Il Vera Annoi ~ Där Inga Stjärnor Glimrar

[Daemonist]

Skriken som hade ekat genom skogen tynade bort bakom dem i mörkret, men ingen visste om det var för att de drunknade i ljudet av deras egna hjärslag, eller om någon makt bortom deras förståelse plötsligt hade räddat dem från en smärtsam död. En död som inte alla hade undkommit.

Bakom dem kallnade liken av deras färdkamrater och vänner i snön. Det som fanns kvar av dem, vill säga. Mörkrets bestar hade inte varit nådiga och den fördömda kåtan hade nästan tagit deras sinnen ifrån dem. Viskningarna ekade ännu genom deras sinnen medan de sprang för sina liv genom snön.
Plötsligt kom en djup klyfta emot i mörkret - ett svart sår som skar genom marken så långt de kunde se. Balanserande på panikens kant, sökte de desperat efter ett sätt att ta sig över, så som Kaelos - eller det som åtminstone en gång varit Kaelos sade åt dem. Snart nog hittade de ett träd som lutade varnande över klyftan och med gemensamma krafter kunde de välta det helt och hållet. En provisorisk väg över, men det var mer än de kunde önska. Försiktigt kröp de längs med stocken över klyftan, som verkade gapa längtande i önskan att få sluka dem. Men styrkan född ur desperation bar dem alla över och snart nog hade de lämnat gapet bakom sig, med deras provisoriska bro nedkastad däri. Utmattade satte de sig ner och pustade ut.

Fem stycken hade de lämnat efter sig. Kraggo och Maerno, som hade fallit offer för mörkrets bestar. Iniva, som offrats i ett desperat försök att köpa sig säkerhet. Hemran, som fallit offer för Kaelos vansinne och Kaelos…som återuppstått och talat till dem, i en form som ingjutit rädsla i dem. Chocken över deras fränders död hade kommit plötsligt och obönhörligt. Det var inte förrän nu som de alla började känna av förlustens svidande smärta.

Branna Mörkerdräpare sprang runt bland träden i utkik efter förföljare när hon plötsligt översköljdes av en besynnerlig, rofylld känsla. Plötsligt såg hon i sitt sinne klart framför sig vad som hänt den där ödesdigra dagen. Hon såg hur hennes vänner blev rivna och ätna framför henne och hur hon såg blicken i deras ögon som klart berättade att de inte längre var mänskliga. De var tagna av något omänskligt, utan möjlighet för räddning. Hon hade endast ett val. Att skära ner alla och envar - monster och människa. Det var det enda hon kunde göra för dem. Rösterna hade tystnat. En bitter våg av sorg och lättnad sköljde över henne, och hon föll till sina knän och grät.

Amarín Blixtkniv kämpade allt vad hon kunde mot den skärande smärtan som hotade att knäcka henne. Inte nog med att Iniva tagits ifrån henne snabbt och brutalt, hon skulle dessutom vara tvungen att se Anyava i ögonen och berätta att hennes far var borta. Men hon kunde inte låta sig själv vackla nu, då Ramdos vacklade på dödens brant. Om hon någonsin behövt sina kunskaper så var det nu.

Ramdos Eldhjärta var allt förutom hädangången. Hans bröst var genomborrat och sönderskuret av klor och tänder, men än hade döden inte tagit honom som sin. Det var med grumligt sinne som han höll fast vid livets låga, med Amaríns tårfyllda ögon som hans enda fasta punkt i de levandes värld.

Darni Frosthand satt för sig själv, krossad i små bitar än en gång. Iniva var borta, och med henne allt hopp om att få utlopp för alla de känslor han burit på i så många år. Hans krafter kändes utbrända, som om de helt rivits ur hans kropp. Och någonstans i sitt bakhuvud undrade han över den starka, besynnerliga känsla han fått då Kaelos Skuggstrykare åter hade uppenbarat sig vid statyn. Han var uppenbarligen inte varit mänsklig, men besynnerliga svallvågor hade rört sig i magin…

Sevara Isöga satt och iakttog de övriga noggrant. Den skräck och upphetsning hon känt var nu som ett slags brus i hennes huvud. Hon märkte dem, men…berördes inte av dem. Dessutom tyckte hon sig erfara en besynnerlig känsla av att kunna…avläsa de andra. Att läsa av deras sinnen var som att läsa av en bok - grumligt, men det gick inte att ignorera. Detta måste hon iaktta och anteckna.

