Bara för att jag har för sjuk mage/njurar/nånting för att orka fara på körövning så satt jag och läste igenom gamla karaktärsberättelser, och insåg hur mycket jag saknar att spela Fae! Så om inte annat, så för att påminna mina gamla Fae-medspelare om de fina tider vi genomlevt, ger jag er Maihs version av mitt sjunde chapter
Fae: The Time of Autumn
Chapter: 7 - Back from the future
Character: Maih
När jag vaknade nästa morgon var jag först inte riktigt säker på var nånstans jag befann mig. Allt dethär omkringflängandet gör mig virrig, och det faktum att jag verkade ha vaknat tidigt på morgonen gjorde inte saker bättre. Jag visste inte vilken tid på dygnet det var, men efter att ha sett till att Thing sov på mitt nattduksbord smög jag in i mina kläder, tog min väska och smet ut i korridoren. Det var ovanligt tyst för det här värdshuset, det enda som jag kunde höra på hela Sword and Willow var två dämpade röster från första våningen, från skänkrummet om jag inte hörde helt fel.
”...hon har blivit kallad förstår du väl, det är inte så att ni har nåt val!”
”Men till Spegelsjön nu?”
”Damens order.”
Jag blev stilla stående där, högst upp i den vridna trappan och undrade om jag kanske borde ge mig till känna istället för att stå där och.... tja, tjuvlyssna. De verkade ju av allt att tyda tala om mig. Till slut tog jag ett par steg tillbaka i korridoren, klampade nästan högljutt fram i ljuset av trappan och fick ur mig en dramatisk gäspning.
”God morgon!”
Nere i skänkrummet stod Dorian och en man som jag inte kunde komma ihåg att jag sett förr. Han såg dock väldigt officiell ut, och då jag märkte att han bar Spegelsjöns sigill på sin väst skärpte jag mitt sinne och lugnade ner mina ansiktsdrag en smula.
”Nejmen Maih, så passande!”
Dorian verkade stråla upp, men hans leende nådde aldrig ögonen. Efter att jag gått fram till dem och frågat om det fanns nån möjlighet att få sig en bit frukt, fick jag istället veta att jag blivit kallad tillbaka till Spegelsjön, av självaste Damen själv. Dorian kunde inte ge mig mera information, utan fick bara fram att det var ytterst viktigt och inte kunde vänta. Jag väckte Thing med ett löfte om vindruvor, och han kom ganska snabbt pilande ner för trappan. Efter att Dorian lovat mig att lämna ett meddelande åt mina... - tjah, jag antar att jag väl kan kalla dem vänner nu – så följde jag efter den livréklädda förstfödda ut på gården.
Där ute, alldeles intill stigen, fick jag se något som jag vad jag kan minnas bara sett ett par gånger tidigare i mitt liv – En mantarocka! Utanför värdshuset vilade en stor mantarocka, dubbelsadlad och helt tydligt väntande på någon. Efter att budbäraren gått fram till den och sett lite frågande på mig fick jag det bekräftat att jag faktiskt skulle ta mig till Spegelsjön på dess rygg, och bara tanken fick mig att rusa fram och pipa förtjust medan jag strök mantan över ryggen. Den gav ifrån sig ett djupt, dovt läte som sände vibrationer genom min arm, och jag kände mig lyckligt skattad, som fått tillfälle att träffa en av dess nobla varelser som jag hört fler historier om än träffat på riktigt.
Jag satt upp i den bakre sadeln och fann till min lycka ett handtag på var sida om mig. Inte för att jag egentligen hade någon orsak att tycka illa om damens budbärare, men jag hade inte nån större lust att spendera min första mantaresa hängande fast i någon som verkade vara lika mottaglig för smicker som Thing på en fjällborstningsdag.
