Berättelser, noveller eller bara allmän kreativitet

[Chali84]

Någonting som uppstod i samband med en verkstad förra veckan. Ursäkta för stundom dålig svenska.

Snöflingor fladdrar ner från skorstenen medan solen skiner. Mörkret lägger sig över staden medan löven fryser och mössen gömmer sig underkullerstenarna medan den stinkande ostbiten ruttnar. Mögelsporerna smakar gott med rödvin och pepparkakor och doften av jul står vid den mörka dörren. Ljuset brinner och rökelsens doft sprider sig i rummet som en tunn matta av kvävande ångor som suktar efter att ta livet av varje liten nallebjörn. Under täcket gömmer sig spöken och lurar, i väntan på ett nytt offer att få kittla. Barnet står med nallen i handen och ser på sängen och funderar över var mamma är. Blodet droppar från diskhon ner i det svarta hålet i golvet där odjuret gömmer sig. Ett skrik hörs igenom den tysta natten och väcker ugglan från sin slummer. Till slut hörs det endast stadens ljud i bakgrunden medan spökena dansar med häxorna och odjuren på den snöbeklädda ängen under månens sken, och ett barn står i ett ljustänt fönster och ser på, och funderar var hans mamma är. För inuti en snöflinga finns det magi och underverk mera än man kan ana sig till med blotta ögat. Magin ligger alltid i betraktarens ögon och stirrar tillbaka i spegeln.

[JazonMaxuz]

"Kreativiteten flödade i mannens ådrår" Satt och tänkte på min Aea-roll och fick en stund av ingivelse under en 3h tågresa hem. Kunde inget annat än att skriva ner, ursäkta vissa eventuella gramatikaliska fel.

You can't fight the world, if you do not understand it. Why are things the way they are, why are the rituals and the decrees as if they were set in stone by the gods themselves? Why must things stay as they are, the same old worn-out ways repeated from father to son throughout the ages? Questions and answers are too far apart, but I guess that is why we travel; to see just how far the norms and boundaries we percive as such nigh impenetrable walls extend. Where all the answers lie waiting. The place where that free world begins.
It is a strange world. One of opportunity, indeed as i had come to expect, but also one of danger, of uncertainty and despair. Each day I look over the horizon, as the sun breaks the hold of darkness, with both a sense of exhilaration and dread. What I have learned in my travels hasn't always been pleasantries and rainbows. One must fight in order to live, even just in order to survive in this harsh, cruel world. Regardless, I can't help but feel satisfaction knowing I have gotten this far on my own, by my hands with a blade forged in my own sweat and blood. I have been tested and i have endured. I am alive.

As one story ends, another begins. And so too must my journey continue into that vast unknown, for I know my story has not even begun. The answers are out there somewhere, it's been a long road that I have walked for these last couple of years. Rest assured; The end of this winding, dark path approaches soon, I can feel it. I will step out into the light, past the edge of this deep forest of uncertainty, knowing the answer to the most important of all my questions; Who am I?

[Darulf]

Jason: Tror att detdär går bra att arbeta med.

[dragonlady]

Sailor Moon bordsrollspel for the win...

