av PaxMayne » mån 21.11.2011 22:11
Gränslandet: Gamla Gudars Tebjudning
Natten till den trettioförsta oktober drömde människorna om en fest.
Det var ingen vanlig fest, för även om den till synes verkade normal var det något med deltagarna som kändes annorlunda. Det var något som inte märktes, till först, men efter en stund insåg de flesta som drömde att de alla kände dem som deltog i festen.
När drömmarna sedan mindes att de trots detta aldrig sett deltagarna förut insåg många att de drömde, och således vaknade de flesta.
De som inte vaknade skulle däremot bevittna något extraordinärt.
Det bekom däremot inte festens huvudpersoner, som till största delen var lyckligt ovetande om att de var iakttagna. Det bekom, minst av alla, den åldrande enögde mannen som med stort möda tog stöd med händerna mot långbordet där han och alla andra festdeltagare satt, och reste sig för att slutligen harklande äska tystnad.
"Tja. Det har fallit på min lott att hälsa er alla välkomna. Så därför passar det sig väl att säga välkomna hit."
Han harklade sig åter, lite mer ljudligt denna gång, och spottade en loska mot golvet. Den försvann omedelbart.
"Vi har en hel del att prata om," sade han då han ånyo vände blicken mot de församlade, "så jag finner det för gott att vi börjar omedelbart. Minerva, skulle du vilja vara en sötsak och väcka Cernunnos? Han har somnat i smörgåsen igen."
En lätt åldrande kvinna med en gammal, grå och fullkomligt sovande uggla på axeln vände sig om, grep tag i sin bordsgrannes öron och vrålade: "Vakna, ditt fanskap. Du har smör i skägget!"
Mannen, som var behornad och hade en getabocks ansikte, satte sig käpprakt upp med ett snörvlande ljud och såg sig blinkande omkring. Då han verkade notera var han befann sig fick han ett lätt besviket drag i ansiktet, och vände sig mot mannen som agerade värd för festen.
"Var hä-ä-älsad, Oden. Varför har du sammankallat oss, då?"
Den gamle, grånande guden log ett trött leende och höjde sin tekopp, gjord av extraordinärt kinesiskt porslin.
"You tell me, gamle get, för det är inte jag som sammankallat er."
---
Mannen som kallades ProTechtor visste att han drömde. Det var en bieffekt av att vara medveten om hur världen egentligen fungerade - han kunde inte riktigt släppa taget, inte ens då han sov.
Vanligtvis lärde han sig att ignorera det hela och bara flyta med. Men nu, då han stod på balkongen och blickade ned mot våningen nedanför, insåg han att det här var något utöver det vanliga.
Han stod i ett dunkelt utrymme, ett tiotal meter långt och med obestämbar bredd, som verkade sväva i mörkret ovanför ett lägre våningsplan. Utsirade balustrader av något som liknade marmor markerade gränsen där hans våningsplan slutade, och nedanför det balkongliknande utrymmet låg en festsal.
Salens storlek var omöjlig att avgöra. Trots att rummet verkade oändligt stort såg han varje person som befann sig i det med all önskvärd tydlighet. De satt alla runt ett långbord, rikt dukat med smörgåsar, varma rätter, bakelser och tekannor. Själva salen var cirkelformad, och golvet var målat till hälften vitt och till hälften svart. Yin och Yang.
Det verkade passande, tänkte ProTechtor, då han insåg att de som satt kring bordet var Gudar.
De fanns alla där - alla gamla gudomar ur människans legender. Många av dessa var för honom fullkomligt obekanta, men han visste ändå att de var gudar, även om han inte kände till deras namn. Och det var det som var det skrämmande.
Runtomkring sig såg han lätt genomskinliga skepnader, människor som sov och drömde, som liksom han såg scenen nedanför. Många av dessa flimrade till och försvann, då människan som drömde väcktes ur sin sömn. Men han kände också av en annan närvaro, någonstans i rummets dunkel - en närvaro som, visste han, inte var mänsklig.
Han stelnade till, lätt och nästan omärkligt, och var ögonblickligen vid medvetande. Han lät sig stanna i drömmen, men han drömde inte längre - han var vaken, trots att hans kropp låg och sov. Med minimal kraftansträngning formade han drömmaterian runt sig - skapade kläder åt sin för tillfället nakna kropp. Ett par slitna, svarta jeans - en skjorta, lätt slarvigt instoppad i byxlinningen - och en svart läderrock. Han var redo.
---
"Vad menar du, 'inte du som sammankallat oss'"? En lysande man med lätt österländskt utseende lutade armbågen mot bordet och fäste ögonen vid Oden. "Det är ju för sjutton du som talar. Vem annars skulle det vara?"
"Jag vet inte, min gode Shamash. Det enda jag vet är att vi nu är här. Och jag antar att det är så som det skall vara. Sockermunk?"