Nå, efter att jag gjort mig bekväm i sadeln tog mantan fart, och vi satt iväg genom dimman. Vilken härlig upplevelse! Jag tittade i ett tillfälle bakåt, och såg hur dimmorna formade virvlar bakom oss där vi flög fram i den svala morgonluften. Thing pilade på efter oss, men efter ett tag fick han fram ett missnöjt, lite andfått pip, så jag sträckte ut handen efter honom så han inte skulle trötta ut sig. Han roade sig ett tag med att tryckas fast vid mitt bröst av bara farten, men lade sig sedan till ro i min kjolficka. Jag lät honom hållas. I något skede av resan tyckte jag mig höra avlägsna toner, men jag kunde inte känna igen dem, och antog att de kom från något närliggande rike vi passerade. Jag antog att det skulle ta ett tag att resa, eftersom det första gången jag tog mig hit dröjt nästan två hela dygn, men bestämde mig ändå för att njuta av åkturen, och blev sedan förvånad över att bara ett par timmar senare förnimma hur dimman plötsligt blev mindre tät, och vi mitt i allt befann oss ovanför spegelsjön. Högt högt, nästan i höjd med den ring av bergskedjor som omgärdade mitt vattenhem, kunde jag se ner på sjön ovanifrån för första gången. Jag gav ifrån mig ett högt, glatt skratt då jag insåg att platsen inte fått sitt namn av en slump – Jag såg reflektionen av den ståtliga mantan som en liten prick nere på vattenytan, och hur den snabbt växte. Av ren reflex tog jag ett hårdare tag i sadeln precis före ryttaren styrde rockan brant neråt, och vi korsade vattenytan med en mycket mildare stöt än jag föreställt mig.
Åh, att andas spegelsjövatten igen! Jag tog ett par starka andetag och kände hur mina gälar snabbt vande sig vid sensationen, efter att ha spenderat en lång tid ovanför vatten. Spegelsjön var sig lik, även om vattnet kändes lite tyngre än förr...
Vi närmade oss snabbt palatset, och väl framme steg jag ganska snabbt ner ur sadeln. Hur mysigt det än varit så hade jag hunnit bli lite stel i benen, och min färdkompanjon var inte precis den mest pratsamme. Folk samlades runt den stora varelsen, och jag gick en bit bort, för att inte komma bort i vimlet.
Upp för trapporna, där nånstans visste jag att Damens gemak ligger. Jag började gå uppåt, och möttes snart av två stora vakter, som däremot inte verkade lägga märke till mig, eller i alla fall inte visade det...
”Maih!”
Jag tror jag rodnade redan då jag vände mig om, för hur skulle jag kunna ta miste på den rösten? Där en bit ifrån väggen stod Gawynn, och såg rakt på mig. Jag skyndande glatt fram och vi utbytte lite nervösa hälsningsfraser. Han verkade lite tillbakahållsam, jag mindes vårt senaste möte och skyndade mig med att be om ursäkt för att jag varit tvungen att ge mig av så snabbt, mitt i vårbalen. Han verkade dock inte ha tagit illa upp, han förstod ju att det var viktigt. Vi kom dock snabbt fram till att det nog var bäst att besöka damen så snabbt som möjligt, hon hade nog en bra orsak till att kalla på mig. Vi gick tillsammans genom korridoren, som lyste av pärlemor. Jag hade gått denhär promenaden en gång tidigare, då jag besökt Damens privata gemak för att hjälpa henne prova sin klänning inför vårbalen. Vi sa inte så mycket, utan utbytte mest lite försynta blickar, och jag ryckte inte till alltför mycket då den stiliga pagen råkade nudda mig lite vid vaden. Än en gång.
Vid trapporna lämnade Gawynn mig, och jag fortsatte trevande framåt, uppåt, medan jag sökte med blicken efter sjöns ägare, som tydligen hade ansett det viktigt att lilla Maih kallas tillbaka från sina äventyr för att tjäna henne. Storslagenheten i det hela slår mig lite, och mitt hår vill inte riktigt uppföra sig som det ska då jag till slut finner damen stående vid en liten damm, matandes fiskar, eller vad som kan tänkas finnas där.
Det hon har att berätta vill inte riktigt sjunka in... Hon vill att vi – att Jag – ska söka reda på vattnets urande, havets själ. Ursäkta – Va? Tydligen har mänskornas levnadssätt skadat denna uråldriga varelse, och om ingen gör något kommer Spegelsjön, mitt hem, och alla andra vattenriken att förgöras. Jag försöker inte ens dölja min bestörthet över det som jag får höra. Eftersom jag är den jag är, och Det jag är, kan nog damen förstå att jag blir upprörd. Hon framhäver att vi ska hitta honom i mänskovärlden, och att det måste göras snart. Vi måste hitta honom - eller dem, för legenderna om dehär sakerna är otydliga – och hjälpa honom, för han är döende. Bara tanken på det får mig att vilja kasta mig ner i damens lilla damm och inte stiga upp mer. Jag tänker förstås göra vad än jag kan, och hoppas att min nyfunna grupp av vänner kan hjälpa mig. Det här påverkar ju dem också.