Sakura - Mörker

Mörker.
Och känslan av att världen försvinner,bokstavligen.
Hon kramade hans hand, hårt. Just nu var han hennes enda livlina i en värld av mörker.
Så kände hon stadig mark under fötterna, synen kom gradvis tillbaka och hans hand gled ur hennes. Och hon insåg att hon stod i en fängelsehåla. Och han stod utanför.
Insikten slog till som ett hammarslag rakt i hennes bröst. Han såg på henne lätt förtvivlat och sade vagt: "Jag e så ledsen...". Inte lika mycket som hon var. Det var ju hon som blev förrådd. Hon visste att han inte kunde undgå att se besvikelsen i hennes ögon och hur sårad hon kände sig. Och hon lät honom se den. Delvis för att smärtan var så stark att hon inte kunde göra så mycket för att dölja den. Delvis för att ifall han kände sig åtminstone lite ledsen för vad han gjort , borde han också få se resultatet av vad hans förräderi gjort med henne.
"Så du har då valt sida...", sa hon med en, på gränsen till darrande röst.
Sedan vände hon ryggen åt honom så att han inte kunde se hennes tårar som glänste i hennes ögon. Hon hörde ljudet av klackar mot sten närma sig hennes fängelse, men hennes koncentration just nu riktades mot att försöka hålla sig från att låta smärtn ta överhand. Hon kände hans blick borra sig in i hennes rygg men hon ignorerade honom.
Hon hörde hur ljudet av klackarna stannade utanför dörren och en kvinnoröst sa: "Bra Jadeite, hon är precis där jag ville ha henne. Gå nu och ta emot de andra av hennes små vänner."
Hon blundade hårt. En fälla. Och hon hade gått rakt in i den. På grund av hennes egen tilltro till vänskap.

Ljudet av hennes egna klackar mot stengolv. Springandes. Bort från tronsalen. Ljudet av Amis snabba andetag bredvid henne. Båda två höll jämna steg genom korridoren. Springandes, bort från det som hänt där nere, bort från smärtan. De rundade ett hörn och de tvärstannade. Framför dem stod HAN. Och en annan kille. Med ryggen åt.
Hon blev paralyserad. Hennes kropp vägrade röra sig. Hon klarade inte av att se honom just nu. Än mindre slåss mot honom. Men Ami som inte sett hennes handlingsförlamning tryckte med båda händerna framåt som för att knuffa dem i ryggen fast de stod flera meter bort. Båda flög flög framåt och landade på golvet som av att en osynlig hand skulle ha smällt till dem båda på samma gång. Hennes handlingsförlamning släppte och hennes enda tanke var att fly från korridoren, bort från honom. Hon började springa, med Ami framför sig.
Hon såg plötsligt hur den andra killen grabbade tag om Amis fot och drog omkull henne. Hon stannade av och kände hur en hand tog tag i hennes egen fotled. I en enda rörelse vände hon sig om och gav honom ett kraftigt slag i ansiktet med baksidan av sin hand.
Och hon kunde inte neka inför sig själv hur bra det kändes. Värken i hennes hand gav en tillfredsställande signal om att örfilen träffat så bra man kunde tänka sig. Hon såg ner på honom där han stod på alla fyra med ena handen runt hennes fotled. Hon försökte rycka bort foten, men greppet om den hårdnade och hans dimmiga blick blev klar och han såg på henne. "Stanna kvar, snälla.." Ilskan pulserade ännu kvar i kroppen och hon kände bara hur hennes fot satt fast och hon svarade ilsket; "Du har ingen rätt att säga åt mig längre vad jag ska göra." Uttrycket i hans ögon och något i hans röst när han svarade; "Jag säger inget,jag ber dig." , fick hennes ilska att slokna som en ljuslåga i regnstorm. Hon såg hastigt bort och hon kände hur en tår trängde upp i ögonvrån. Hon tog ett hastigt andetag och tvingade bort tåren och såg ner på honom igen. " Eftersom du tydligen inte var den vän jag trodde du var, så har du heller inte rätt att be mig om något längre. Det försvann på samma gång du kastade bort vår vänskap."

