, började fråga ut mig lite försiktigt. Det var inga svåra frågor, inga frågor som gjorde att jag måste ljuga för Hans skull. Sedan ville han smaka på mitt blod. Jag tvekade igen. Skulle Han ha tillåtit det? Men den andre övertalade mig. Han slöt till och med såret jag fått. Något som Han aldrig brytt sig om att göra. Sedan kom Han. Jag ryggade tillbaka, för Hans ilska sprakade kring Honom. Han väste hotande åt den andre som svarade lugnt och sedan gick iväg. Och på samma gång jag såg den andre bege sig ner för trapporna hade jag Hans hand runt min strupe. Min kropp trycktes mot väggen utan att jag hade något minne om hur jag kommit dit och Hans blick sköt blixtar medan Hans huggtänder var alltför tätt inpå min bara hud.

“Du talar ALDRIG med honom mer! Hör du det!”

Jag försökte nicka, och sedan viska “Förstått, Mästare.” Han slängde mig till golvet medan Hans hotfulla gestalt lutade sig över mig.

“Vad ville han?”

Min rädsla för mera stryk gjorde att jag bara fick ur mig en enda mening.

“Jag berättade inte något!”

Sedan kom Fursten och den andre upp. Jag hörde inte riktigt vad som sades, Jag var så koncentrerad över att försöka tolka Hans kroppsspråk. Skulle Han ilskna till igen ifall jag steg upp? Jag darrade av rädsla, hat och avsky. Jag darrade av rädsla för att jag hade svikit Honom.

Jag hade Hans sista ord ringande i öronen ännu.

“Det kanske var ett misstag att ta med dig till Vasa ändå.”

Hon, flickan. Hon som hade fått allt positivt med att tjäna en av Dem, försökte tala med mig, men jag kunde inte, ville inte svara henne. Jag var rädd för att min mur skulle brista, över att Han skulle ilskna till igen. Till slut vågade jag ta mig upp på fötter medan Han ignorerade mig. Jag kände något sticka till när Han inte ens ville se på mig. Och jag kände hur jag skulle göra allt nu för att behaga Honom igen.

Vi begav oss ut på Vasas gator igen. Men efter en stund kallades vi tillbaka in till Deras näste. Fursten ville tala med Honom. Jag hörde knappt på vad som sades, men jag reagerade instinktivt när jag såg en av Dem höja en pistol mot Honom. På ett ögonblick stod jag mellan pistolen och Honom. Jag ville inte se Honom dö, jag kunde inte se Honom dö. Han var mitt allt just nu.

Fursten gick upp för trapporna och bad Honom följa med. Jag såg hur Han backade och konstaterade att det kanske var dags att fly. Mina muskler spändes och när Han tog språnget mot dörren följde jag efter. Men där träffade vi på motstånd. Jag kände hur någon gav mig ett så kraftigt slag i magen att jag flög mot golvet. Jag kände hur en blodröd raseri spreds genom kroppen, men innan jag hunnit samla mig för att ta mig upp dök någon mot min högra hands pulsåder och i nästa ögonblick hur någon gjorde det samma med min vänstra.

Jag kände hur mitt blod försvann ur mig. Och på samma gång försvann det starka band jag haft till Honom. Och äntligen infann sig en känsla jag inte haft på 30 år.

Frihet.

Frid.

[Judith]

Himmel, Netti det där var bra skrivet.

[Elvea]

Jag har pippi på stråkinstrument för stunden. Och det påverkar allt jag gör.
Det resulterade i det här, idag på förmiddagen. Jag har ingen vettig plats att sätta upp svenska kvalster på, så i brist på bättre

- - -

Blodet bultade i hennes öron så hårt att hon knappt hörde applåderna inifrån konsertsalen. Rummet snurrade där hon stod och väntade på sin tur, i den mörka hallen. Hon blundade och stödde sig med sin lediga hand mot den kalla marmorväggen, medan den andra kramade violinens greppbräda så knogarna vitnade. Det var strax hennes tur, hennes bravadnummer. Fastän hon drog djupa andetag och ytterdörren invid cafét stod halvöppen ut mot vinternatten, var det som om hon inte fick syre...

