Berättelser, noveller eller bara allmän kreativitet

[PaxMayne]

Jag tänkte återuppliva en gammal idé från det tidigare forumet (may It rest in pieces). Jag vet att en del här sittter och plitar på egna berättelser då andan faller på, så varför inte dela med er av era verk? Släpp ut den inneboende författaren i er!

Jag kan börja med en grej jag funderat en längre stund på, men först nu fått nedplitad.

___________________________

ProTechtor

Den böljande neongröna vågen som fungerade som skärmsläckare var den enda synliga ljuskällan. Resten av rummet, som förutom datorn innehöll ett arbetsbord, en kontorsstol och ett stort antal tv-skärmar, låg sänkt i mörker.
Mannen som satt på kontorsstolen var svarthårig. Det var hans mest utstående anletsdrag. Resten av honom var, enligt de som kände honom, grå. Det gladde honom, för det var genom att vara obefintlig som han överlevde.
Mannen som satt på stolen tänkte, och det han tänkte på var koordinater. En intrikat ekvation bestående av tio punkter, där minsta siffra var avgörande, utspelades innanför hans pannben. Ekvationen i mannens huvud vände sig, vreds runt och klickade till. Den satt perfekt.
Mannen rätade på ryggen samtidigt som han väckte datorn från sin vila. I samma andetag höjde han fjärrkontrollen som låg bredvid musmattan på arbetsbordet och tryckte på en knapp. Tio tv-skärmar sprakade till och visade vad som tycktes vara väl utvalda bilder av Helsingfors nattliv.
Mannen rörde sig mekaniskt då han lät fingrarna glida fram över tangentbordet. Internet Explorer-välj favoriter-flashcutdot.org. En sida innehållande hemgjorda flashfilmer öppnade sig, och mannen som satt på stolen valde ”arkiv.” Snabbt öppnade han film nummer 30, och lutade sig tillbaka. En irriterande ljudslinga bröt rummets tystnad då filmen började spelas upp. Mannen som satt på stolen betraktade sitt armbandsur, och då tio sekunder gått förde han muspekaren mot en punkt på skärmen och klickade.
Ett fönster öppnade sig. Password. Han tryckte in fyra tangenter och ett nytt fönster uppenbarade sig. Username. Hans fingrar rörde sig åter över tangentbordet då han skrev in sitt smeknamn. ProTechtor.
Programmet som startades var hans stolthet. Inprogrammerad i den där löjliga hemsidan fanns en dold chatt, avsedd endast för de särskilt inbjudna. Programmet bestod av en vit ruta benämnd ”allmänt” och som täckte tre fjärdedelar av skärmen. Vid sidan fanns en meny där man kunde välja chatt beroende på olika variabler – ort, vetenskap eller FAQ – och där fanns även en flik benämnd ”lotsar online.” Diskussionen i den allmänna delen var lugn för tillfället, varför han beslöt sig för att avvakta och se hur kvällen utspelade sig. Han hade nästan hunnit resa sig då en mindre ruta blinkade till.
[NEPHILIM: Du är här igen.]
Han satte sig åter ner och betraktade skärmen. Programmet möjliggjorde privata diskussioner mellan medlemmarna, där man även kunde inbjuda till gruppsamtal om läget så krävdes. Inför känsliga uppdrag var det oftast tvunget. Han hade inte ämnat ta kontakt med någon, men uppenbarligen ville Nephilim prata.
[PROTECHTOR: Som synes. Vad vill du?]
Han lutade sig tillbaka. Den korta tonen till trots var han nyfiken på vad Nephilim ville. Han hade känt mannen i hela sitt liv, och ansåg honom vara en av hans få riktiga vänner. Nephilim var givetvis ett kodnamn, för trots att de alla kände varandra kunde man inte vara nog försiktig. Nephilim var en svartrockare från Rödbergen, och trots den extrema musikstilen han identifierade sig med var han en mycket känslig person.
[NEPHILIM: Gränslandet känns fel.]
ProTechtor lutade sig framåt. Uppenbarligen var det inte endast småprat Nephilim var ute efter.
[PROTECHTOR: Hur då fel?]
[NEPHILIM: Jag kan inte förklara det. Men jag har aldrig känt något liknande. Det var som om hela gränslandet var i uppror.]
[PROTECHTOR: Och detta är du hur säker på…?]
Det var inte det att han inte trodde på Nephilim. Trots – eller kanske tack vare - sin känsliga natur uttryckte mannen sig alltid logiskt, och drog aldrig några överilade slutsatser. Dessutom var Nephilim en av de bästa Kännarna ProTechtor någonsin hört talas om. Men han måste vara säker.
[NEPHILIM: Jag kunde inte stanna kvar där. Hela området kändes förpestat. Så jag kan anta att jag är rätt så säker.]
[PROTECHTOR: När hände det här?]
[NEPHILIM: Igår, då det uppenbarade sig. Jag och tre andra stack iväg för att kolla in saken, men jag kunde inte göra något arbete alls på grund av… Det där. Jag har sökt dig hela dagen för att berätta. Var har du varit?]
[PROTECHTOR: Jag har arbetat. Kamerorna var helt fel enligt mina senaste beräkningar. Jag tror att det ger sin belöning redan ikväll.]
[NEPHILIM: ’k.]
ProTechtor gned pannan med den vänstra handen. Gränslandet kändes fel. Gott så, men ibland önskade han att Nephilim kunde uttrycka sig lite mer i enlighet med sin personlighet. För tillfället kändes det som om han famlade i mörkret med endast en tändsticka att lysa upp vägen. Han skulle till att utfråga Nephilim mer om känslan då en rörelse från den tredje tv-skärmen fångade hans intresse.
Han vände sig om och betraktade skärmen intensivt. Utanför kabelfabriken, vid piren. Inga människor syntes på bild. Men en rörelse hade fladdrat förbi. Han log snett och vände sig åter mot datorn.
[PROTECHTOR: Jag måste sticka. Hörs senare. ]
Sign out.