Han räckte ett fat med ljuvligt bruna bakelser till den förtretade solguden, men denne verkade inte intresserad.
"Tror du en simpel tebjudning kan locka mig att stanna här, med er? Kom igen. Jag har faktiskt uppgifter att utföra."
"Jag är vanligen inte benägen att hålla med utbölingar", sade den slaviske stridsguden Perun, "men i det här fallet måste jag hålla med föregående talare. Du vet - universum sköter inte sig själv, och allt det där."
"Så gå då, kära kollegor". Oden hade vid det här laget satt sig ned igen, och börjat dricka sitt te.
Shamash och Perun satt stilla, och såg ut över de församlade med en lätt villrådig min i ansiktet. Slutligen tog Perun åter till orda.
"Vi kan inte."
"Nej", sade Oden lugnt. "Vi kan inte."
Han räckte dem en utsökt kanna av silver med två korpar etsade längs sidorna. "Rooibos?"
---
ProTechtor närmade sig kolonnen längst till höger. Han kände hela tiden närvaron i rummet - en stark, men inte ovänlig kraft. Slutligen, då han kände att han befann sig på rätt plats, höjde han den ena handen och tecknade ett snabbt tecken i luften.
"Okej, din satan, jag har dig. Visa dig!"
Ett lågt, pärlande skratt hördes och en skuggig gestalt tog form vid pelaren. "Jag är inte den du nämner vid namn, även om jag finner det lätt lustigt att du drar den referensen", sade väsenet.
"Vem är du?"
"Jag går vid många namn", sade det och steg fram ur skuggorna. Det var en man, med axellångt, blont hår, ljus hy och enormt skarpa ögon. Han var iklädd en böljande kåpa och omgavs av en lätt arom, något som nästan kändes... ProTechtror blinkade, försökte minnas. Det luktade hemma, men han visste inte vad det var.
"Exempelvis?" Frågade han och drog en hand över näsan. Doften irriterade honom.
"Det finns de som kallar mig Krönikören. Andra kallar mig Den Store Sagoberättaren. Vissa vill kalla mig Arkitekten, men själv är jag rätt nöjd med benämningen Skaparen. Det beskriver, rätt långt, min uppgift i den här världen."
ProTechtor tappade hakan. "Är du- Är du Gud?"
"Nej. Den entitet du kallar Gud är i själva verket en av de som sitter där nere, tillsammans med de övriga. Det finns också en till kraft som kan benämnas vid detta - och andra - namn, men Den finns inte manifesterad i denna världen. Jag är, kort och gott, jag."
ProTechtor tvekade, villrådig över det han fått höra. Drömmarna runt honom ignorerade honom och väsenet som kallade sig Skaparen - eller tog dem för en del av en av de konstigaste drömmar de någonsin haft - utan koncentrerade sig till fullo på det som skedde i festsalen nedanför dem. Ljudet av rösterna där nerifrån ekade, hördes vagt avlägset, och det var då han insåg att han måhända var inblandad i något han inte helt förstod. Det var då ProTechtor kände den kraft, den styrka som drivit honom att försöka undersöka den här drömmen lämna honom.
"Vad är det som händer här," frågade han med trött röst.
Skaparen log. "Det ska jag snart berätta."
---
Gudarna hade, efter hand att de insåg sin situation, resignerat och börjat ta för sig av bordets delikatesser. Glycon, som hade en kropp formad som en orm, hade vissa svårigheter att greppa tekoppen framför sig, något Loke och Anansi storligen roades av. Jah, som avnjöt ett utsökt stop Red Stripe, lyssnade med stort intresse hur Chandashi, en rundnätt men mycket vacker afrikansk kvinna, berättade om sitt hemland. Samtidigt satt Isis tillsammans med Moirerna och Nornorna och diskuterade det politiska läget i Mellanöstern. Det hela var, tänkte Oden, en relativt trevlig tillställning.
"... Så det är därför jag undrar om du kan ta ett stack med Tor om, det där du vet, copyright," sade Tiermes och smuttade på sitt te.
"Hmm? Åh, förlåt kära du, jag var visst lite frånvarande. Kan du ta det på nytt?"
Medan den samiske åskguden åter började sin svada fortsatte den gamle Guden att stillsamt betrakta sina kollegor, med ett förnöjt leende på läpparna. Det var så sällan de kunde träffas. Trots det, tänkte han med viss oro, hade det varit ganska kul att veta vem det var som sammankallat dem...
---
"Vad tycker du?"
"De verkar förbålt mänskliga, om du vill veta min ärliga åsikt."
Skaparen höjde på ett ögonbryn. "Är det egentligen så förvånande?"
"Jag hade bara trott att de skulle vara lite mera... Du vet... Gudalika."