Ur ögonvrån såg hon hur den andra killen kom rusande mot dem. Ropande ilsket åt sin kollega att vad han egentligen sysslade med. Han slet bort Jadeite från henne och ställde sig framför henne. Men på samma gång ställde sig Ami mellan henne och honom. Hon kände bara hur känslostormen inom henne ville ta över handen och hon ville bara fly, så hon låste killens fötter i golvet och vände sig om för att gå. Men bakom henne hörde hon hur Ami skrek till av smärta och hon vände sig om i frustration. Kunde de inte bara ge sig nu! Plötsligt bara fanns den i hennes hand. Svärdet. Glänsande i renaste guld med vackra formationer inuti. Den kändes som en förlängd arm i hennes hand och värmen den utstrålade gav henne lite ro i hennes oroliga själ. Hon tog ett par steg framåt och högg med ett enda hugg nästan av båda killens händer så att han inte kunde skicka mer energiklot mot Ami och henne. Hon vände sig om igen. Men nästan genast hörde hon Amis utrop om att kasta sig ner och hon lydde instinktivt. Hon hörde ett sprakande och en duns bakom sig och inget mer. Hon vände på sig där hon låg och såg Jadeite stå där, med händerna höjda och den andra killen låg på mage på golvet med glasartade ögon och ett stort brännmärke i ryggen som efter ett energiklot.
Han såg på henne med förtvivlan i blick och halvt viskade; "Spring."
Och de sprang.

[Shantina]

Stolt GM som har så fina spelare Ännu är det inte över!

[dragonlady]

"Hon såg på hans kallsvettiga panna och hur spänd hans kropp ännu var av smärtan han fått känna på. Halvt en fråga, halvt en påstående: "Döden är ett bättre alternativ än som det är nu..." Och hennes hjärta krossades när han nickade ansträngt. I just den sekunden insåg hon att hon inte kunde göra nått längre för att rädda hans liv och hon måste släppa honom och hans öde ur sina händer. Hon steg sakta upp och såg på honom en sista gång. Hon visste inte hur hennes känslor kommit till den här punkten, han hade förrått henne och räddat hennes liv. Han hade blivit fängslad och torterad...för hennes skull. Och hon visste att en del av hennes hjärta, nu och för alltid, skulle tillhöra honom. "

[JazonMaxuz]

För de som någon gång fått uppleva känslan att de lever.
"All there is will to be,
so shalleth become.
Better to walk a curageous path,
to live as if one were to die,
rather than never be alive at all."

[dragonlady]

Sakura - Ett sista hjärtslag

Hon stod lutad mot trädet med ihopknipna läppar och vägrade se på när de andra släppte ner de magiska föremålen en efter en i den glittrande dammen. För för varje föremål som uppslukades av månförmörkelsens spegelbild gjorde att Jedite kom närmare att få sin själ tillbaka. Och för varje föremål som släptes ner var ett steg närmare den stund han skulle lämna henne. För varför skulle han vilja vara med henne längre när han fått vad han ville, att de hjälpt honom återfå sin själ. Hon älskade honom så mycket att det gjorde ont men det var försent att göra något åt det nu. Hon måste acceptera det faktum att han högst troligtvis ville leva sitt fortsatta liv bort från faran, bort från henne.
När Gara och Jedite kastade i Jedites och Amys själ reagerade dammen med att bubblande explodera och en flytande dimma flög upp och in i Jedite. En annan landade på gräset och skimrade till och förvandlades till en gråspräcklig, slank katt. Amy. Hon var glad över att Amy fått en andra chans som väktare och lärare och hon vände sig om och gick tyst bort från dammen. Allt var bra nu. För alla utom henne. Och just nu orkade hon inte med mer drama. Amy var säker. Jedite var säker. Hon kunde nu gå hem och försöka lappa ihop sitt spruckna hjärta.