En kylig vind blåste in från havet och piskade regnet mot alla oskyddade ytor. November månad lovade fortfarande höstväder, men vinterkölden bet trots det redan om kinderna. ProTechtor vandrade längs piren utanför kabelfabriken alltmedan han sökte efter rörelsen. Han höll ett fast tag om föremålet i hans högra rockficka medan ögonen spanade längs kajen.
”Var är du? Jag såg dig tydligt, så du kan sluta leka kurragömma”, viskade han tyst mellan tänderna.
Stegen ekade mot asfalten. Han hade redan gått den här sträckan ett varv, men han tänkte fortsätta så länge det behövdes. Han visste vad han såg på skärmen, och allting var rätt. Det är här. Det enda han behövde var kvällens huvudperson, och därefter kunde dramat börja.
Klick-klick-klick-klick.
Ljudet, som mer kändes än hördes, fick honom att vända sig om. Där, tio meter från honom, stod en mörkhårig pojke klädd i en genomdränkt vit skjorta. Pojken stod vänd mot honom, alldeles i utkanten av gatlyktans sken, och öppnade munnen.
Klick-klick-klick-klick.
”Där är du. Jag trodde att du redan lämnat platsen.”
Pojken tog ett steg närmare honom, och i ljuset från gatlyktan såg ProTechtor blodet som rann från pojkens ögon.
Klick-klick-klick-klick.
”Jag varnar dig. Det är en lots du träffat på, och inte någon lättskrämd nattvandrare. Ge dig iväg härifrån, så kanske du får leva.”
Pojkens ansikte förvreds i ett vredgat uttryck, och han öppnade munnen långt mer än vad som borde ha varit fysiskt möjligt. I samma ögonblick som det falsettaktiga skriket nådde ProTechtors öron hoppade pojken upp i luften i riktning mot honom med armar som förlängts och förvridits till kloförsedda mardrömsskapelser.
ProTechtor slet upp elpistolen han hade i fickan, och avfyrade den samtidigt som han Utnyttjade Världen omkring sig.
Kabelfabrikens fasad lystes upp av ett blått sprakande sken då en enorm blixt lämnade elpistolens mynning och letade sig fram genom luften mot det anfallande monstret. Blixten nådde dess hud och effekten var omedelbar. Ett smärtfyllt skri slet sönder kvällen samtidigt som monstret föll till marken. En kort sekund låg det stilla på marken och ryckte i kramper, för att i nästa ögonblick rusa upp och iväg, bort mot kabelfabrikens vägg.
En vågrörelse skälvde till över väggen, och i vågens mitt öppnades ett svart hål. Varelsen vände sig om en sista gång för att se på ProTechtor, innan den kastade sig in genom hålet i väggen.
ProTechtor nickade. Han hade känt Portens närvaro, och nu behövde han inte leta efter den. Med raska steg gick han till platsen där monstret försvunnit, och öppnade åter hålet i väggen.

Grottan var mörk och endast fläckvis upplyst av fluorescerande lavar. Vatten droppade från taket och samlades i pölar på golvet. Åtminstone tre tunnelöppningar syntes, men varelsen kunde omöjligen ha hunnit långt. ProTechtor började gå i en riktning medan han lyssnade efter ljud. Försiktighet var av nöden – nu var han på varelsens territorium, och det kunde finnas fler än bara den ena.
Ett skrapande ljud hördes inifrån den mittersta tunneln, och varelsen uppenbarade sig. Den hade genomgått en radikal förändring. Dess överkropp var fortfarande en pojkes, men underkroppen liknade nu en spindels. Monstret såg på honom och skrek ännu en gång.
”Du har mött din undergång, Mara.”
ProTechtors ord verkade driva monstret till ursinne, och det anföll med häpnadsväckande hastighet. ProTechtor höjde elpistolen, men den här gången uppenbarade sig en ljusblå, genomskinlig klinga från dess mynning. ProTechtor mötte monstrets bläcksvarta blick.
”Skyll dig själv.”
I samma ögonblick som Maran nådde ProTechtor borrade han det frambesvärjda svärdet genom dess buk. Monstret ryckte till, hostade och föll ihop på golvet framför ProTechtors fötter. Han såg ner på det med fundersamma, nästan överraskade ögon. Därefter höjde han den högra handen.
S-sne-llaa…
Marans mun rörde sig ovant när den för första gången någonsin bad för sitt liv.
”Det där var de första och enda människoord du någonsin uttalade, ditt kräk”, sade ProTechtor och kanaliserade sin ilska.

Det svarta hålet öppnade sig åter i kabelfabrikens vägg, och ProTechtor klev ut. Han såg det stängas, och kände samtidigt hur gränslandet lämnade platsen. Han höjde elpistolen och avfyrade den, men resultatet blev bara en liten blixt mellan elektroderna. ProTechtor såg sig om i den annalkande gryningens ljus. Liksom alltid hade tid och avstånd ingen betydelse. Han gäspade och började gå hemåt. En natt var över, men nästa var snart här. Och då var han, liksom de övriga lotsarna, åter redo för gränslandet.

[PaxMayne]

Del två i sagan om Gränslandet är snart på gång, och under tiden kanske ni vill veta exakt vad jag yrade om i novellen här ovan, som var det första utkastet till en fantasyhistoria jag funderat en längre tid på.

Tänk er en dröm, där ni förföljs av ett monster. Ni är skrämda från vettet och flyr från er förföljare, tills ni inser att det de facto är en dröm. Ni vänder er om för att säga åt monstret att gå - och det går sin väg. Tänk då om era drömmar, av orsak eller annan, vore verklighet...?