Hon kände en sval hand på sin bara axel och drog hastigt efter andan. Hennes mentors bruna ögon såg vakande ut, och kanske en aning bekymrade. Då hon såg upp tog han försiktigt bort handen.
- D'Accord? Tu penses toujurs au pire...
Hon andades långsamt ut, och gjorde sitt bästa för att inte skälva i hela kroppen samtidigt. Det var väl enklast att han fick tro att hon helt enkelt var nervös. Enklast så. Även om han väl borde veta, efter ett antal år av konserter och uppträdanden, att hon inte får scenskräck. Inte sedan hon var sexton, och fick stående ovationer på konservatoriets självständighetsbal.
Hon rätade på sig, tog stråken i höger hand och torkade diskret lite kallsvett ur pannan med handryggen.
- Oui, d'accord... Jag är bara så hemskt nervös. Jag vill att det ska gå bra.
Han nickade förstående, även om han hade något avvaktande i blicken.
- Je suis sûre, att det går bra.
Nu hade applåderna från det förra uppträdandet tystnat, och han öppnade försiktigt dörren åt henne.
- Allez-y? Bon chance!

Man hade kunnat höra ett tagelstrå brista då hon steg in, så tyst var det. Ljudet från svarta stilettklackar mot stengolv ljöd genom konsertsalen då hon behärskat tog sig fram till solistplatsen, en bit till höger om det silverfärgade notstället i mitten. Hon röjde inte en känsla, och höll blicken i golvet framför sig, samtidigt som det skira tyget i hennes svarta klänning svävade ut efter henne, som en halvgenomskinlig skugga som förföljde henne.
En recensent hade någon gång jämfört hennes yttre med det av ett illasinnat sagoväsen, en ond mörkerälva med stråke i hand, och det fanns de i publiken som tyst kom ihåg citatet, och nickade för sig själva. Fortfarande hördes inte så mycket som en hostning. Fram till det att hon placerat ut sina noter, slappnade av för en sekund, och såg ut över publikhavet med ett antydande till leende. Då vågade folk applådera. Försiktiga, nervösa applåder, som för att spegla hennes sinne. Som om också de var hennes instrument, och hon kunde kontrollera dem bara med sitt sätt att bete sig.
Medan hon väntade på att det skulle bli tyst dristade hon sig att se ut på mänskorna. Ett hav av svarta kostymer, och klänningar som varierade i färg från blygsamt aspgrå till något hon inte kunde kalla nåt annat än brandgul. Merde, så smaklöst.
Nära flygeln såg hon en par bekanta från konservatoriet, och en bit från den bortre utgången satt några familjebekanta. Hon nickade diskret till dem medan hennes blick fortsatte söka efter den riktiga orsaken till hennes oro...

Skulle han vara här? Han borde inte ens veta att hon var i stan, för hennes uppträdande var ett hemligt extranummer, och hon hade inte sagt nåt, med flit. Hon visste att han var påväg, men risken fanns alltid att han hade fått nys om det, och stannat hemma. Men om han var här... Om han inte visste nåt... skulle Hon vara med honom?
Hon hade hört rykten. Nära vänner som hört saker, sett saker, och försiktigt berättat dem vidare åt henne. Hon ville inte tro det, men samtidigt var det så mycket som inte stämde i det han sa. Varför han ibland lät så avlägsen över telefon, och varför han insisterade över att träffas i avskildhet.
Tidigare på kvällen hade hon hållit sig undan från folk, och försökt få en skymt av honom, men det enda hon sett var en ryggtavla som kunde ha varit hans. Hon var inte säker.