Till slut blir jag ursäktad, och går ner tillbaka, på icke desto mindre skakande ben. Nere vid foten av trapporna väntar Gawynn, och av hans sorgsna uttryck verkar det som om också han fått bud om vad som håller på att hända. Jag säger inte något, men då han tvekande håller ut sina armar faller jag in i hans famn, och jag inser nu att jag faktiskt saknat hans närvaro. Vad som en dag började med lite tidsfördriv och en vilsegången tentakel har hunnit bli så mycket mera. Vad glad jag är, för att han finns här och håller mig stående, då mina ben inte riktigt lyder...
Vi går ner till strandpromenaden, och säger inte mycket. Jag får för mig att besöka Astora. När vi kommer fram till ateljén står dörren som vanligt öppen, och vid ett bord fyllt av pergament har min mästarinna somnat. Jag får för mig att visa att jag varit här, men vill ändå inte väcka henne, eftersom jag vet att hon behöver all sömn hon kan få. Jag ber Gawynn att försöka hålla sig tyst, och ser till att jag själv inte gör mer ljud ifrån mig än jag själv kan kontrollera. Sedan tassar jag fram till kokvrån och gör i ordning en stor kopp starkt tång-te, den sort som jag aldrig själv förstått mig på, men som jag vet att hon älskar. När teet är klart för jag koppen till hennes bord, och för att försäkra mig om att hon ska veta att det är jag som varit där, skär jag av en liten lock av mitt hår, och lägger den bredvid koppen. Gawynn ser frågande ut, men jag viftar ljudlöst med handen, och han rycker lite på axlarna. På vägen ut ser jag till att klockan på dörren ger ifrån sig ett litet pling, och medan vi går därifrån hör jag någon som ger ifrån sig yrvakna ljud inifrån ateljén...
Vanligtvis skulle jag drömma om att ha mer än en timme att spendera med honom, men just då kände jag mig lite tafatt. Inte förrän han själv föreslog att jag kanske ville titta till mitt hem kom jag ens på tanken, och jag bjöd honom att följa med. Vi simmade sida vid sida genom sjön mot min grotta, och nånstans på vägen tog jag hans hand. Han protesterade inte, och jag var stolt över att få bli sedd tillsammans med honom. Nånstan i fjärran hörde jag än en gång flöjttoner, och jag frågade Gawynn om jag hörde något, men han såg bara, som han ofta gör, frågande på mig. Inte heller Thing verkade höra något som inte jag hörde. Jag avfärdade det än en gång, för mycket i mitt huvud just då...
Framme vid mitt undervattenshem satte jag ganska raskt igång med att damma, för det såg förfärligt ut. Hur snabbt kan ett hem förfalla på en kort tid egentligen? Jag fick Thing att underhålla Gawynn lite, och även om han verkade lite svartsjuk och motsträvig så gav han med sig. Jag satte tevatten på spisen och fortsatte med mitt stökeri.
En mjuk men stadig hand på min axel. Inte ett ord. Vågar jag vända mig om? Ja.
Dedär ögonen. Dedär armarna.
Jag blundade, och hoppades att jag inte drömde.
När han gått satt jag kvar för mig själv en stund, och nöp mig i armarna. Det gjorde ont. Mer minns jag inte just då, jag tror jag är ursäktad för stunden... Det nästa jag minns är att jag senare simmade tillbaka till palatset för min transport tillbaka till värdshuset. Döm av min förvåning när jag ser samma vackra mantarocka sväva på palatsgården, och en välbekant snygging stå bredvid..! Jag får nästan slå knut på mig själv för att hålla fingrarna i styr, för aldrig har väl en väst suttit så läckert på en firstborns bringa, aldrig har jag kännt mig så blek i jämförelse, och aldrig har min annars rätt tafatta page sett så självsäker ut. Jag strålar ändå ikapp med Gawynn då jag går fram till mantan och förtjust klappar den, och den brummar igenkännande.
