av dragonlady » lör 27.4.2013 16:30
Sailor Moon bordsrollspel for the win...
Sakura - Mörker
Mörker.
Och känslan av att världen försvinner,bokstavligen.
Hon kramade hans hand, hårt. Just nu var han hennes enda livlina i en värld av mörker.
Så kände hon stadig mark under fötterna, synen kom gradvis tillbaka och hans hand gled ur hennes. Och hon insåg att hon stod i en fängelsehåla. Och han stod utanför.
Insikten slog till som ett hammarslag rakt i hennes bröst. Han såg på henne lätt förtvivlat och sade vagt: "Jag e så ledsen...". Inte lika mycket som hon var. Det var ju hon som blev förrådd. Hon visste att han inte kunde undgå att se besvikelsen i hennes ögon och hur sårad hon kände sig. Och hon lät honom se den. Delvis för att smärtan var så stark att hon inte kunde göra så mycket för att dölja den. Delvis för att ifall han kände sig åtminstone lite ledsen för vad han gjort , borde han också få se resultatet av vad hans förräderi gjort med henne.
"Så du har då valt sida...", sa hon med en, på gränsen till darrande röst.
Sedan vände hon ryggen åt honom så att han inte kunde se hennes tårar som glänste i hennes ögon. Hon hörde ljudet av klackar mot sten närma sig hennes fängelse, men hennes koncentration just nu riktades mot att försöka hålla sig från att låta smärtn ta överhand. Hon kände hans blick borra sig in i hennes rygg men hon ignorerade honom.
Hon hörde hur ljudet av klackarna stannade utanför dörren och en kvinnoröst sa: "Bra Jadeite, hon är precis där jag ville ha henne. Gå nu och ta emot de andra av hennes små vänner."
Hon blundade hårt. En fälla. Och hon hade gått rakt in i den. På grund av hennes egen tilltro till vänskap.
Ljudet av hennes egna klackar mot stengolv. Springandes. Bort från tronsalen. Ljudet av Amis snabba andetag bredvid henne. Båda två höll jämna steg genom korridoren. Springandes, bort från det som hänt där nere, bort från smärtan. De rundade ett hörn och de tvärstannade. Framför dem stod HAN. Och en annan kille. Med ryggen åt.
Hon blev paralyserad. Hennes kropp vägrade röra sig. Hon klarade inte av att se honom just nu. Än mindre slåss mot honom. Men Ami som inte sett hennes handlingsförlamning tryckte med båda händerna framåt som för att knuffa dem i ryggen fast de stod flera meter bort. Båda flög flög framåt och landade på golvet som av att en osynlig hand skulle ha smällt till dem båda på samma gång. Hennes handlingsförlamning släppte och hennes enda tanke var att fly från korridoren, bort från honom. Hon började springa, med Ami framför sig.
Hon såg plötsligt hur den andra killen grabbade tag om Amis fot och drog omkull henne. Hon stannade av och kände hur en hand tog tag i hennes egen fotled. I en enda rörelse vände hon sig om och gav honom ett kraftigt slag i ansiktet med baksidan av sin hand.
Och hon kunde inte neka inför sig själv hur bra det kändes. Värken i hennes hand gav en tillfredsställande signal om att örfilen träffat så bra man kunde tänka sig. Hon såg ner på honom där han stod på alla fyra med ena handen runt hennes fotled. Hon försökte rycka bort foten, men greppet om den hårdnade och hans dimmiga blick blev klar och han såg på henne. "Stanna kvar, snälla.." Ilskan pulserade ännu kvar i kroppen och hon kände bara hur hennes fot satt fast och hon svarade ilsket; "Du har ingen rätt att säga åt mig längre vad jag ska göra." Uttrycket i hans ögon och något i hans röst när han svarade; "Jag säger inget,jag ber dig." , fick hennes ilska att slokna som en ljuslåga i regnstorm. Hon såg hastigt bort och hon kände hur en tår trängde upp i ögonvrån. Hon tog ett hastigt andetag och tvingade bort tåren och såg ner på honom igen. " Eftersom du tydligen inte var den vän jag trodde du var, så har du heller inte rätt att be mig om något längre. Det försvann på samma gång du kastade bort vår vänskap."
Ur ögonvrån såg hon hur den andra killen kom rusande mot dem. Ropande ilsket åt sin kollega att vad han egentligen sysslade med. Han slet bort Jadeite från henne och ställde sig framför henne. Men på samma gång ställde sig Ami mellan henne och honom. Hon kände bara hur känslostormen inom henne ville ta över handen och hon ville bara fly, så hon låste killens fötter i golvet och vände sig om för att gå. Men bakom henne hörde hon hur Ami skrek till av smärta och hon vände sig om i frustration. Kunde de inte bara ge sig nu! Plötsligt bara fanns den i hennes hand. Svärdet. Glänsande i renaste guld med vackra formationer inuti. Den kändes som en förlängd arm i hennes hand och värmen den utstrålade gav henne lite ro i hennes oroliga själ. Hon tog ett par steg framåt och högg med ett enda hugg nästan av båda killens händer så att han inte kunde skicka mer energiklot mot Ami och henne. Hon vände sig om igen. Men nästan genast hörde hon Amis utrop om att kasta sig ner och hon lydde instinktivt. Hon hörde ett sprakande och en duns bakom sig och inget mer. Hon vände på sig där hon låg och såg Jadeite stå där, med händerna höjda och den andra killen låg på mage på golvet med glasartade ögon och ett stort brännmärke i ryggen som efter ett energiklot.
Han såg på henne med förtvivlan i blick och halvt viskade; "Spring."
Och de sprang.