Därför flög hennes blick nu över salen, tills den fastnade på någon som satt lätt framåtlutad, med ansiktet mot golvet och ena handen för ögonen. Hon fäste blicken vid mannen och stod kvar, tills applåderna åter tystnat, och salen än en gång väntade på henne.
Men hon väntade på honom. Han satt i samma ställning än, skakade tyst på huvudet och såg fortsättningsvis ner i golvet. Hon höjde inte ens violinen till axeln, utan stod utan att blinka och väntade på att han skulle se upp. En del människor i publiken skruvade på sig, försökte ta reda på vem hon såg på. Till slut lade kvinnan som satt bredvid honom sin hand på hans och viskade något i hans öra. Han såg långsamt upp. Först på kvinnan bredvid sig. Och sedan på henne.
Det var Han. Och det var Hon.
Han såg henne i ögonen en enda sekund, sedan bröt han ögonkontakten och såg åt sidan. Men det var det enda hon väntat på. Vem hon var, kvinnan vid hans sida, med hans ring på sitt finger, spelade mindre roll. Hon hade fått sin bekräftelse, sin dom.

Då hon höjde stråken drog folk tyst efter andan, som om det var ett vapen. Och med all rätt. För då hon spelade den kvällen var det råa känslor som utgjöts direkt från hjärta till strängar. Fingrarna dansade och mörka hårtestar flög kring hennes bleka ansikte, ögonen glödde och själen brann. Vid varenda crescendo yrde hartset kring hennes axlar, vid varenda ritardando kändes det som om hjärtat själv skulle sluta slå i bröstet, varenda staccato var som ett knytnävsslag i mellangärdet. Cellisten som ackompanjerade henne kämpade för att hänga med i hennes tempo, då tagelstråna brast och dansade kring den svarta féen med den blodröda violinen. I den sista sidans affrettando föll han bort och valde att låta henne avsluta konserten på egen hand. Det var som om hela salen höll andan, piapianissimo och tårarna rann från hennes blossande kinder. Den avslutande tonen ekade mellan väggarna även efter att hon sänkt instrumentet, och lätt andfådd räckte över violinen åt sin tårögde mentor. Han kunde inte annat än ta emot den, och le stort, medan våldsamma applåder bröt ut bakom honom.

Hon rätade på ryggen, fortfarande med stråken i hand, och bugade djupt inför en publik som liksom på en given signal ställde sig upp. Hon torkade snabbt sina kinder och bugade sig en gång till. Sedan tog hon sin stråke i bägge händer, slöt fingrarna hårt om såväl tagel som stråkstång - och bröt den itu.
Applåderna tystnade hastigt, då publiken förskräckt såg på henne.
Hon såg bara på en person.
Sedan gick hon.

[Alikai]

Entry from a scribe's journal

The winter has roamed theese lands for far too long. It has covered all the colours of the and burries it deeper every year. I am not sure even I, who used to tell tales of its magnificent beauty, can remember what theese lands looked like before the snow arrived.

The cold has taken a firm grasp of my soul and I fear that it will never let go. But it is yet to reach my heart. I can, even now, feel it tearing me apart when it tries to reach my flame. I pray to my goddess that my body and mind is strong enough to keep it at bay, but as the hour grows late and the shadows become deep my doubt grows stronger and my hope weaker. I fear that soon the cold will win the battle and put out my life's fire. Then I, as many before me, will be lost and out of reach for any hand that wishes to help.

The faint sunshine that shimmers through the grey clouds gives me nothing but devious temptations and more burdens to bear. One would think that its pale gleam would give me at least the weakest of pleasure, but in the end that small shimmer shines to brightly for my mortal eyes and burns them. Foolishly I yet long for the sun to shine again after this seemingly endless darkness.

There in lies my greatest weakness. I am too afraid and frail to let go. I dare not surrender to the cold as some of my kind has done, not for my own sake, but for a simple memory's. Once long ago, when the grass still was as green as the emeralds on the royal crown, a flame was lit somewhere deep within my heart. The youngling's laughter, smile and touch still haunts my dreams in the darkness of the winter nights. Those memories are the only things that help me get through the nights now. For my heart can not give up on that feeling, which's name I dare not utter in fear of weakening its power.

I dream of a time where the colours have returned and I can once again find myself in the youngling's arms. That dream shall be my flickering candle through this seemingly endless winter.