Det är i alla fall så berättelsens huvudpersoner, lotsarna, förklarar sin syn på världen. De pratar om två dimensioner - verkligheten och drömmen. Verkligheten är vår dimension, den vi lever i, medan drömmen är en manifestation av fantasin, myterna, det kollektiva undermedvetna, drömmarna och det man skulle klassificera som det övernaturliga. Dessa två dimensioner svävar sida vid sida, vitt åtskilda - tills de av en orsak eller annan möts. Då uppstår det som kallas gränslandet - eller vad vi vanliga skulle kalla, en paranormal upplevelse.

Det här började som en tankelek, en idé om att jag någon gång skulle vilja skriva en egen fantasysaga - och nu ser jag hur långt det går, helt enkelt. Del två i berättelsen är som sagt snart klar, och den ger förhoppningsvis en lite klarare bild av verkligheten lotsarna lever i.

Well, 'nuff about my stuff. Bring on them stories, people!

[Ileea]

Jag fick en sekundsnabb idé angående min roll på hisslajvet. Den idén blev en liten historia, hur Sara såg det hela. Här har ni den, rakt ur huvudet.

Det var först när hissen äntligen började röra sig uppåt som hon vågade andas ut. Äntligen, äntligen. Hon tog en djup klunk ur flaskan och kände hur hon började slappna av. Snart, snart. Längst bak i skåpet hade hon haft flaskan stående, fylld till brädden av guldgul vätska. ”För ett speciellt tillfälle”, hade hon tänkt när hon betalat ett egentligen alltför högt pris för den. Om detta inte var ett speciellt tillfälle så visste hon inte vad.

Plötsligt rör sig något genom hennes av alkohol dimmiga medvetande. Hissen har stannat. Det ska den inte göra. Uppåt, hon måste uppåt. ”Vad i helvete?” Hennes uttalande får de andra i hissen att reagera. En propert klädd kvinna stirrar med avsmak på henne.

Hon märker hur det vita pulvret hon blandade ner i flaskan börjar ge sig till känna. Nej, inte nu. Hon får inte snedtända nu. Skrikande och svärande raglar hon omkring i hissen, slår i väggarna, försöker tvinga den stela metallkroppen i rörelse igen. Uppåt, hon måste uppåt. Hon förklarar åt den unga pojken. Uppåt. Hon måste uppåt. Tigger ett bloss av mannen med cigaretterna, ramlar ihop på det smutsiga golvet. ”Jag borde ta tagit långbyxor”, tänker hon. ”Det är kallt när man står på taket.” Så skrattar hon hysteriskt åt sin egen dumhet och tar ännu en klunk som bränner bort de ovälkomna tankarna. Uppåt, uppåt.

När polisen utan orsak tar ifrån henne flaskan brister det. Utan att tänka drar hon fram kniven och viftar med den framför den vettskrämda mannens ansikte. ”Ge tillbaks flaskan”, sluddrar hon. Konstigt. Hon borde tåla alkoholen bättre. Det ligger många års övning bakom. Hon är klumpig också, långsam, slö. Innan hon vet ordet av står hon med två tomma händer. Ingen flaska. Ingen kniv. ”Så skjut mig då!” ropar hon i tankarna åt polisen, men hon är inte säker på om han uppfattar det, för han gör det inte. Ingen flaska, ingen kniv och hon är fortfarande vid liv. Fan, fan, FAN!

Den unge pojken är snäll. Han förklarar. Hon kan inte få sin kniv än. Det skulle bli för mycket blod i hissen. Blod. Hon hatar blod. När hon hoppar slipper hon se sitt blod. Det får någon annan se. Någon annan får tvätta bort det från trottoaren.

Ingen kniv. Men flaskan, flaskan tog hon tillbaka. Djupa klunkar, flytande guld. Hon känner hur ångesten äntligen mattas av. Flaskan är hennes vän. Endaste vän. Käraste vän. Snart kommer hissen gå uppåt igen. Uppåt uppåt. Då ska hon hoppa. Det blåser där ute, det kommer vara kallt på taket. ”Långbyxor”, tänker hon. ”Kjolen kommer blåsa upp när jag hoppar”. Ögonen fylls av glädjetårar. Snart, snart.

[PaxMayne]

Ursäkt för min usla engelska.

Lone Wolf

My mouth tasted like oil-soaked sandpaper, and my legs kept shaking, as if I was about to drown.

I opened my eyes slowly, looking around in the alley where I had been sleeping. A glass bottle, half empty and filled with a transparent fluid, was beside me. I opened it and drank half of the liquid inside it. After nearly throwing up what I had just swallowed I broke the bottle against the brick wall behind me. It didn't taste like it used to. Nothing did anymore.

As I began to look for clues about my whereabouts, I slowly came into focus. I tried to remember something about what this place that I apparently had passed out in was, but as always lately, my thoughts were a bit foggy. I got up slowly, trying to straighten up my clothes. Or what could be called a sorry excuse for clothes. My jacket was way too big, and you could no longer see what material my trousers where made out of.

I tottered out of the alley, looking at the street outside. A great emptiness met my eyes. Cold, naked concrete walls with dark windows reached for the skies. The area was seemingly empty, and it was illuminated only by the moonlight, shining through the heavy clouds. I growled. Nighttime was not the best time to be in this neighborhood.

I began to walk, no, run away, as if I was trying to outrun the shadow which was following me, walking in my footsteps. I had always been a lone wolf, but never as much as now. Still, a little company could be nice. It could be. You could never be sure about that, being where I was right now.