Jachar Falköga satt bredvid Sevara, i lamslagen chock. Kraggo, hans gamle vän var borta och Ramdos, hans förebild och fasta punkt låg nära döden. Hemran skulle aldrig mer lyssna på hans berättelser. Han förstod med ens det som hänt Branna för så länge sedan. Kanske skulle han själv aldrig bli sig lik igen. "För sången" hade han sagt åt Branna, då hon nästan gett upp och det var de orden han nu intalade sig själv. Stilla började han nynna och vände sina ögon uppåt. Tillbaka mot honom, från himlen som alltid tornat över dem svart och oändlig, blinkade ett tusental ögon - som små, gnistrande stenar. Som förstenad satt han, tills han återfick andan. Med svag röst, fylld av vördnad sade han åt de andra;

"Himlen tittar ner på oss…"

De andra tittade mot honom i förundran, och vände sedan blickarna uppåt. Röken som slingrat sig ur deras munnar stillades plötsligt, och deras tårar frös till is på deras kinder. Trots alla historier, trots alla sagor och sägner, hade de aldrig kunnat föreställa sig den majestätiska vy som ny bredde ut sig ovanför dem. Men det var inget mot den känsla de fick några timmar senare då de bevittnade den första soluppgången i hela sina liv. De gyllengula strålarna sköljde över dem med en värme som de aldrig känt tidigare och de såg en värld som de aldrig hade sett förut.

Ramdos överlevde, nätt och jämnt, tack vare Amarín. Elden i hans hjärta fick ny fart av det ljus som sköljde över dem och trots att han kanske aldrig skulle repa sig helt, så överlevde han.
Kanske var de lättnaden, kanske var det inspiration av detta magiska ljus - men Jachar tog mod till sig, vände sig mot Sevara och yttrade de där orden han längtat efter.

"Sevara…jag älskar dig."

Han fick endast en bestört blick och rodnad som svar. Men mer hade han kanske inte väntat sig. Tiden fick utvisa. Han levde och det var nog.

De kände alla av det. Den lugna, rofyllda känslan av absolut säkerhet. Här, i solen.
Här, där stjärnorna glimrar.


***
Utan att de var medvetna om det, hade två gestalter iakttagit dem ändå sedan de lämnat statyn. Stilla hade de vakat över dem, ända tills nu, då solen hade gått upp över dem alla. Den gamle vände sig till den unge.

"Jag ville se solen en sista gång. Vacker, inte sant?"

Den unge kunde inte svara, utan blickade som förtrollad mot ljuset.

"Det var olyckligt att du måste dö. Men sådan är världens gång. Inte ens siare kan se allt bortom ödets slöjor."

Den gamle lade handen på den unges axel och den unge såg på honom. De blickade bakåt, där den unge plötsligt kunde se högresta berg, med en massiv spets som stack upp i mörkret.

"Det var olyckligt, Hemran, son av Bergsfolk och Havsfarare. Men allt är inte förlorat. Det är dags att överge dem nu. Deras öden är i deras egna händer. Vi måste bege oss mot vinterns spets, i hjärtat av Nordanhem."

Den unge såg frågande på den gamle.

"Det finns de som behöver dig där. De som väntar på dig."

Lika obemärkt som de följt sina fränder försvann de två gestalterna igen in mot mörkret.


***

Totalt beckmörker var överallt omkring honom, men här var han som hemma. Han kunde känna närvaron som varit med honom under hans liv, men aldrig gett sig tillkänna. Det var den som hade sagt åt honom att ge expeditionen en sista hjälp, en knuff på vägen. Nu hade den kallat honom till sig. Orden formade sig i hans sinne utan ljud.