[Alikai]

Jag brukar ganska sällan skriva dikter på svenska... Men den här blir helt kallt inte lika bra på engelska! :3

- - -

Jag lyssnar till nattens ljuva tystnad
Jag njuter av månens skira silverstrålar
Jag gömmer mig i skogens trygga hamn

Jag vill dela den stillheten, men inte med alla
Blott med mina närmaste vänner
Dem jag älskar mest av alla

Men det jag vill mest av allt
Är att somna här, i din varma famn
Drömma ljuva drömmar, där jag inte behöver vara ensam

Med dig vill jag gå hand i hand
Och njuta av solens sköna sken
Våga se mina drömmar bli verklighet, en efter en

Jag vill hitta tröst i svåra stunder i dina armar
Jag erbjuder dig i gengäld skydd i mina egna
Jag är ett stöd som aldrig rämnar

Framtiden är ännu osäker för oss båda
Men man kan väl alltid pröva?
Att ge det en chans kan väl inte skada?

[PaxMayne]

Fem Dagar Sedan: Dörren

Det högfrekventa surrandet från lysrören ekade i rummets tystnad. De fyra träväggarna som utgjorde den lilla ettan såg gråbleka ut i lampans artificiella ljus. Kokvrån, som inte blivit städad sedan fredag eftermiddag, gav en extra krydda till den instängda lukten. Rullgardinen var neddragen för rummets enda fönster, och en tavla föreställande en röd ko var den enda färgklicken i en i övrigt steril miljö.

Micaela betraktade kon. Tavlan var sned, såg hon nu. Det gav atmosfären i lägenheten en skrämmande känsla.

”Tom, sätt på radion”, bad hon.

Den andre av de fyra personerna i rummet såg hålögt på henne. ”Vi stängde just av den, Micaela.”

”Snälla.”

Tom andades tungt och höjde sin hand. Den högra handen. Det var viktigt, kände hon. Knäpp. Sedan tystnad.

”Inget.” Daniels röst var sträv av ett undanträngt skratt. ”Inget.” Lucia höll hårt om en tröja hon hade i famnen. En grå huvtröja. Det var viktigt. ”Snälla, sluta, Daniel. Du skrämmer mig.”



De satt alla i sina respektive hörn av lägenheten, hårt tryckta mot väggarna. De satt på golvet, då inga möbler hade införskaffats. Inga hade hunnit införskaffas. Vad hände med deras drömmar, tänkte Micaela.

Vad hände med dom? Vi har bara en radio. Och en röd ko.

”Det är fem dagar sedan nu,” sade Tom och stängde radion.

”De kanske har tekniska problem,” sade Micaela.

”Ingen har tekniska problem i fem dagar, Miica”. Daniel reste sig upp och undslapp sig ett hest ljud. Det liknade ett fnitter. Han började gå tvärs över golvet, i riktning mot dörren.

Tom gav sin vän en lakonisk blick. ”Bråttom någonstans?” Lucia såg skräckslaget på sin pojkvän. ”Snälla, sätt dig igen. Daniel! Du skrämmer mig!”

Daniel stannade framför ytterdörren och vände sig om. Han hade ett förvridet leende på läpparna. ”Jag skall ingenstans. Jag tänkte bara se mig omkring en aning.” Han lade båda handflatorna mot dörren, och lutade sin kropp mot den vertikala brunfärgade träskivan. Han blundade med ena ögat – det vänstra – och såg ut genom titthålet med det andra. ”Ingen där”, sade han.

Micaela var inte överraskad. ”Kom och sätt dig igen, brorsan. Vi väntar här tills de kommer.”

Daniel vände sig om och såg på de tre personerna i rummet. ”Fem dagar sedan!” Hans röst gick upp i tonläge. Han lät nästan desperat. ”Det är fem dagar sedan de sa att de skulle komma! Och ni vet vad jag sade.” Lucia undslapp sig ett gnyende och dolde ansiktet i huvtröjan.