Voices were heard in an alley a bit away from where I was. I stopped, like a deer getting the first scent of the approaching wolves. I looked around – I was standing in the middle of a road, with no hiding places in front or behind me. The sounds of voices came closer, and soon I could see those who spoke – a gang of seven thugs, dressed in similar clothes. Every person living here knew they were not to be messed with.

I slowly stumbled backwards, trying to remain unseen. It was futile. One of the thugs saw me, and said something to the others. They all began to laugh and came walking towards me.

Goddamn it. I turned around and ran back to "my" alley, which seemed to be the only secure place for me right now. Why me? Why now?

The darkness swallowed me when I entered the alley. It made me disappear a little bit more in my own eyes and, hopefully, in the eyes of my stalkers as well. My hope died when I saw seven bodies blocking the only escape route there was. I tried to hide, tried to disappear. Wanted to disappear.

"Hey, old man! Why are you runnin'? We ain't dangerous!"
"N-no, you are not dangerous…"

The sound of knives being pulled from their sheaths filled the air, and the footsteps on the asphalt told me that they were coming. The wolf had seen it's pray, and now it would finish it. The moonlight shone into the alley in that instant; illuminating the horrifying act which was about to take place here.

"…I am!"

My overcoat, which had been too big only a few seconds ago, was filled up as my body grew in size. I moaned silently. This was not supposed to happen. I threw my head backwards and yelled: The sound coming out of my mouth sounded more like a howling wolf than that of a tormented human being.

My hands were aching, and I glanced at them. I did not recognize them as my hands anymore. I did not even recognize them as hands! They were claws – big, sharp claws, and I had fur all over my body. I growled – yes, yes, this was the way that it was supposed to be. Surrender, old fool. Surrender and enjoy it!

I looked at my stalkers. Their facial expression had changed, from scornful superiority to cold, naked fear. I got to my feet, now twice as tall as before, and howled yet another time. This time it didn't sound tormented at all. Then I started walking forwards. The wolf had caught the scent of his pray, and now he wanted to kill it.

The thugs fled. They ran as if the devil himself had been in their footsteps. Only one stayed behind, looking at me, shaking, with his knife pointed straight at me. The last part in me still human said, with the growling voice of the wolf:

"You think you can kill me with that puny thing? Run, you goddamn fool!"

He looked at me one last time, and then he ran as if his life depended on it. The beast inside me wanted to chase them down. Wanted to hunt them, tear them apart, kill them, and eat them. But I stood still. I did not want that to happen. My human self did not want that to happen.

I stayed in the alley until it passed, until I once again was human. I was lying on the ground, covering my eyes, while my legs kept shaking as if I was about to drown. Nighttime was not the best time to be where I was right now.

[sharon]

underbart och hemskt,
jag fattar inte känslan i ord,
- slagfält av sanning.

lyssna, jag förstår dig,
nästan, på håll och i försök
- i sökande, vidare.

kanske aldrig långt bort,
utan nära och närmare, när?
- stockholm eller havet.

tegelrist och vikingadröm,
minnen blott i förvar och försvar
- mot tvåhundra mil till fots.

håll, kvar brevstil stilla,
obetalbar som glöd i vintertid
- bevaras alltid i hjärtat.

om födas långsam, vårtid,
sent som krypande miljonstad
- klingar saknad i kyrktorn.

[Johanna]

En efter en så faller de.
Likt löv om hösten.
Lämnar spår
av blod.

De har stupat,
dessa arma själar.
Likt träd för yxan.
Lämnar spår
av blod.

[Johanna]

En blomma ligger på
solbacka hed.
En grav strax där intill,
varslar om en svunnen tid.
Om en länge död vän.

En blomma ligger på
solbacka hed.
sakta vissnande, viskande.
Varslar om en svunnen,
kommande tid.

En blomma ligger på
solbacka hed.
Nu borta, försvunnen.
graven står kvar, kvidande,
sörjande.
Om en länge
svunnen men kommande
tid.

[PaxMayne]

Bara för att jag KAN: Varsågoda, en kladd episk (t dålig) fantasy.

Sagan om Dvärgakrigen, Författad av En Bard

*bard äntrar scenen och stämmer sin harpa*
*harklar sig*
*spelar de första tonerna av Buuklubbens melodi*

Och så hände det sig, att den godhjärtade men rätt så argsinte dvärgakrigaren Neujobb begav sig ut i världen för att dräpa bilar. Han greppade sin yxa och kastade sig upp på sin trogna springare, och med ett våldsamt, falsettartat stridsrop red han ut ur dvärgastaden Rumpeklyft med näsan vänd mot Äventyret.

Han red dag som natt, och tog sällan pauser, men några bilar såg han inte till. På den tredje dagen stannade han för att vila sin sönderridna bak och stillsamt bita på sin yxas skaft alltmedan han förbannade gudarna för att de gjorde detta åt honom. Då dök trollkarlen Ballsveitt upp, fruktad vida kring för sin förmåga att blanda samman dialekter. Han gav Neujobb en förintande blick, och muttrade spöklikt fram:

"Kömmas pojk ji tu?"

Neujobb såg förvirrat på Ballsveitt, och försökte rådgöra med Sitt Inre om denne mystiske kuf möjligtvis kunde misstas för en bil. Eftersom Hans Inre dock tagit semester på obestämd tid för många år sedan blev Neujobb utan svar, och bestämde sig således för att spela med.

"Ack, jag är den godhjärtade men något argsinte dvärgakrigaren Neujobb. Vem är ni själv, vandrare?"
"Ja ji trollgubbin Ballsveitt. Hu jire me te, vafö e et så leissin?"

Neujobb ryste av obehag då han hörde rappakaljan som flödade ur trollkarlens mun, men stod emot lusten att dräpa denne man, oavsett om han var av bilras eller ej.