"Ditt liv bland de levande är nu över. Hädanefter är din varelse min. Du kommer att vandra för mig, i mitt ställe kommer du att forma världens flöden. Min budbärare."

Ett svart brev formades i hans händer, med ett namn skrivet i bränd skrift. Iaeli. Hans mors namn ekade genom hela hans varelse, men han kände inget. Han tjänade ett högre syfte nu.

"Detta är ditt första bud. För det väl och för det snabbt, Budbärare."

Med en ny beslutsamhet steg han ur skuggorna och stod återigen framför Frostgårds portar.



--------------------------------------


Därmed är det officiellt punkt och slut för lajvet Där inga stjärnor glimrar.

Jag vill tacka alla deltagare för deras medverkan, och hoppas att ni alla hade kul.

Tack till scare-teamet; Sonja, Christa, Otto och Carolin - utan er skulle det nog inte ha haft samma känsla. Många, många, många tack.

Och tack Erik för all hjälp - it´s a debt I cannot repay but I can damn well try. Hoppas ditt, eh, pesonliga område känns bättre. Couldn´t have done it without you.

Sedan, som allra sista sak; Jag har en smaragdgrön filt i skolan som saknar ägare. Någon som vill kännas vid den? Jag (eller Sonja egentligen) saknar också en guldfärgad liten mag-lite.

That´s all from me. Tack igen - nu följer eftertexter/making of.

[Daemonist]

Liten extrapost för att visa det som medverkade i lajvet, men kanske inte kunde ses ordentligt;



Maerno Runtydares avslitna arm.




Kultisternas masker



Den gamle mannens korrumperade ansikte.



Hjältens staty som hittades söndrad.



Reliken som Iniva Stigfinnare hittat under expeditionen.



Reliken som Kaelos Skuggstrykare funnit en gång i tiden. Drev honom sakta med säkert till vansinne.





Mörkrets bestar.




Lergrunden till maskerna.



Den viskande stenen.

[Daemonist]

Eftersom jag håller på med mitt slutarbete som till stor del handlar om introspektion och frågeställningar, så ansåg jag det passande (kanske till och med nödvändigt) att ställa mig själv ett par frågor såhär i efterhand, för att försöka behandla det hela. Jag postar detta bara ifall att någon skulle finna intresse i det hela.
Allting är ganska stream-of-counsiousness, så det kan vara något virrigt.

-------------------------------

"Varför gör jag det här egentligen?" är en fråga som verkar dyka upp allt oftare i mina tankar. Det är inte en fråga som någonsin besvarats ordentligt och speciellt nu efter detta lav kommer den tillbaka igen. Många gånger under förloppet kände jag en stark lust att helt enkelt avbryta det hela, till och med på lajvdagen. Det hela kändes helt enkelt som om en massa energi lagts på något väldigt onödigt, trots den entusiasm som såväl deltagare som "extra-personal" visat.
Från första början var Frostgård/Nordanhem aldrig menat som lajvvärld/rollspelsvärld. Det var meningen att det skulle vara en liten bit av världen som endast var avsedd för skrivande, men min vana trogen så började jag spekulera i eventuella sätt att göra lajv där, mycket på grund av lockanden från andra personer. Det kom sig vidare att en klar idé uppstod, och resten är…historia, antar jag. Resultatet nu efter kan jag inte ärligt säga att jag är helt nöjd med. Det allra mesta gick fel på ett sätt eller annat. Facklor som jag testat om och om igen fungerade inte, rekvisita som råkade ut för stötar de inte designats för, terrängkomplikationer som borde ha förutsetts, listan är lång och otrevlig. Ändå så var responsen efteråt positiv. Och nog är det väl ändå så att spelarna är det som räknas till stösta del? Jo, i mitt tycke nog. Men jag kan inte ignorera det faktum att jag själv är fruktansvärt besviken på hur det hela blev i slutändan. Inte på grund av spelare och inte på grund av medhjälpare. Utan på grund av omständigheter som borde ha förutsetts och det faktum att stämningen blev så långt annorlunda än tänkt.