”Kom och sätt dig”, sade Micaela. Daniel betraktade henne en kort stund innan han lydde hennes råd.

Fem sekunder. Det var viktigt.

Tystnaden lade sig i rummet igen. Det enda som hördes var lysrörens läte, och tunga andetag. Fem dagar var en lång tid. Väntan kunde driva vem som helst till galenskap.

Tom hade gett upp, det såg hon. Han stirrade framför sig och rörde sig inte ifall han inte måste. Han brydde sig inte längre. Bara då han verkligen måste. Lucia hade gett upp, hon också, men hennes nerver hade gett upp först. Hon var inte längre den utåtriktade flickan Micaela mindes – hon var ett gråtande knyte, som satt med sin gråa huvtröja i famnen.

Daniel och hon var de enda något så när stabila människorna i lägenheten. Något så när – den långa väntan tärde på Daniel. Det såg hon. Fem dagar var trots allt en lång tid. Fyra dagar, tjugotre timmar och fyrtiofem minuter, ändrade hon sig efter en titt på sitt armbandsur. Det var viktigt.

Daniel satte sig ned igen på sin invanda plats. Från hans hörn hade man fullkomlig uppsikt över lägenheten. Och dörren. Dörren framför allt. Hon såg hur han sneglade ditåt. Ett strävt morrande hördes från hans strupe, varvat med ett tyst ”du skrämmer mig” från Lucia.

Hon var hungrig, kände hon nu. Hon gjorde sitt bästa för att ignorera det. Hon hade inte ätit på fem dagar – Fyra dagar, tjugotre timmar och fyrtiosex minuter – och ville hålla ut ännu. Då De kom kunde hon äta igen. Det verkade som om de andra kände likadant. Ingen av dem hade ätit sedan fredag förmiddag.

”Tom, sätt på radion”, bad hon ånyo.

Daniel suckade. ”Miica, det är lönlöst! Förstår du inte det? Radion fungerar inte! Det har den inte gjort på fem dagar!”

”De sade att man skulle stanna inne och lyssna på radion”, sade hon till sitt försvar. ”Och det skall vi göra.”

”Jag sade att vi skulle ignorera det och sticka!”

”De sade att hjälp var på väg, och att man skulle lyssna på radion”, envisades Micaela. ”Sätt på den, älskling.”

Tom höjde sin hand – den vänstra - och knäppte på radion. Tystnad. ”De sänder inte längre. Det har de inte gjort sedan fredag förmiddag.”

”De sade att man skulle stanna inomhus och lyssna på radion” sade Micaela med gråten i halsen. ”De…”

Ett mekaniskt ljud skar genom lägenheten. Det efterföljande skriket lät nästan befriande. Hennes hjärta slog hårt i bröstkorgen, och hon såg att de tre andra också var skärrade. Tystnaden låg åter tung över rummet, men ett ljud hade hörts. Ett skärande, metalliskt ljud. Och det hade kommit från radion.

Hon såg att Tom hade stängt av den lilla apparaten. ”Är du galen?!” utbrast hon med falsettaktig röst. ”Knäpp på den igen! De sänder ju!”

Ton såg på henne, för en gångs skull med annat än tomhet i blicken. Hon lutade sig instinktivt bakåt och svalde. Hon skulle ha tagit tomheten vilken dag som helst.

”Det där var ingen sändning,” sade han stilla. ”Jag vet inte vad det var, men någon sändning var det inte.”

Rummet tystnade åter. Men det var en annan tystnad nu. Till och med Lucia verkade ha skärpt sig. De satt alla rakryggade och såg varandra i ögonen. Det, och så såg de på dörren.

”Vi borde sticka”, sade Daniel. Hans röst bar knappt, och för en gångs skull var Micaelas rockabilly-broder allt annat än tuff. ”Vi borde sticka härifrån. Vi kanske hittar andra människor.”

”Är du galen?! Vi vet inte vad som har hänt där ute! Vi vet inte vad sjutton vi kommer att få se! Det var ju du som sade att vi skulle dra för rullgardinen, också!”

