Jag tänkte återuppliva en gammal idé från det tidigare forumet (may It rest in pieces). Jag vet att en del här sittter och plitar på egna berättelser då andan faller på, så varför inte dela med er av era verk? Släpp ut den inneboende författaren i er!
Jag kan börja med en grej jag funderat en längre stund på, men först nu fått nedplitad.
___________________________
ProTechtor
Den böljande neongröna vågen som fungerade som skärmsläckare var den enda synliga ljuskällan. Resten av rummet, som förutom datorn innehöll ett arbetsbord, en kontorsstol och ett stort antal tv-skärmar, låg sänkt i mörker.
Mannen som satt på kontorsstolen var svarthårig. Det var hans mest utstående anletsdrag. Resten av honom var, enligt de som kände honom, grå. Det gladde honom, för det var genom att vara obefintlig som han överlevde.
Mannen som satt på stolen tänkte, och det han tänkte på var koordinater. En intrikat ekvation bestående av tio punkter, där minsta siffra var avgörande, utspelades innanför hans pannben. Ekvationen i mannens huvud vände sig, vreds runt och klickade till. Den satt perfekt.
Mannen rätade på ryggen samtidigt som han väckte datorn från sin vila. I samma andetag höjde han fjärrkontrollen som låg bredvid musmattan på arbetsbordet och tryckte på en knapp. Tio tv-skärmar sprakade till och visade vad som tycktes vara väl utvalda bilder av Helsingfors nattliv.
Mannen rörde sig mekaniskt då han lät fingrarna glida fram över tangentbordet. Internet Explorer-välj favoriter-flashcutdot.org. En sida innehållande hemgjorda flashfilmer öppnade sig, och mannen som satt på stolen valde ”arkiv.” Snabbt öppnade han film nummer 30, och lutade sig tillbaka. En irriterande ljudslinga bröt rummets tystnad då filmen började spelas upp. Mannen som satt på stolen betraktade sitt armbandsur, och då tio sekunder gått förde han muspekaren mot en punkt på skärmen och klickade.
Ett fönster öppnade sig. Password. Han tryckte in fyra tangenter och ett nytt fönster uppenbarade sig. Username. Hans fingrar rörde sig åter över tangentbordet då han skrev in sitt smeknamn. ProTechtor.
Programmet som startades var hans stolthet. Inprogrammerad i den där löjliga hemsidan fanns en dold chatt, avsedd endast för de särskilt inbjudna. Programmet bestod av en vit ruta benämnd ”allmänt” och som täckte tre fjärdedelar av skärmen. Vid sidan fanns en meny där man kunde välja chatt beroende på olika variabler – ort, vetenskap eller FAQ – och där fanns även en flik benämnd ”lotsar online.” Diskussionen i den allmänna delen var lugn för tillfället, varför han beslöt sig för att avvakta och se hur kvällen utspelade sig. Han hade nästan hunnit resa sig då en mindre ruta blinkade till.
[NEPHILIM: Du är här igen.]
Han satte sig åter ner och betraktade skärmen. Programmet möjliggjorde privata diskussioner mellan medlemmarna, där man även kunde inbjuda till gruppsamtal om läget så krävdes. Inför känsliga uppdrag var det oftast tvunget. Han hade inte ämnat ta kontakt med någon, men uppenbarligen ville Nephilim prata.
[PROTECHTOR: Som synes. Vad vill du?]
Han lutade sig tillbaka. Den korta tonen till trots var han nyfiken på vad Nephilim ville. Han hade känt mannen i hela sitt liv, och ansåg honom vara en av hans få riktiga vänner. Nephilim var givetvis ett kodnamn, för trots att de alla kände varandra kunde man inte vara nog försiktig. Nephilim var en svartrockare från Rödbergen, och trots den extrema musikstilen han identifierade sig med var han en mycket känslig person.
[NEPHILIM: Gränslandet känns fel.]
ProTechtor lutade sig framåt. Uppenbarligen var det inte endast småprat Nephilim var ute efter.
[PROTECHTOR: Hur då fel?]
[NEPHILIM: Jag kan inte förklara det. Men jag har aldrig känt något liknande. Det var som om hela gränslandet var i uppror.]
[PROTECHTOR: Och detta är du hur säker på…?]
Det var inte det att han inte trodde på Nephilim. Trots – eller kanske tack vare - sin känsliga natur uttryckte mannen sig alltid logiskt, och drog aldrig några överilade slutsatser. Dessutom var Nephilim en av de bästa Kännarna ProTechtor någonsin hört talas om. Men han måste vara säker.
[NEPHILIM: Jag kunde inte stanna kvar där. Hela området kändes förpestat. Så jag kan anta att jag är rätt så säker.]
[PROTECHTOR: När hände det här?]
[NEPHILIM: Igår, då det uppenbarade sig. Jag och tre andra stack iväg för att kolla in saken, men jag kunde inte göra något arbete alls på grund av… Det där. Jag har sökt dig hela dagen för att berätta. Var har du varit?]
[PROTECHTOR: Jag har arbetat. Kamerorna var helt fel enligt mina senaste beräkningar. Jag tror att det ger sin belöning redan ikväll.]
[NEPHILIM: ’k.]
ProTechtor gned pannan med den vänstra handen. Gränslandet kändes fel. Gott så, men ibland önskade han att Nephilim kunde uttrycka sig lite mer i enlighet med sin personlighet. För tillfället kändes det som om han famlade i mörkret med endast en tändsticka att lysa upp vägen. Han skulle till att utfråga Nephilim mer om känslan då en rörelse från den tredje tv-skärmen fångade hans intresse.