"Åh, tro mig, i vanliga fall är de nog det. Men för tillfället är det inte det jag önskar att de skall vara."
"Det är du som sammankallat dem, inte sant?" Nick. "Varför?"
"Se omkring dig, käre vän. Se på er omvärld - söndersliten av konflikter, med en känsla av rotlöshet och utan mål i sikte. En värld där vanligt sunt bondförnuft fått ge vika i situationer där vänlighet, hjälpsamhet och en enkel klapp på axeln vore det rätta. En värld där skillnader blir så viktiga att likheterna er emellan inte längre märks."
Medan Skaparen pratade försvann balkongen ovanför festsalen för ett ögonblick, för att förvandlas till det Skaparen pratade om - nyhetssändningar från krigshärdar, oroligheter och död, marscherande nynazister och stenkastande ungdomar alltmedan svältande barn dog under en ständigt stekande sol. Med förtrollad min såg ProTechtor på, tills han slutligen slet undan blicken med ett skrik.
"Sluta! Varför visar du det här för mig?"
"Därför att du tydligen inte nöjde dig med det här", sade Skaparen och de var tillbaka på balkongen.
"Jag förstår inte. Ursäkta, men jag gör fan inte det. Du har kallat samman de här Arketyperna - för det är det de är, inte sant? Oerhört mäktiga drömväsen, men ändock bara det - och bestämmer dig sedan för att sända deras möte i realtid på bästa dröm-sändningstid åt hela världen? Ursäkt, herr Skapare, men jag fattar inte vad det är du vill åstadkomma."
"En känsla av samvaro, det är det jag vill åstadkomma. En känsla av fred. En känsla av närvaro, och en insikt att alla ska få känna att det finns någon där, trots allt."
Medan han talade stod han lugnt med händerna bakom ryggen och förklarade med lågmäld röst sin plan. "Jag vill visa människorna deras rötter, ge dem ett mål och visa dem att ni inte är så olika trots allt."
"Så du vill väcka folk till tro på en hög gamla drömbilder? Jävligt ädelt, du."
"Visst stämmer det att Gudarna endast är bilder i ert undermedvetna. De är idéer, legender och symboler, starkare än tiden och äldre än era liv. Betyder det att de inte skulle vara lika verkliga som ni?"
ProTechtor tystnade. De stod sedan, sida vid sida, en lång stund och bara betraktade då gudarna njöt av sin tebjudning.
"Och jag vill inte väcka er till tro. Jag kan inte väcka er till tro, vet du. Det finns regler mot det, även för så starka arketyper som mig. Det jag vill..." Han suckade, med ens lätt kraftlös.
"Det jag vill, kära ProTechtor - Kära David Ljung - är att ge er människor - de som förmår plocka åt sig gåvan - en vilja. En vilja att söka. En vilja att hjälpa, att känna, att göra världen till en bättre plats. Jag vill ge dem en vilja att se förbi fördomar och bortom era skillnader och istället se likheterna. Det jag vill är att ge människorna en vilja att leva."
De stod åter i tystnad, en längre stund den här gången. Slutligen, då mannen som kallade sig själv ProTechtor kände att han snart skulle till att vakna, skrattade han lätt.
"Vet du, jag förstår varför de kallar dig skaparen. Du är en sjuhelvetes konstnär, vet du det? Snackar som en, också. Men skapa, det kan du."
Förrän han slutligen vaknade såg han hur Skaparen nickade lätt. "Vi gör bara så gott vi kan."
---
Då natten led mot sitt slut tackade Gudarna för sig, och letade sig hemåt, var och en till sitt. Det hade, insåg de flesta, varit en relativt trevlig afton. De hade fått en sällsynt möjlighet att ta en kort paus från vardagslunken och återknyta gamla vänskapsband. De hade ätit gott, och även om det aldrig riktigt klarnade vem det var som sammankallat dem till fest betydde det i det långa loppet inte särskilt mycket. De hade ändå alla en känsla av att även om de ägnat en natt åt stillsamt socialiserande istället för åt sina respektive ansvarsområden hade de ändå åstadkommit något viktigt.
De hade skilts med vaga löften om att göra det igen, några tack-för-mig och en och annan fallande tår. Oden visste ändå att de knappelunda skulle ses igen i brådrasket, och det var egentligen endast lika så bra, tänkte han då han satt vid eldstaden som uppenbarat sig vid ena väggen.
För sist och slutligen var det ändå bara så och så många trivsamma tebjudningar man klarade av på en och samma gång, tänkte han medan Gere och Freke lekte vid hans fötter.
Maple. Maypole. Catch and carry. Ash and Ember. Elderberry. Woolen. Woman. Moon at night. Willow. Window. Candlelight. Fallow farrow. Ash and oak. Bide and borrow. Chimney smoke. Barrel. Barley. Stone and stave. Wind and water. Misbehave.