WITNESS - Aktuellt

[Chali84]

Världen räddades, men det skedde till ett högt pris som kommer att kännas av för en lång tid framöver.

[Elvea]

Jag vill uttrycka mitt ödmjukaste tack till spelledningen och alla med- och motspelare för hela serien, alla lajv, alla bordsrollspelssessioner och alla mellanspel. Jag trodde inte att det skulle bli såhär bra, eller att det skulle gå såhär djupt. Inte trodde jag att jag skulle komma att spela samma karaktär i 8+ lajv, eller att jag skulle känna såhär starkt då allting slutligen är över. Och sannerligen inte på det här sättet.

Jag kan inte komma med personliga rosor den här gången, det är fortfarande för nära. Men ni skulle alla få en.
Tack för gemenskapen, och för grälen. Tack för en hand att hålla i. Tack för skräcken och rädslan, och tryggheten. Tack för insikter och upptäckter. Tack för kärleken.
Tack för upplevelsen.

Jag trodde att jag skulle vilja fortsätta spela Nova Sirén också efter att serien officiellt tog slut. Nu är jag inte säker på om jag någonsin kommer kunna axla henne igen, eller om jag vill... Inte trodde ju jag att jag någonsin skulle bli en av dedär märkliga mänskorna som har faktiska trauman från en rollspelsupplevelse.

Nej, det är nog för nära än.
Helt enkelt: Tack.

[Vivi]

Stort tack för min del också! Är otroligt glad att jag fick uppleva det episka slutet. Blev ju i slutändan bara två witness-kapitel för min del, men ändå var det fint att man fick ta del av denna magiska saga.

Skade gick hädan efter en blodig strid om rang med Velvela. Trots att Wulver gjorde sitt bästa i att försöka hålla de två honorna i styr kunde inte ens han hålla dem från varandras strupar då de var i full varulvshamn. Det avgörande slaget för Skades del kom då Velvela anföll henne medans hon var paralyserad av Bansheen. Aldrig hade väl Skade trott att Velvela skulle anfalla henne när hon var så pass försvarslös. Den honan har ju ingen skam i kroppen! (note, Skade hade äkerligen gjort exakt samma).
Känns egentligen helt skönt att få begrava besten. Efter kapitel 3 hängde hon ännu kvar som ett svart orosmoln. Nu får hon vila i frid...om nu sen Skade och frid passas ihop ens i döden...
Men inann hon gick hädan fick hon uppleva en del av striden om världens undergång.

Sedan steg jag fram som Eilaltea, en högboren, ordnignsfreak fae som mest sprang och gömde sig från stridigheterna, men samtidigt föröskte hålla ordning och reda på vad som egentligen skedde och rapportera allt till stormästarinnan för Ordningens hus.

Här kommer nu rosor åt en stor hög folk:

En hel lastbil full med rosor åt Calle och Vicke och då speciellt Vicke som gjorde Besten som fick bli symbolen för allt det som var otämjbart och vildsint innuti mig.

En stor ros åt var och en som spelat Vittne helt enkelt för att ni varit kärnan i historien!

Två rosor åt mina medvarulvar i dett kapitel. Velvela/Annette för att hon minsann var en värdig opponent och den enda som egentligen kunde mäta sig med Skades aggressivitet. Wulver/Keke för att han försökte så tappert hålla styr på sin lilla flock och för att han även i stundens hetta visade lojalitet för en skadad Skade.

En ros åt Donowan/Fredrik för att han så modigt testade Skades temperament medans hon fanns isntängd i bilen på väg till Kvelax. Det kunde ha slutat mycket blodigt...

En ros till alla vampyrer som Skade fick ta ut sin aggressivitet på. Väsande små äckel dom är...

En stor ros till Bob/Petter för fint medspelade åt Eilaltea. Dom var ju ungefär varandras motsats, men det var ändå fint att få gömma sig bakom samma stol när demonen blev för hotfull .

En ros åt Bana/Erik för ett fint uppträdande som en sorlig Banshee som sände Skade på hennes sista resa och hjälpte Eilalltea.

En ros åt Vivvi ehlt enkelt för att du var den finaste färgklicken i det mörka helvetet.

En stor ros åt Demonen /Tina för att hon avr übercool och mäktig men samtidigt ack så snygg!