”Det var för att de sade att man inte skulle utsätta sig för det,” sade Daniel vasst och pekade på radion. ”Det är fem dagar sedan nu! Det är säkert över nu. Det måste vara över! Vi borde bara sticka härifrån och glömma att den här lägenheten existerar!”

Micaela skakade på huvudet. Nej. ”De sade att vi skulle vänta. Vänta, och lyssna på…”

”Vi lyssnade på din förbannade radio, och vad fick vi ut av det?! Något, som vi inte vet vad det var! Vi borde sticka och det fort som…”

”Tyst!”

Toms skarpa röst skar av alla andra ljud i lägenheten, och då hörde de det också. Ljud, som inte kom från lägenheten. De kom från andra sidan dörren. Från trapphuset.

”Det är de! De är här!” Lucia kastade sig upp och började springa tvärs genom rummet.

Micaela satt tyst. De var räddade. De hade kommit. Så varför var hon inte glad?

En detalj störde henne. En… sak. Något. Detaljer var viktiga. Det visste hon. Men vad var det som störde henne?



Ljudet från andra sidan dörren lät högre nu, skarpare. De tre andra hade rest sig upp, och började gå mot dörren. Lucia var nästan framme. ”Ska du inte komma, Miica?” Daniel lät glad, för första gången på fem dagar.

Fyra dagar, tjugotre timmar och femtio minuter.

Hon såg på radion, och på den röda kon. Då slog det henne.

Ljudet.

Hörde de inte? Var de verkligen så döva? Hörde de inte det där bekanta, det där skarpa, det där metalliska ljudet från trapphuset, från andra sidan dörren? Ett ljud, som hon kände så väl igen…

”NEJ!” Hon reste sig upp, föll på knä, famlade i luften med sin tomma hand. Lucia var framme vid dörren. ”Nej, gör inte…”

Handtaget gled ner.

[PaxMayne]

Fem Dagar Sedan II - Godnattsång

Leksaken föreställande en hund med olikfärgade öron stod i ett hörn och sjöng för sig själv. Linda betraktade den med halvslutna ögon. Om hon endast såg på den genom ögonvrån kunde hon nästan föreställa sig att den levde.

”Sov i ro, slumra in…”

Klockan var närmare tio. Ute hade det blivit vindstilla, men det märkte hon endast tack vare avsaknaden av ljud. Det avlägsna, sjungande bruset som uppstod då vinden ven mellan höghusen hade tystnat, för natten.

Hon flämtade till och sträckte sig efter vattenglaset på nattduksbordet. Hur mycket hade hon inte gett för att få öppna ett fönster?

Lägenheten var tom, bortsett från henne och Sara. Och hunden, givetvis. Den lilla mjukishunden som Sara fått i födelsedagspresent av mormor. Hunden som sjöng godnattsånger då man tryckte den på nosen.

”…lilla älsklingen min, ner i…”

Hon hatade hunden. Innerligt. Den väckte till liv undanträngda minnen, av en mörk garderob och en leksakshund större än Linda själv. Ibland kunde hon dessutom svära på att hunden såg henne, såg alla de steg hon tog. Men det var Saras älsklingshund, så Linda skulle aldrig göra sig av med den.

Hon låg i dubbelsängen i det lilla sovrummet. Bredvid henne låg Sara. Hunden stod i ett hörn för sig själv, och sjöng. Den sjöng Saras favoritvaggvisa.

”…kudden dig göm, på din rosiga dröm…”

Linda strök Sara över håret. Hennes dotter. Så vacker hon var. Nej, Linda kunde inte göra sig av med hunden, hur mycket hon än hade velat detta. Hunden stannade så läge Sara stannade. Så enkelt var det.

Hon reste sig till halvsittande ställning och såg ut mot den mörklagda hallen. Stefan borde vara tillbaka snart.

Stefan, Saras far. Han hade gett sig ut i natten, trots att han borde ha vetat bättre. Han hade gett sig ut i natten, och förbjudit henne att lämna lägenheten.

