av dragonlady » sön 24.2.2013 21:04
Les Miserables
Med artonhundratalets Frankrike som skådeplats handlar Les Misérables om krossade drömmar och olycklig kärlek, passion, offer och försoning. Jean Valjean(Hugh Jackman) jagas sedan årtionden av den hänsynslösa polismannen Javert(Russel Crowe) efter att ha brutit mot sin villkorliga frigivning. När Valjean går med på att ta hand om fabriksarbetaren Fantines(Anne Hathaway) unga dotter, Cosette, förändras deras liv för alltid.
Jag hade hört innan många historier om folk som gråtit genom hela filmen å blablabla,så jag satt nog halft genom halva filmen och tänkte att nääär kommer det nå riktig snyftscen då?För jag erkänner,det händer sig väldigt lätt att jag sitter och snyftar genom vissa filmer(som tex P.S.I love you,eller en viss del i Lejonkungen).Men jag borde inte ha tänkt så för nog slutade det med att jag satt och snyftade(tillsammans med typ resten av hela biosalongen)när den obligatoriska epic endsong skrålade ur högtalarna.
Vissa låtar fastnade hårt och ibland kände man ens upproriska revolutionärshjärta ville stampa i takt och sjunga med.
Det som höjde på filmen avsevärt var att reggissören hade skippat det brukliga lipsynkningen till förinsjungna låtar och lät skådespelarna själv sjunga i sin egen takt och tempo med endast öronsnäckor i öronen för musikens skull...
En annan av mina favoriter med filmen var Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter som giriga och dekadenta värdshusinnehavare.
Filmen får så hårt
4/5 högt hissade revolutionärsflaggor