"Ack, min gode man, Gudarna har lagt ett geas på mig, som jag må uppfylla. Men stora faror lurar på min väg."
"Aijaa. Så du sysslar me gåsuppfödase? Ja veit no va he handlar om... Papp miin va jordbrukar han me. Kolkko undelit duun."
"Nejnej, ni missförstår! Jag har ett heligt uppdrag att dräpa alla bilar som korsar min väg, ty de förorenar vår natur. Men ack, gudarna vägrar ge mig ynnesten att fullfölja min plikt."
"Just så, så tu ji i bildräperibranschen. Men it finns e ju na framtid i hetee yrke int... Freist prov me na annit jobb iställe. Dessutom tror ja ja veit vafö et int hittar na bilar sjenn i traktren."

Neujobb hoppade till av skräck och längtan då han hörde detta, och förundrade sig över Trollkarlens förmåga att se det fördolda. Han greppade Ballsveitt i rockkragen, och lyfte upp mannen högt i luften. För trots att Neujobb var en dvärgakrigare var han nämligen skitstark!

"Min gode man,ni må genast delge mig er kunskap. Ty som ni märker är jag skitstark, och kan med lätthet spöa skiten ur er ifall ni inte lyder mig!"
"Jaa jaa. Logn ner de nu it par varv, så int ja klappar i födde. Ja ha noo vari på Åminnedansan i mina dar ja o, ska du veit." Ballsveitt muttrade irriterat ända tills Neujobb släppte honom, och magikern tog sedan god tid på sig att rätta till manteln innan han svarade.

"Sidu, Ja har in ond tvillingbror från it annit universitet. NoJob heiter han. Han ha lagt in förbannelse på gudarna så at he it ska finnas na bilar jeer på åtminstone 50 år enn. Täföri meina ja att he int finns nan framtid i hede yrke dett."
"Ack!" Utbrast Neujobb, helt ovetande om att detta var fjärde gången han uttryckte sig på detta förnedrande sätt. "Vad ska jag göra nu? Ska jag återgå till att gräva tunnlar och bygga hus, såsom min fader ville från början?" Han brast i gråt, vilket förnedrade honom om möjligt ännu mer.

"Dämp de nu nalete. Tu ska no si he ordnar se, lillpojtchin. Ja tycker vi far o leitar opp hande pöurin ti brorsa som ja har, o badar opp han nalite. Int ska han ju få gär såde åt in så vördnadsfull kar som tu int!"

Vid dessa ord gaskade Neujobb upp sig en aning, och höjde sin yxa över huvudet.
"Låt oss jaga lite bröder!" Utbrast han på ett synnerligen episkt vis. Därefter begav sig Neujobb och Ballsveitt iväg på en lång och mödofull vandring, fram till NoJobs borg Geaseborg, men denna berättelse orkar jag inte förtälja nu.

*bard exploderar i ett mångfärgat fyrverkeri, publiken dör drunkningsdöden och alla fantasyförfattare kackar i sitt eget bo*

[PaxMayne]

Sagan om Dvärgakrigen – del två

I PRELUDE
Och det hände vid den tiden, att det fanskap de två kufarna i den där föregående historien (ni minns den ännu, vah?) hittade på spred sig som en löpeld i landet Apostrofia. Av rent och skärt misstag, en gnutta otur och påfallande ihåligheter i skallen råkade därför den Gode Dvärgapaladinen och den inte så gode trollgubben starta ett krig. Kriget, som i själva verket bara var en släktfejd matad med lite (synnerligen underliga) motiveringar för att dräpa en annan människa, råkade väcka såväl Orkars som Allvars och Dvärgars vrede. Emedan de två kufarnas vidare öden inte har någon större sexuell betydelse är det således dags att låta Barden Whiskybubbel stiga upp på scenen och förtälja mera… *spridda applåder hörs medan en man iklädd kilt, basker och en imponerande ölmage tar sig upp på scenen*

II HIT, DIT OCH KANSKE NER I DIKET
Kriget hade rasat i många långa år och någon ände fanns ej att skåda. Lidandet hade varit stort och många män hade fått dö en episk hjältedöd, men till ingen nytta eftersom budgeten inte räcker till för att berätta deras historia.
Dock hände det sig så att i den lilla byn Avkrok fanns ett värdshus, som hette Kom Inn. Där i dess stall arbetade en ung man, utan vare sig drömmar eller ens särskilt goda förhoppningar att bli något annat än en simpel bondadräng. Han hade däremot hört alla legender berättas om Dvärgakrigen (som, märk väl, ännu utkämpades) och i något avspår i hans hjärna undrade han *barden tar en klunk whiskybubbel* hur någon i sina sinnens fulla bruk ännu kunde orka vara ute i kriget, ety dagarna var många och alla vore högst antagligen hajoga.
Mannen hette Petter, och föga visste han att han skulle spela ett mycket högre spel än vad någon kunde ana.
En dag checkade en äldre herreman in på värdshuset. Värden tog emot med den fejkglädje bara en äkta värdshusvärd från Apostrofia kan visa, och bjöd mannen på (något som högst antagligen inte var) ätbart.
Petter, som då varande lite renare än vanligt och således kapabel att servera mat, fick uppdraget att föra portionen åt gästen, ety värdshusvärden hade krapula och ville föröka sig med sin fru. Glad i hågen gick så Petter med maten till bordet, och skulle just göra sig beredd att åter gå åstad, då en kuslig röst frågade:
”Kömmas grabb ji tu?”
Han vände sig skräckslaget om, och insåg att rösten kommit från den gamle mannen. ”Petter,” svarade han och ryste i sitt inre. Vilken ondskefull rappakalja som kom ur den äldres mun!
”Jag ji trollgubbin Ballvant, å ja har it gårrviktit uppdrag åt in kaar vi namn Petter. Tö ska följ me mieg ikväld, fö vi ska rädd väädn.”
Petter, som varande relativt obildad, gick med på trollgubben Ballvants begäran, eftersom han missförstod gubbens ord och trodde de skulle rädda Värden från krapulan. Det att han inte insåg sitt misstag innan de begett sig iväg från värdshuset ridandes varsin häst med alla saker de ägde i sina packningar med ett färdigt skrivet och högtidligen undertecknat självmordsbrev kvar på rummet visade bara att killen verkligen inte hade alla löss på loftet.