Ris
Tja, har egentligen inte så mycket ris annat än åt mig själv för att jag inte var mer insatt i Fae och att jag glömde spetsöronen... och för att jag säkert hade kunnat flyga på fler personer som Skade, men jag tappade räkningen på hur många gånger jag blev Veritas-lugnad och Veritus-kontrollerad att inte skada vampyrer/oskyldiga/möblerna och att jag inte visste hur länge de varade...

Lite ris åt att slutet kändes en aningen utdraget, men det behövdes säkert för vittnenas del så det spelar ingen roll.

Favoritstunder:

Skade funderar (nog egentligen väldigt off) om en "förbjudet för hundar" skyllt gäller även hennne...

Alla gånger då Skade rök ihop med Velvela. Två mer aggressiva bitchar får man leta efter!

Skade tyckte det var mäkta skoj att få misshandla djäveln! Samma gäller avdagatagandet av vampyr-Petter vars namn jag glömt...Tengel?Kängel? Kängan?

Älska effekten av 8cm klack. man kände sig verkligen Högburen alv och det var skoj att kunna se ner på folk, speciellt en viss varulv som tycks ha problem med auktoriteter.
"jag är här för att se till att ordning återställs."
"Och det ska du göra i dom där skorna?"

Har säkert redan glömt en massa fantastiska stunder... I det stora hela var ju hela lajvet actionspäckat som tusan.

And that's that!

[PaxMayne]

*en vit sak tittar upp från Hel, ser sig nyfiket kring*

"Är det min tur? Oj!!" *studsar småivrigt*

"Jaa. Jag spelade då Donowan Helgon, vit, smått hyper och förvisad (fastjagegentligenintegjortnågothrumpfh) keijunen-väsen som fattat tycke för en viss grupp människor. Dessutom ville jag hindra världens undergång, för den är ganska så onödig, tycker jag. Ja."

*irriterad röst hörs från periferin*
"V*ttu, är du här nu igen och stör, din förbannade j*vel? Räcker det inte med att jag dödades av några helvetes ODÖDA, men nu måste jag dras med DIG i en halv evighet?!"

"Ehehehe, lugn nu, Jonas, se däär ja..." *vit sak sätter veritas: uppmuntran på J Laakso*

____________

Ovanstående lilla stycke kanske kan ses som en sista (ok, näst sista) tribut till en av de galnaste, häftigaste och djupaste lajvserier Eloria någonsin skådat. Tack till spelledningen och ALLA motspelare för ett fördömt fint äventyr!

Mina personliga rosor, från hela spelserien, ges här till:

1) Fröken psykolog, aka. Sara Anttila, aka. Minna Joki. Att spela mot dig som Jonas Laakso var utmanande, roligt och fördömt frustrerande. Din besserwisseraktighet gav en alltid fina lajvstunder, även då man spelade en annan karaktär.

2) Hippieparet, aka Nova och Meya, aka Linn och Pia R. Ni var så förbenat sööta! Såväl Jonas (även om han inte visade det så öppet och hade allmänt svårt med känslor) som Seipe (LEEEEVER I MIN HAND), Donowan Helgon och Thomas Vampyren gillade er. Kudos för den vackraste och sorgligaste in-lajv död jag sett sen Den Hädangångnes Profetia.

3) Keke, aka Wulver/Nyctus ( ), för att du var underbar att spela mot, både som hunden Seipe och Donowan.

4) Tonårsflickan, aka Viola Viik/Christine Daahl, aka Sonja. Tack för fint rollspelande!

5) Övriga personer som gjort witness-serien komplett för mig: Erik som Bana/den-där-skrattande-galningen-till-vampyr, Emil som Benny, Vivi som Skade, Niclas, Anders (som i slutändan var orsaken till Donowans förvisning) Janjan (synd att jag aldrig fick se dig som svart Keijunen), Sandra och Netti.

Tack för mig, h. Fredrik/Jonas Laakso/Seipe/Donowan/Birger/Thomas Vampyren/Thomas Sirén//random drömvävare/Antero Laakso.

[dragonlady]

Jag har bara ett ord att säga.



Bilder finns på: http://www.flickr.com/photos/95348953@N00/

[Miyo]

Nu är väntan på bilderna från kapitel 7 äntligen över! Det var inte lite editering som behövdes för att göra dem presentabla efter att de äntligen hittat vägen till min dator, men nu finns de ändå framme!

Direktlänk till galleriet finns på första sidan på hemsidan.