”Stanna här, Linda. Öppna inte dörren åt någon. Och håll vädringsluckorna stängda. Man vet aldrig med Det.”

Han borde vara tillbaka snart. Hon kunde höra hur nyckeln sattes in i låset. Det klickande ljudet då mekanismen som höll dörren stängd släppte sitt grepp. Han skulle komma snart. Om hon såg mot hallen genom ögonvrån kunde hon nästan se honom.

”Tills du väcks, lilla vän, nästa morgon igen…”

Linda strök Sara över håret. Han måste komma tillbaka snart. Apoteket var ju bara runt hörnet.

Lägenheten var totalt lagd i mörker, och hade varit så ända sedan Stefan begav sig ut för att hämta Saras medicin. ”Jag är snart tillbaka, Linda. Håll ut. Håll henne trygg. Jag är snart tillbaka. Spela hennes älsklingssång så känns tiden inte så lång.”

Fem dagar sedan. Linda strök Sara allt häftigare över håret. Det var fem dagar sedan. Lindas fingrar lämnade Saras hårfäste, och nådde hennes hud. Hennes kalla hud. Linda ryckte åt sig handen som om hon bränt sig, och förde den åter mot hårfästet. Om hon bara kunde få öppna ett fönster.

”Tills du väcks, lilla vän, nästa morgon igen.”

[PaxMayne]

Fem Dagar Sedan III - Vit natt

Det var natten till fredag. Klockan var ett på morgonen, och han kunde inte sova.

Han satt vid sitt skrivbord, och i den lilla lampans klargula sken betraktade han sin dator med hålögd blick. Texten han påbörjat var endast några rader lång, och hans chef ville ha det färdiga alstret tidigt på fredagsmorgonen. Han suckade, och knäppte upp översta knappen i den vita kortärmade skjortan han bar på överkroppen.

Det var varmt i lägenheten, alltför varmt, och han kunde inte sova. Han kunde inte sova, och han kunde definitivt inte arbeta. Med en utdragen suck släppte han datorn med blicken, och vände sig mot flaskan som stod bredvid lampan. Laphroaig single malt. Hans favoritdryck och musa.

Fat lotta good you're doing me right now, though, tänkte han bittert och hällde åt sig ännu ett glas.

Han drack för mycket. Det sade alltid hans mamma, och varje gång svor han högljutt åt henne, bad henne dra dit pepparn växte. Hur vågade hon blanda sig i hans liv? Han var vuxen, och han behövde pengar, och för att få pengar måste han dricka. Det var livets hårda mening, åtminstone för Carl von Wilson, framgångsrik författare.

Han reste sig upp och gick fram till fönstret. På bordet bredvid soffan, som stod mitt i rummet, låg torsdagens tidning uppslagen. Forskarna nära ett genombrott, löd huvudrubriken. Det trodde han när han såg det. Han hade sedan länge räckt vetenskapen långfingret, och vägrat befatta sig med deras galenskaper.

Han brydde sig föga i tidningen utan såg istället ut genom fönstret, ut i den nermörka försommarnatten.

Storstadens ljus hade slocknat, och merparten av människorna hade lagt sig för att sova. Det var mitt i natten, och Carl var den enda som var vaken. Han fnös, och drack ur whiskyglaset i ett svep. Förhoppningsvis kan det här hjälpa mig bli färdig med texten, tänkte han och vände sig om igen, mot skrivbordet.

Det var då natten blev vit, och förbryllad vände han sig om igen.

Skenet täckte himlen, och verkade stråla ut från Forskningsstationen, borta vid floden. Han stirrade på fenomenet, förbryllad och förhäxad, medan glaset sakta föll ur hans hand för att splittras mot golvet. Det... Det är vackert!

Han hade tvivlat. Länge, och högljutt. Han hade motsatt sig Projektet, och gått i bräschen för rörelsen som krävde att Stationen skulle stängas med det samma. Men nu, när han såg Ljuset, visste han att han haft fel. Hur hade han någonsin kunnat tvivla?