III EN MÖJLIGHET ATT UTVECKLAS SOM PERSON – ELLER BARA BLI PÅPISSAD AV ORKAR
”Inte råkar du vara släkt med trollgubben Ballsveitt”, frågade Petter medan han red tillsammans med den gamle mannen. ”Nee, fö jag ji mytchi stiligan”, svarade Ballvant då förnuftigt.
”Ursäkta för att jag frågar, men exakt vad är det vi skall göra? Vi har redan ridit långt från Kom Inn och snart blir det kväller.”
”Ja sa ju du ska rädd världen. Apostrofia ji i behov åv in kar som tu.” Vid de orden bleknade Petter av fasa – inte bara för att han inte kände sig som en karl, men även för det henska som Apostrofia kunde råka ut för med honom som hjälte.
”Vad kan väl jag göra? Jag är ju fruktansvärt tråkig, äcklig och alldeles uppenbart…”
Längre kom han inte i sin bortförklaring innan ett illavarslande och synnerligen ondskefullt bröl ekade ur skogen…

*barden somnar i sitt ölstop och joinar därför publiken, som i sitt idoga snarkande gått förbi ”pengarna tillbaka-”stadiet.*

[PaxMayne]

Sagan om Dvärgakrigen - Del Dreux

Cliffhangerz, eller Sättet Att Hålla Intresset Uppe:
"Ack!" Skrek Petter av rädsla alltmedan han gödslade sig själv.
Det illavarslande brölet han och trollgubben Ballvant hört kom från en skogsdunge ett par stenkast från vägen, och tillsammans med ljudet av tunga fötter mot stenig jord insåg till och med Petter vad som höll på att hända.
"Det är riverdance! Vi är förlorade!"
...
*barden bläddrar i nothäftet*
"Hrm... Det står lite fel här, ursäkta mig..."

First blood, eller Botcha för djävulen!
Och det hände sig att de tu stodo på vägen, utan möjlighet att vare sig söka skydd eller fly från det som högst antagligen var en grupp ORKAR som fått vittring på dem.
"Är du säker? Jag tycker det låter som riverd..."
"Haald käftan nu. Heje ji manndomsprove dett. Hede ji fyra orka-krigare, level fem, o di annfalder oss snart."
"Men dyre trollgubben Ballvant, hur skall jag kunna strida mot dessa? Jag är ju bara en stalledräng!"
"Hije, ta mitt svärd, he heiter Sting o böri sjung ballader så fort orkar ji i närheiten," sade trollgubben Ballvant och kastade en klinga åt Petter.
"Every breath you take..."
Petter tog tafatt emot det sjungande svärdet och förberedde sig på att ta sitt sista andetag. Samtidigt såg han på då trollgubben plockade fram en brun påse och en skriftrulle. I samma ögonblick kom de fyra orka-krigarna fram ur skogsbrynet, stora fula och håriga.
"Dägädägädägä", ylade de elakt.
Petter klev av sin hingst och förberedde sig på strid, alltmedan trollgubben Ballvant påbörjade sin ritual.
"Every move you make..."
"Aaagh!" ylade Petter och anföll. I samma ögonblick hörde han hur Ballvant började muttra sin trollformel.
"Kva saatan ji hitche. Hakka päälle, pojat."
Fram ur marken kom demonen Ke'la, som med sin enorma tråkighet förstummade orkarna. Glad i hågen började Petter hugga huvudet av fienden med sitt sjungande svärd, alltmedan pilar från ingenstans hjälpte till att decimera antalet.
"You'll be botching now..."

Kärlek vid första ögonkastet, eller Handlingen förs framåt, by God!
Den episka striden varade inte länge, och efter att fienden blivit prydligt hackade i bitar stod Petter och dansade sin vinnardans. I samma ögonblick klev två personer, iklädda gröna mantlar och med massiva långbågar, fram ur gräset där de gömt sig.
Ballvant bugade sig för de två Allvarna, för det var det de var. "Kvaren hälsade," sade han.
Den manliga av de två allvarna - för den andre var en kvinna - gick fram till Petter. "Duktigt jobbat, Petter. Mitt namn är Nicklas och jag är din okände halvalvbror."
"Och jag," sade kvinnan och kastade av sig manteln för att visa sig själv, "är prinsessan Dingding. Det var vi som önskade träffa dig för endast du kan rädda världen från ondskan."
Petter stirrade hänfört på kvinnan. Hon var det vackraste han någonsin sett!
"Ja, fö sidu Petter, igentligen vort jag lejd åv allvarkungen Allvedon, som hadd hitta tög genom in kristallkuulo från indiska. Han sååg in i framtiden o bak i forntiden, o insåg att bare tu kan ta de ti Geaseborg o få stopp på fanskape som händer jeer."
"Guuh", sade Petter och stirrade på prinsessan. Hon var sannerligen behaglig.
"Så va säger du? Ji du redo fö rajtan-tajtan? Ji du den ståndaktige soldat vi trodd du va, elo ji du in slapper fajja?"
"Petter är sannerligen hård", sade Nicklas, och de alla skrattade.

