av Gary L Grape » fre 23.8.2013 09:29
Gudars, vad svårt det har varit att få någonting ur sig om det här lajvet. Men här kommer mina tack Jag ber om ursäkt för ännu ett mastodontinlägg. Efter många artal av gropiga och slingriga stigar hittade Frälsaren slutligen tillbaks till sin tro på Pahn och kunde släppa all sin ångest. Hans framtid ser betydligt ljusare ut efter återkomsten till civilisationen.
Varenda en som deltog i lajvet är värt ett stort tack för att ni bidrog till min upplevelse under lajvet. Det var inte bara stora händelser som gjorde lajvet så minnesvärt för min del, också små saker gjorde stora intryck. Nya lajvare eller gamla rävar, alla i expeditionen medverkade på något sätt till att min upplevelse blev vad den blev. Och en stor del av orcherna/spindelns sammansvurna också. Innan lajvet trodde jag aldrig att jag skulle hinna interagera med så många som jag sist och slutligen gjorde. Jag måste trots allt nämna ganska många av er.
Ia och Jo. Jag tyckte jättemycket om att samarbeta med er. Även om Frälsaren var lite bångstyrig mellan varven hade han verkligen förtroende för Anória. Rania hade han också förtroende för, men han hade en känsla att hon höll tillbaks på nåt sätt.
Linn. Det blev lite antiklimax för min del när du dog, men å andra sidan hjälpte det Frälsaren vidare på hans väg tillbaks till livet. Níma fanns med honom också efter sin död.
Vivi. Tack för den fina scenen med Aska efter Frälsarens mardröm. Utan tvekan den allra största upplevelsen på hela lajvet för egen del.
Zacke. Ojoj...Jag kunde inte annat än bli stolt efter att Belas hade haft sitt vredesutbrott och kom tillbaks ut ur skogen. Jag var helt övertygad om att du grät på riktigt!
Carolina och Rasmus. Ni kändes verkligen som adliga, jag kände vördnad för er när jag skulle tala med er. Det kändes olustigt att försöka uppehålla Ranetheon medan Sinve avrättades.
Tobbi. Så där borde de adliga vara, åtminstone enligt Frälsaren. Fast han hade suttit fängslad ville han komma med och anfalla orchlägret. En man av folket, trots sin titel.
Anders. Det kändes bra att ha spelat upp scenen med Níma, Sinve, Ryvas och Frälsaren innan lajvet började. Jag fick en mycket klarare bild av Ryvas otroligt starka vänskap till Sinve.
Eco. Det var riktigt skrämmande när du bytte mellan de olika personligheterna. Och det var tungt att begrava dig, vänskapen Frälsaren hade sett mellan Ryvas och Sinve var så stark att han led oerhört när den måste ta slut. Att han dessutom tänkte på Níma under begravningen gjorde inte saken bättre.
Jan och Måns. Dryckesbröder. Jag vet inte om jag sade det redan efter lajvet, men så fort vi kommit till ett värdshus så ska Aminon bjuda Marnamas och Kail på en runda. Också annars var det roligt att spela mot er båda.
Erik, Nanna, Tova och Josefine. Frälsaren litade verkligen på sina Knektar. Han hade aldrig kunnat ana att Enea och Neya var inblandade i Aslakins försvinnande (eller död, som det visade sig).
Hanna. När Frälsaren pratade med dig om din bakgrund blev han tvungen att tänka över vad som verkligen är viktigt. Det hjälpte honom på vägen.
Och som sagt alla andra också. Jag kunde nämna så många fler exempel som förgyllde mitt lajv, jag tror faktiskt att jag skulle kunna nämna minst ett exempel med var och en i expeditionen, men då får jag skriva minst lika mycket till.
Tusen, tusen tack än en gång.
"Cornix cornici nunquam oculus effodit"