Hon hade hunnit igenom halva parken när hon hörde Brandons röst i sitt huvud. "Dammen håller på att dra ner oss allihopa". Det var ingen panik i rösten. Bara ett allvar. Och hon skakade å huvudet och ignorerade Brandon. Hon orkade inte med hans skämt just nu. Tills hon hörde Arumis skrik. Både i sitt huvud och med sina öron. Hon vände om och sprang tillbaka och skyndade på stegen ytterligare när hon hörde hur skriket klipptes av. Och i huvudet hördes bara ett brus. Hon fick ingen telepatisk kontakt med någon av sina vänner.
När hon nådde dammen såg hon hur en virvel i vattnet snabbt blev mindre och mindre och med endast en sekunds tvekan försökte hon nå den i tid. Och landade med fötterna ner i vattnet. Hon svor till och sparkade till i vattnet. Jävla idioter. Att de alltid skulle hamna i trubbel. Hon svor till än en gång och vände sig om och försökte få kontakt med Sol. Ett lätt ljussken syntes i ögonvrån och hon vände sig om nästan morrande. När hon kom fram till ljusskenet såg hon i det glänsande vattnet bilden av sina vänner långt nere. Hon stoppade ner handen i vattnet men nådde bara den dyiga bottnet på dammen. Spegelbilden gungade till men när den stabiliserades igen så syntes hennes vänner klart igen. Lång nere, i en annan dimension och hon kunde inte få någon kontakt med dem alls. Det var som att se på en film på TV. Fast verkligare. Mycket mer verkligare än vad som var bekvämt att leva med. Och hon kände hjälplösheten skölja över henne.


Och så såg hon dem. Monstren. Och hon bleknade. De var många och hon försökte skrika åt sina vänner att se upp. Att springa. Men ingen av dem kunde höra henne. Hon såg dem kämpa. Och hon såg monstren falla för att ersättas av en ny. Och hon såg Gara falla. Stora, starka Gara. Oövervinneliga Gara. När han föll insåg hon, medan tårarna fylldes i hennes ögon, att hon såg sina vänner dö. Utan att hon kunde göra något för att hjälpa dem. Hon såg sina vänner kämpa för sina liv, hur Arumi sjönk ihop av matthet. Hon frös av rädsla och förtvivlan. Och hon såg hur Jedite sårades svårt och Sakura kved till och sjönk kraftlös ner i vattnet. Hon kunde inte slita sig från bilden och tår efter tår av smärta och sorg blandades med dammens mörka vatten. För att en sekund krusa vattenytan för att sedan låta dammens sötvatten sluka de salta tårarna. Som bilderna slök bitar av hennes själ, sekund efter sekund. Hon såg hur hennes vänner utmattat bar en medvetslös eller död Gara bort från monstren. Hon visste inte ens om han ännu andades och det gjorde mer ont än hon trodde det skulle ta. Hon hade hatat hans sexistiska kommentarer, hans uppblåsthet och kaxiga attityd. Men hade ändå varit hennes vän. Hon såg hur ännu en våg av monster sköljde över hennes vänner och hur Arumi föll. Och när hon såg hur ett monster rev upp ett gigantiskt sår i Jedites kropp, kände hon hur smärtan rev till i hennes eget bröst. Hon försökte dra efter andan men misslyckades. Hon hörde sitt eget hjärtas skälvande röst stanna av när hon såg hans chockade min stirra ner på sitt blodiga bröstkorg och hon kände hur hon dog tillsammans med honom. Han försvann ur hennes synfält och hon såg mot den enda person som ännu stod. Brandon. Han såg upp mot skyn, mot henne och hans blick sa allt. Förtvivlan, rädsla och beslutsamhet. Skulle han dö skulle han ta så många monster med sig som möjligt. Och han spände sin båge, siktade upp mot skyn, och den gnistrande pilen såg ut att komma rakt mot Sakuras hjärta. Smärtan var för mycket. Förlusten var för stor. Och när pilen träffade vattenytan försvann ljusskenet och allt blev mörkt. Ett sista hjärtslag och Sakura flydde in i mörkret. In i glömskan. Bort från det djupsvarta hålet där hennes hjärta en gång slagit av kärlek till sin familj. För sina vänner. För Jedite. Ett sista hjärtslag för kärleken innan allt försvann i kärvor av smärta. Och hon välkomnade den kalla tomhet som ersatte hennes trasiga själ och sinne.