”Vad gör... är det du som ska föra mig tillbaka?”
Jag tittar på Gawynn, och han rodnar knappt alls då han lite blygsamt får fram att han är en rätt skicklig mantaryttare, och att jo, det är han som ska föra mig till Rosengården. Jag gör inget försök att dölja min förtjusning när han sätter sig i den främre sadeln, och den lilla folksamlingen kring mantan ser lite avundsjukt på mig då jag sätter mig bakom honom. Den här gången ger jag fan i handtagen, och sätter mig bara lite längre fram för att kunna hålla om honom ordentligt. Jag kan inte avgöra vem det är som ger ifrån sig ett dovt läte den här gången, men rockan tar sats och vi sätter iväg genom sjön. Gawynn ljög inte alls då han sa att han var en skicklig mantaryttare, och jag kommer plötsligt ihåg att jag ju sett hans namn i otaliga tävlingssammanhang. ”Rätt skicklig”, pyttsan! Mindes jag nu inte fel så satt jag bakom en av de främsta mantaryttarna i spegelsjön..! Jag kramade om min page lite extra, och inte helt utan orsak; I nästa sekund började mantan snabbt röra sig mot ytan medan den vred sig kring sin egen axel, och vi bröt med en mjuk knyck genom vattenytan. I luften vände Gawynn mantan i en stor loop så att vattenkaskaden vi åstadkommit på vägen upp föll ner som glitter i mitt hår. För andra gången samma dag skrattade jag högt av ren glädje.
Resan tog inte alls länge, dimmorna började skingras redan en bit före vi anlände till själva Rosengården. På avstånd såg jag den stora kupolen, och det var tydligen dit vi var påväg. Gawynn styrde mantan i en vid cirkel före vi gled in under skydd av kupolen och landade inte alltför långt ifrån matborden där vi för ett par dagar sedan ätit frukost. Pagerna som stod vakt vid varje pelare såg lite oroliga ut, men stod ståndaktigt kvar på sina platser, och jag klev försiktigt av.
”Vart ska jag gå nu? Jag vet ju inte var de andra är” sa jag lite försiktigt åt Gawynn, som satt kvar i sadeln och tydligen inte tänkte dröja länge. Han såg sig omkring lite, och beklagade att han inte kunde säga mer, utan bara fått i uppdrag att föra mig dit.
Jag gick istället fram till en av pagerna och frågade om mina kompanjoner setts till, och han stammade fram något jag inte riktigt uppfattade, samt pekade bortåt. I samma öhonblick ser jag Onodil gå förbi.
”Maih! Vad gör du här?!” Han ser förvildat på mig, och jag ser knappast mer förstående ut än vad han gör, jag försöker i varje fall inte nåt annat.
”Damen kallade mig tillbaka, vad gör du själv? Var är de andra?”
Onodil ser mer stressad ut än jag tror jag någonsin sett honom tidigare, då han berättar att två blodsugare är påväg dit. För andra gången samma dag – Ursäkta Vad?! Då jag undrar hur han kan veta dethär berättar han att Wrinnin tydligen sett det hända, innan det hände. Jag visste inte att hon hade såna förmågor, men knappast vet de andra om allt jag kan göra heller. Hur som helst är det här ILLA. Onodil förklarar vidare att vampyrerna är här för att hämta prinsen, och att det är Jonesy som skickat dem. Det blir lite för mycket att behandla för mig samtidigt, så jag koncentrerade mig på det väsentliga – När och var? Om jag uppfattade saken rätt så var Alex inte med dem, utan någon helt annanstans – Jag fick inte nåt vettigt ur Onodil på den punkten – dendär otacksamma blåa saken som kallade sig Gwind höll vakt vid porten, och Wrinnin talade med drottningen. I något skede dök Alex sedan upp, men inte heller han kunde berätta var han befunnit sig. Åh, vad jag inte skulle ge för att få lite klara svar ur dehär älvorna nån gång...
Vi började röra oss mot palatset, men möttes av en springande, lätt förvirrad Wrinnin. Jag undrade om vakterna visste vad som höll på att hända, och fick svaret att deras överbefälhavare hade blivit informerad. Jag ville ändå inte stå där och vänta på att bli biten i gälarna, så jag ursäktade mig, tog svalform, och pilade iväg mot huvudingången, tätt följd av Thing som verkade förtjust över att jag för en gångs skull kunde hålla hans takt i luften.