Det hela var i slutändan inte horror, långt ifrån. Och jag finner mig själv undra hur det reflekterar över min egen kapacitet att skriva/planera inom genren. Den ursprungliga idén känns fortfarande solid, men det finns en stor skillnad mellan vad som är en bra idé i teorin och vad som fungerar i praktiken som ett lajv. Med the Haunting i bakfickan så konstaterar jag många gånger om att detta inte ens kommer i närheten av den horrorfaktorn av ett antal olika anledningar.
Men det viktigaste som jag måste fråga mig själv ligger ju kanske inte i hur väl jag kan skapa horror, utan snarare i mina egna motivationer att skapa inom detta medium. Jag verkar inte kunna överge min egen envishet i att ständigt försöka dra så stort lass som möjligt ensam - skrivande, tillverkande, organiserande etc. Här nu dock inte sagt att allt gjorts ensam - ingalunda. Många har hjälpt till och det ska de ha heder för. Men det har pikats tillräckligt många gånger för att jag ska kunna ignorera. Jag finner mig själv vara effekt-människa. En sådan som verkligen gillar att se den där glöden i folks ögon då de ser något de aldrig kunnat vänta sig. Att ständigt sträva till större och mer glittrande saker. Ibland har jag undrat om det är av den anledningen jag skriver lajv - för att få en kontext i vilken saker jag vill skapa kan sättas in. Men om så vore fallet, så skulle jag väl nog ha dragit in någon annan för att sköta de övriga sakerna? Eller är det bara någon blandning av en sjuk drift att imponera och att inte vilja dela uppmärksamhet helt och hållet? Jag försöker att ständigt vara min största kritiker, eftersom jag allt för ofta i mitt liv aldrig fått höra den kritik jag behövt. I min värld är objektiv och förebyggande kritik det viktigaste en skapare kan utsättas för. Ändå har det aldrig funnits den där ledande handen eller hjälpande rösten då det behövts, utan det hela har varit en lång process av eget lärande, vilket ju ger upphov till brister i skapandet - något som inte får förekomma då man föresätter sig att skapa business runt det.

Men hur det än må vara med det företagsmässiga så är det ju irrelevant då det kommer till de kreativa motivationerna bakom att skapa lajv. Men kanske man måste utgå från andra hållet? Det vill säga, försöka reda ut varför motivationen ibland helt och hållet brister, och därifrån försöka utröna vad motivationen egentligen är?
Jag finner mig ofta tveka då jag känner att något kunde ge upphov till besvikenhet hos folk. Tanken på att inte leva upp till förväntningar är ytterst tärande på motivationen, och kanske ligger det häri en del av sanningen. Men är detta då roten till den kreativa viljan - att bara göra saker för att folk har visat intresse/förhoppningar och därmed vilja leva upp till förväntningar? Eller handlar det mer om en brist på disciplin - att ta på sig idéer och ansvar för snabbt, och sedan inte kunna backa ur på grund av förutnämnda besvikenhet?

Il Vera Annoi har nu sett tre lav - Skymningstimmen, Innan Natten Faller och Där Inga Stjärnor Glimrar. Jag har efter vart och ett konstaterat att det lämnat en rätt tom och missnöjd känsla. Men är detta då en indikator på faktiska fel, eller bara för höga förväntningar/standarder från min sida? Även om jag gärna hör kommentarer från spelarhåll så kan jag aldrig ignorera mina egna känslor och tycken i det hela. Är jag missnöjd så hjälper inte all positiv feedback i världen, och nog måste det väl finnas någon vettig anledning till detta?

DISG är över, och vad som hände går inte att ändra på, på gott och ont. Spelarna uttryckte en i helhet positiv erfarenhet, och det är väl det som räknas mest, sist och slutligen. Åtminstone har jag lärt mig en sak; Field testing, field testing, field testing. Saker ska inte bara tåla slitage, utan extremt slitage. De ska tåla ur och skur, massiva stötar och slag. Allt ska testas tio gånger om och i alla omständigheter.

Sen kanske det vore idé att börja pröva fjärrkontrollsrekvisita...