Solljuset sipprade in genom fönstret och en fågel kvittrade glatt. Sakura vände stönande på sig och hörde hur hennes lillebror med en smäll stängde toalettdörren. Fasiken också. Han hann före henne. Nu skulle han okupera toaletten i evigheter och göra henne försenad till skolan. För hon kunde ju inte gå till skolan utan att varken duscha, fixa håret eller sminka sig. Hon satt upp i sängen och kände sig av någon anledning väldigt ledsen. Men hon skakade av sig känslan. Hon kunde inte ha hormonsvängningar nu när de måste träna mer än vanligt för att ta igen för årets fiasko i hejarklackstävlingen. Hon steg upp och kände en djup smärta av förlust.

Men bara för ett hjärtslag. Och hon rätade på sig och gick ut ur sitt rum för att göra sig redo för ännu en vanlig dag i skolan.

[dragonlady]

Sakura - Känslostorm

När hon såg Brandon springa förbi henne i ögonvrån blev hon arg. Ingen kille hade någonsin avvisat henne så brutalt förut. Visserligen hade de bara dejtat ett par gånger men det betydde inte att hon kunde acceptera att han ignorerade henne. Ifall han tyckte att deras förhållande var ett misstag, särskilt efter deras fyllesex förra helgen, så kunde han åtminstone säga det åt henne istället för att ta den fega vägen ut ur förhållandet. Hon började springa efter honom men hans långa ben bara ökade avståndet mellan dem. Hon ropade ilsket efter honom. Han stannade knappt av och hon hörde honom säga att hon skulle gå sin väg. Hon fräste till och kastade sin väska mot honom. När den föll till golvet med en duns, otillfredsställande långt bort från Brandon, svor hon och tog tag i en kvarglömd tekopp från ett bord bredvid henne och lät den följa efter väskan. Tekoppen kom längre än väskan och hon såg hur Brandon duckade för den flygande tekoppen. Den här gången stannade han till och vände sig halvt om.
"Sakura, för ditt eget bästa så vänd om och gå hem, det är för farligt för dig här."
Farligt, hon skulle visa vem som var farlig här ifall hon fick tag på den fega långbenta amerikanen.
Hon fräste åt honom och när han började springa från henne igen fick hon nog. Hon tog tag i en blomkruka och den missade inte. Den flög rakt in i ryggslutet på Brandon och den här gången stannade han definitivt och hon hann ikapp honom. Hon började ge honom en utskällning och hon såg hans frustration och trodde att det var för att han tvingades konfrontera henne. Och grälet var ett faktum. Hon hade aldrig haft några problem med att konfrontera fega kräk som Brandon och han signalerade tydligt att han inte var riktigt bekväm med det. Men oavsett vad hon tyckte om Brandon just nu så hade hon faktiskt börjat tycka om honom oerhört mycket, som om en viss kärlek redan funnits där innan de ens träffats och han hade lekt med hennes hjärta. Vilket gjorde att hans svek kändes mer än vad hon trott det skulle göra.
"Jag vill inte att du ska hamna i vägen för kärringen där uppe."
Brandons babblande ursäkter lät inte vettiga i hennes öron och hon kastade en blick uppåt.
"Vilken jävla tant?"
Det enda hon såg var ett par svävande breda armband som kom rakt mot henne och när de fästes som av ett par osynliga händer runt hennes armleder kom alla minnen tillbaka. Jedite och den brännande kärlek de hade för varandra, alla svek, alla underbara stunder. Vänskapen med Brandon och Gara och väktarna Sol, Dawn och Ami. Den andlösa förlusten av sina vänners död och det brännande svarta hål det lämnat i hennes själ. Och den förvirring hon kände när hennes hjärna försökte greppa det faktum att de inte var döda. Att de alla stod här livslevande framför henne. Hon tog ett flämtande andetag när hon kopplade ihop de minnen hon hade innan minnesförlusten och det som hänt efteråt. Lika verkliga minnen de med. Hennes spirande kärlek för Brandon och de stunder hon haft med honom. Och hon kände ilskan, en iskall överväldigande ilska och allt runt henne exploderade i ett förödande inferno av flygande kroppar, sönderslagen betong och splittrat glas.