*barden Whiskybubbel avbryter sig för en rökpaus, publiken försöker hänga sig med programbladet och internet kreverar baklänges*

[Miyo]

(Stop it, you're killing meee!! *ROFL*)

[Eldar]

väntar med spänning på del IV

[Chali84]

*försöker hämta andningen efter att ha roterat sönder sitt golv efter de häftiga skratt attaker som utförts* Keep em coming!!

[dragonlady]

*kryper tillbaka upp i soffan efter skrattanfallen och försöker lugna ner Dandy som blev orolig över att hans "mamma" håller på att dö när hon låg och vred sig av skratt på golvet*

Keep ém coming!We wants more!

[Alikai]

Bryter banan med dvärgkrig, med en egen novell

Det här är min nuvarande D&D karaktärs bakgrunds berättelse!

Siral
The elf girl had been walking for hours, but still she hadn’t found her parents.
- Mum, Dad where are you? She shouted again and again.
She had been told to run home after some extra blankets while her parents waited for her a bit further in the forest, but now they were nowhere to be found. They couldn’t be much further away, could they?
The sun had almost disappeared behind the horizon when the girl gave up her search. She sat down on a fallen tree trunk and started to cry. Where could they be?
As she sat there she started to hear some rustling behind some bushes.
- Dad is it you? The girl asked with a hint of hope in her voice.
The rustling in the bush stopped, but it definitely wasn’t the girl’s father who came out of it.
The bear made a huge leap towards the petrified girl, but in the last second she felt how someone pushed her aside. She hit the ground hard, but that was nothing compared to the ferocious attack by the bear.
When the girl dared to look up at her savior the bear already laid dead on the ground with its heart and skull pierced by arrows.
The man that looked down on the girl was tall, dark and an aura of mysteries seemed to surround him.
- A young girl like you shouldn’t be travelling alone, the man said calmly and helped her up. It’s dangerous.
- I know, the girl said silently. But I can’t find my parents and thought that…
The man looked at the girl with a hint of sadness. He had seen the girl’s parents being attacked by some thugs. He had just moved on in the shadows without interfering. It hadn’t been just an ordinary theft obviously.
- Have you seen my parents? The girl asked the man.
- No, the man answered coldly. I’ll escort you back to your village.
- But I need to find my parents!
- You won’t find them here. You’ll get killed before that.
The girl looked at the man in disbelief. How could he know? What kind of hero wouldn’t help a maiden in trouble?
- Let’s go, the man said. What village are you from?
- Humans call the village Oakcrest. But I don’t want to go back there.
The girl just turned on her heels and started to walk deeper into the woods. Why would she want to go back? Everyone treated her as a monster already. If they found out that her parents were missing they’d probably blame her for that too. She had always been bullied, but recently it had gotten worse. The other kids had started to call her all sorts of things and even tried to put curses on her or tried to shoot her. That’s why her family had decided to seek out someone who could try and something about her.
- You can’t go into the forest by yourself you know, the man said and blocked the girls way. You’ll get killed.
- Like anyone would care, the girl said and she sounded like she was just about to cry. I’m just a monster.
- What do you mean? The man said surprised.
- Just look at me, the girl screamed and then the man finally noticed.
Elves usually have brown or green eyes, but this girl had cold, clear blue ones. It felt like they could pierce your soul with just a mere glance.
- I see, the man said. But why does that make you a monster?
- Because all kinds of bad things started to happen after I was born, the girl said with a sob. People got sick and died. Plants died and the hunters couldn’t find any pray. Our whole village started to fade away. It also had happened earlier when other children with this kind of eyes were born. It has become a curse in my family.
The girl sat down under a tree and couldn’t hold the tears back anymore. She whimpered something about being more useful dead between her sobs. Eventually she fell asleep, since the night had already crept upon this odd couple. The man put his mantle around the girl so she wouldn’t get cold and laid down close by and also fell into a deep sleep.

I fell straight on my butt as I was hit by Zanian’s wooden sword. He said that I’d just hurt myself with a real one so we had to use them for practice. My sword was laying a few feet away behind Zanian who stood with his sword pointed at my throat.
- Don’t let your guard down or you’ll get your intestines ripped out, he said and pulled me up from the ground. It’s not a pretty sight and you might still need them.
I just nodded and went to pick up my sword. I knew that, but at least I had improved over these last weeks. Any words of praise? Not even close, not that bad anymore was the closest one yet.
- You know if you just sometime could say something, I said but my sentence was interrupted by Zanian’s sudden attack from behind.
To my luck he missed and I was able to recover fast. I made a quick turn on my heels and parried his next attack. When he lifted his weapon I struck quickly and hit his stomach with my knee. I could feel the air leave his lungs and hit him with the hilt of the wooden sword in the back of his head. He fell flat on the ground and I poked his back to show that I had pierced his heart.
- Your reflexes are fine, he said, clearly out of breath. Let’s rest for a bit.
I grinned at him and started to help him up. He grabbed my arm and threw me on the ground and once again pointed at my throat with his sword.
- Your enemy never wants to take a break, he said. Remember that. If he’s still breathing, he’s still a threat.
I sighed, stood up and brushed the dirt of my knees. Obviously I still had much to learn.