Han vände sig om och betraktade skärmen intensivt. Utanför kabelfabriken, vid piren. Inga människor syntes på bild. Men en rörelse hade fladdrat förbi. Han log snett och vände sig åter mot datorn.
[PROTECHTOR: Jag måste sticka. Hörs senare. ]
Sign out.
En kylig vind blåste in från havet och piskade regnet mot alla oskyddade ytor. November månad lovade fortfarande höstväder, men vinterkölden bet trots det redan om kinderna. ProTechtor vandrade längs piren utanför kabelfabriken alltmedan han sökte efter rörelsen. Han höll ett fast tag om föremålet i hans högra rockficka medan ögonen spanade längs kajen.
”Var är du? Jag såg dig tydligt, så du kan sluta leka kurragömma”, viskade han tyst mellan tänderna.
Stegen ekade mot asfalten. Han hade redan gått den här sträckan ett varv, men han tänkte fortsätta så länge det behövdes. Han visste vad han såg på skärmen, och allting var rätt. Det är här. Det enda han behövde var kvällens huvudperson, och därefter kunde dramat börja.
Klick-klick-klick-klick.
Ljudet, som mer kändes än hördes, fick honom att vända sig om. Där, tio meter från honom, stod en mörkhårig pojke klädd i en genomdränkt vit skjorta. Pojken stod vänd mot honom, alldeles i utkanten av gatlyktans sken, och öppnade munnen.
Klick-klick-klick-klick.
”Där är du. Jag trodde att du redan lämnat platsen.”
Pojken tog ett steg närmare honom, och i ljuset från gatlyktan såg ProTechtor blodet som rann från pojkens ögon.
Klick-klick-klick-klick.
”Jag varnar dig. Det är en lots du träffat på, och inte någon lättskrämd nattvandrare. Ge dig iväg härifrån, så kanske du får leva.”
Pojkens ansikte förvreds i ett vredgat uttryck, och han öppnade munnen långt mer än vad som borde ha varit fysiskt möjligt. I samma ögonblick som det falsettaktiga skriket nådde ProTechtors öron hoppade pojken upp i luften i riktning mot honom med armar som förlängts och förvridits till kloförsedda mardrömsskapelser.
ProTechtor slet upp elpistolen han hade i fickan, och avfyrade den samtidigt som han Utnyttjade Världen omkring sig.
Kabelfabrikens fasad lystes upp av ett blått sprakande sken då en enorm blixt lämnade elpistolens mynning och letade sig fram genom luften mot det anfallande monstret. Blixten nådde dess hud och effekten var omedelbar. Ett smärtfyllt skri slet sönder kvällen samtidigt som monstret föll till marken. En kort sekund låg det stilla på marken och ryckte i kramper, för att i nästa ögonblick rusa upp och iväg, bort mot kabelfabrikens vägg.
En vågrörelse skälvde till över väggen, och i vågens mitt öppnades ett svart hål. Varelsen vände sig om en sista gång för att se på ProTechtor, innan den kastade sig in genom hålet i väggen.
ProTechtor nickade. Han hade känt Portens närvaro, och nu behövde han inte leta efter den. Med raska steg gick han till platsen där monstret försvunnit, och öppnade åter hålet i väggen.
Grottan var mörk och endast fläckvis upplyst av fluorescerande lavar. Vatten droppade från taket och samlades i pölar på golvet. Åtminstone tre tunnelöppningar syntes, men varelsen kunde omöjligen ha hunnit långt. ProTechtor började gå i en riktning medan han lyssnade efter ljud. Försiktighet var av nöden – nu var han på varelsens territorium, och det kunde finnas fler än bara den ena.
Ett skrapande ljud hördes inifrån den mittersta tunneln, och varelsen uppenbarade sig. Den hade genomgått en radikal förändring. Dess överkropp var fortfarande en pojkes, men underkroppen liknade nu en spindels. Monstret såg på honom och skrek ännu en gång.
”Du har mött din undergång, Mara.”
ProTechtors ord verkade driva monstret till ursinne, och det anföll med häpnadsväckande hastighet. ProTechtor höjde elpistolen, men den här gången uppenbarade sig en ljusblå, genomskinlig klinga från dess mynning. ProTechtor mötte monstrets bläcksvarta blick.
”Skyll dig själv.”
I samma ögonblick som Maran nådde ProTechtor borrade han det frambesvärjda svärdet genom dess buk. Monstret ryckte till, hostade och föll ihop på golvet framför ProTechtors fötter. Han såg ner på det med fundersamma, nästan överraskade ögon. Därefter höjde han den högra handen.
S-sne-llaa…
Marans mun rörde sig ovant när den för första gången någonsin bad för sitt liv.
”Det där var de första och enda människoord du någonsin uttalade, ditt kräk”, sade ProTechtor och kanaliserade sin ilska.
Det svarta hålet öppnade sig åter i kabelfabrikens vägg, och ProTechtor klev ut. Han såg det stängas, och kände samtidigt hur gränslandet lämnade platsen. Han höjde elpistolen och avfyrade den, men resultatet blev bara en liten blixt mellan elektroderna. ProTechtor såg sig om i den annalkande gryningens ljus. Liksom alltid hade tid och avstånd ingen betydelse. Han gäspade och började gå hemåt. En natt var över, men nästa var snart här. Och då var han, liksom de övriga lotsarna, åter redo för gränslandet.