Det var rätt tomt i Rosengården, vilket jag antog var en bra sak, och hoppades att folk skulle förstå att hålla sig inne en sådan här kväll. Mitt i ett vingtag ser jag något blått komma farande mot mig i en väldig fart, och hör sedan Gwinds röst när hon, eller han, eller den, susar förbi mig åt samma håll jag kom ifrån;
”....å väääg, de kommeeeeer....”
Jag stannade upp lite i luften, men beslöt mig sedan för att ta en titt på våra tydligen nyanlända ”gäster” förrän jag flög tillbaka. Jag behövde inte flyga länge förrän jag såg två skepnader ta sig fram genom labyrinten av vägar, och höll sedan ett öga på dem så länge det gick, påväg tillbaka.
Jag antog – nej, hoppades – att Gwind hade meddelat de andra, då jag lämnade de potentiella blodsugarna bakom mig igen, och tog ett par starka vingtag för att komma fram till de andra. När jag kom fram såg jag att de hade fått sällskap, av ett stort vitt kattdjur, som närmade sig Onodil. Jag kunde inte känna av vad det var för en sorts varelse, men bestämde mig just för att hålla mig undan då jag kände en liten explosion av energi från Wrinnin. Jag hann knappt panikvända i luften förrän jag såg den vita katten flamma upp av eld och landa på Onodil. Jag kunde inte förmå mig att ta mig närmare, jag kunde känna lågornas värme ändå hit upp i luften, utan flaxade istället iväg mot palatset, för att försöka varna någon. Bara en liten bit bort såg jag ett följe komma, så jag dök neråt och försökte få fram läten som någon skulle kunna tolka som varnande. De skyndade vidare, och jag svängde tillbaka. I samma ögonblick som följet, med drottningen i täten, anlände till drabbningsplatsen mellan rosenhäckarna, kände jag hur jag liksom slogs omkull ur luften av ingenting, och landade i en rosenbuske i min riktiga form. När jag lyckats komma på fötter och få håret ur ögonen såg jag drottningen stå med utsträckta händer, och hur katten försvunnit. I hennes plats låg en av vampyrerna jag sett från luften tidigare.
Det som hände härefter är lite suddigt, efter en såhär virrig dag med mycket omvälvande nyheter tycker jag inte att jag behöver skämmas. Drottningen och vampyrerna hade ett längre samtal som jag inte förstod allt av, men ingen skadades mer, och drottningen skickade iväg de två blodsugarna genom en port, tillbaka till New York om jag minns rätt.
I samma sekund som den sista skymten av de två försvunnit föll drottningen ihop i en hög av skälvanden och snyftningar, och det var svårt att inte tycka synd om henne. Hon måste ha haft en tung dag, tur då att inte något värre hände. Tydligen är Wrinnins syner inget att lita alltför starkt på, för vad jag vet skadades ingen allvarligt...
Nåväl. Efter att drottningen hjälpts på benen tackade hon oss, och visade sin tacksamhet på ett mera konkret sätt genom att öppna en port direkt tillbaka till vårt värdshus. Jag skyndade mig ganska snabbt genom porten, och uppmanade de andra att följa efter. Vi hade saker att tala om.
Den avslappnande musiken som mötte oss på Sword and Willow fick mig ändå att tappa orken för något allvarligt mer den kvällen. En snabb titt in mot skänkrummet sade mig att ett nytt band hade tagit plats på scenen, och de verkade inte alltför dåliga heller..! Jag fick fram åt de andra, Onodil, Wrinnin, Alex och Gwind, att vi hade viktiga saker att tala om nästa dag. Sedan trängde jag mig in bland älvsamlingen i skänkrummet för att hitta mig ett glas fruktvin, och det dröjde inte heller länge förrän jag fick sällskap av både Alex, och – till min förvåning - Gwind. Ett tag senare dök också Onodil upp, medan Wrinnin tydligen hade gått och lagt sig.
Vad märkligt. Mitt i all uppståndelse, alla nya obekanta känslor, alla hot mot mig och min värld och dem omkring mig, kunde jag nästan inbilla mig att allt var som förr...