Det var då smällen kom, och för en kort sekund kände han en förtärande fasa då han insåg att hans inre organ höll på att förångas.

---

Klockan var två på natten, och det hade sedan länge slutat vara torsdag. Det var mörkt ute, åter en gång, men tystnaden som tidigare regerat hade ersatts av förtvivlade skrik och de döendes ångest. Men inne i lägenheten var det tyst och lugnt.

Klockan var två på natten, och i höghuset på andra sidan floden kunde Carl von Wilson äntligen sova.

[Sonja]

Lite mittinatten-skrivande... Wolfwing, del ett

Darkness lay heavy on the forest glade. The rain had been falling for hours, making the ground damp and every tree a trap with wet, cold leaves. The small camp, consisting only of a dying fire and a sleeping bag made of thick fur, lay empty. The only thing that could be heard was the rain's patient drumming on a thousand trees.

Rasha Wintermane stood on a stone half-hidden by the trees, she leaned on the trunk of an old pine tree, her dark hood concealing her face from prying eyes. Her arms ached from holding the bowstring drawn in the cold air. Her thick hair stuck to her face, she wanted to wipe it away, but dared not move. Under the trees on the other side of the glade, a shadow crept around, in the light of the dying fire, Rasha could see the gleaming of drawn steel. Another scout. She stepped down from the stone, backing further into the shadows.

"I wish you no harm," came a gentle voice from the shadows. "I implore you, lower your bow so we might talk."
Rasha took another step backwards with the barbed arrow aimed at the man's heart. The gentleness in his voice, however, nudged her towards the belief that the man wasn't lying.

"Who are you?" her voice sounded wearier than she felt.

"I am Faraen, my lady." the man, whom had walked closer to the small fire made a gesture that Rasha recognized as a greeting of peace; the four fingers of one's hand kissed and placed upon the heart. The man was one of the wood-sprites; a young race rumored to carry both elven and faerie blood. Rasha lowered her bow and walked forward, sure that she could trust him. Faraen stood at a respectful distance from her fire, arms hanging at his sides as to indicate that he wanted no trouble.

His long hair was braided into an intricate pattern, with small crystals tied into it, shimmering together with his pale green eyes. What Rasha had thought to be a weapon turned out to be silver colored leaves and flowers embroidered on his blouse. Even if the rain fell thickly, it didn't seem to touch him.

Rasha realized how worn and dirty she must look to him. The long weeks of traveling through the wilderness with almost no sleep had taken its toll on her, even now, she had trouble keeping on her feet, remembering what was reality and what was the madness that slowly ate its way through her heart.

Faraen looked at the barbed tip of the arrow now pointed at the ground.
"Such a cruel wound it will make to your target. But tell me, is it you who are hunted by a group of humans from the Lowlands? You bear the same clothing as them."
Rasha put the arrow back into its quiver, she felt embarrassed for a reason she could not name.

"I- wait. What do you know about that?"

Faraen smiled again, his pale green eyes not revealing his intentions.
"Two days ago they reached our city. My people may be kind, but not under the threat of blades. We sent them away, but still they have been sighted within the forest. So I came to find you."

Rasha swallowed, they must be growing desperate, to threaten a tribe of wood-sprites.
"Why did you try to find me?" The rain trailed cold patterns on her back, she had a feeling that she had stepped from the frying pan into the fire. But if they would help her...

Faraen's smile had turned ravenous, but it could have been her own imagination. Everything felt unreal, the man in front of her glowed with a flickering light, reflecting off the trees.

"This forest is very old, my lady, and has a will of its own." Faraen's voice had sunk to a low whisper. "The rain is following you, there is a vile presence in the air. We fear that yet another life may be lost to this forest if we do not intervene. Please, let us help you."

Rasha's head started throbbing when she looked into Faraen's eyes. When she lost the feeling in both her arms, her bow falling into the wet grass, a voice rang inside her head, clear and strong.

They have another kind of magic, fledgling. They sneak upon you like a thief in the night, and before you know it, you are lost.

The man's arms caught her before she hit the ground.