Zanian stopped in front of me and I almost ran into him. I opened my mouth to speak, but he shook his head. He mimed: “Be quiet”. Guards probably. I nodded slightly and stayed close behind him. We didn’t have the possibility to screw this up. Being a thief was dead serious business. One mistake and you could be dead or something even worse.
- Shaice, you seem a bit restless tonight, I heard someone say. Are you seeing demons in the corners of your eyes?
The one who had said this laughed heavily and I heard another person’s angry mumbles.
Zanian leaped out of the shadows and crossed the corridor silently. He had passed the guards without a sound and now he waved his hand to sign that I should come too. I looked at him in disbelief. He couldn’t be serious, right? I was far too inexperienced to pass guards this close without them noticing.
- Did you hear something Davkas? One of the guards said.
I froze in my place and pressed myself against the wall. Now we were goners for sure! I closed my eyes tightly as I heard steps coming towards me hoping they wouldn’t notice me.
I heard the noise of metal against metal. I opened my eyes just to see that Zanian was looting the guards. He had obviously hit their heads against each other by the look of the helmets.
- Now we have to hurry, Zanian said and grabbed my wrist. They can wake up any minute.
I nodded and ran after him towards the tower. Zanian was much faster than me, so I hid myself by the stairs to keep watch. After a minute or two I heard some rushing steps. Zanian jumped into the shadows next to me and hid me and himself under his black cloak. I could hear him breathing heavily. I was just about to ask why we hid when I heard a guard start to shout out orders. By Zanians behavior I could guess that he had been spotted. He slipped a book into my bag. He then pulled me across the garden staying in the shadows until we got to the wall. He put his back against the wall and clasped his hands to help me over it.
I hesitated for a moment. How would he get out?
- Just jump already we don’t have all day! He hissed as loud as he dared. You have to get the book to that wizard as fast as you can!
- But, what happens to you? I asked.
- I’ll manage, just go!
I looked at him for a moment. He was really serious and he kept looking around. I put my foot on the step he made with his hand and he heaved me up so high he could. I easily landed on the wall and laid down on it to watch what he would do. He looked at me for a second and then ran towards the tower.
Why would he do that? That way he would run straight into the guards.
Then it hit me. That was his plan. He would get caught so I could escape. I couldn’t let him do that.
I saw the guards coming out from a house. They immediately spotted Zanian and ran towards him. What could I do? I felt helpless. They’d arrest him and torture him to find out where he had hidden the book. I had to do something.
- Hey, you morons in metal! I shouted as I stood up on the wall. You want this pretty little book? Then come and get me!
I lifted the book over my head to make sure they’d see it. As I expected they quickly changed direction towards me and the wall. As an arrow hit the wall just inches below my feet I jumped of the wall to the street.
I wish you luck Zanian, I thought as I ran down the dark streets to get to the shady inn were we were supposed to meet the wizard. This better be worth the trouble!
When I got to the inn the man stood and waited for me outside. He threw me a pouch filled with gold coins. About two or three hundred as far as I could see by a quick glance.
I gave him the book and went to the stable where I and Zanian had left our horses. I waited for him until dawn, but he never came. I had no choice, but to leave town as long as I could.
I felt tears burning in my eyes as I passed the town gates. I prayed to Olidammara that I would someday see Zanian again.

I sat on a roof in the moonlight and watched closely the guards’ movements below me.
Total number: 3. Regular rounds. Will cross my path every 15 to 20 minutes.
I grinned slyly. This was like taking candy from a child; easy and had a sweet reward.
When one of the guards had walked past me I jumped off the roof and landed silently on the grass behind some bushes and then ran to the other side of the backyard and hid in the shadows under a window. Silently I watched a guard walk past me with a yawn.
- They’ll never know what hit them, I giggled to myself.
The window was no match for my master work tools, but the faint creaking noise it made when I opened it was more worrying.
- What was that? I heard someone say.
- Are you getting tired Elros? Another voice answered. I didn’t hear anything at least.
- I swear that I heard something Iankul, the first one said.
- You’re just imagining things old friend, the second one laughed. Now get back to your rounds.
The rhythmic pace of footsteps continued. That was a close call, almost too close.
I crept out of the shadow and jumped in trough the window. In at last I started searching for the valuables. After a minute or two I hit jackpot. About 200 gold, a few gems and a dark skull.
That should be the thing I’m looking for, I thought and hid everything in a bag. Now I only need to get out of here before anyone finds me.
I got out to the yard, but unfortunately I stepped on a dry branch as I landed. The snapping sound seemed as loud as an explosion.
- I said I wasn’t imagining things, one of the guards shouted. Intruder!
No need or time to try and hide now, I thought and sprinted across the grass with the guards close behind me. I only get one shot at this so I better not miss.
I jumped at one of the lower branches of the tree close to the stone wall. Then to the next and onto the wall. I didn’t get enough height in my last jump, so I had to heave myself over the edge, but I managed to get up there at least.
- Nothing personal, I yelled to the guards on the ground. This is just business.
I jumped of the wall and hit the ground much harder than I had planned. I flinched a bit as I put my weight on the foot, but I had to get away as fast as possible. I disappeared into the shadows towards one of the towns shadiest inns.
When I opened the door I first noticed the sharp smell of old wine. My client, as I had chosen to call him, was sitting by a table in the corner across the room. A few half-orcs looked up when I walked past, but otherwise no one cared about my presence.
I sat down next to my client and put my newly acquired skull on the table. The man gasped and quickly hid it in some hidden corner of his cloak.
- You idiot, he hissed angrily. If someone had seen it we’d both be dead!
- No, you’d be dead, I said calmly to the man with a smile. I’d be long gone before that you know. Now to your part of the deal.
He looked at me in despise and threw 10 gold pieces on the table.
- This is not what we agreed on, I muttered unsatisfied and glared at the man. We talked about 20 gold pieces at least.
- Take it or leave it, the man said and drank the rest of the gloomy liquid from his glass. I’ve also rented a room for you at the Flying Pirate, if you’re interested.
I mumbled something resembling an agreement took the gold pieces of the table and left the inn.
- What does he think I am, an idiot? I said to myself as I walked towards one of the towns stables. There’d probably be dozen guards waiting. Well, I had planned to leave town anyways.
I fetched my horse and rode into the night after giving the stable boy a few silver coins to make sure he’d forget everything about me.