“Bland dråpare och rövare” är ett värdshus-piratlajv som utspelar sig under 1600-talet, då pirater härskade på haven!
Vi befinner oss på ön Tortuga, som är en del av Haiti (då kallad Hispaniola) och en av de Karibiska öarna. Under 1600-talet var denna ö en av de populäraste ställena för pirater att hålla till. I och med detta lajv bjuds du in till en kväll på värdshuset The Sunk’n Norwegian, där skratt och gräl är vardagsmat och rommen flödar. Såväl pirater som andra sjömän och resande folk samlas vid värdshuset för att slappna av med några stop mjöd eller söka sällskap för kvällen, eller varför inte hamna i lite slagsmål för att hålla modet uppe?
De flesta vet av att The Sunk’n Norwegian har en förbannelse över sig, men få vet vad exakt denna förbannelse är. Men en sak är säker, söker du efter färgstarka personer med än färgstarkare historier är The Sunk’n Norwegian dit du styr stegen.
Svärdet torkas av med en rockärm. Blodstänket kommer vara svårt att få bort, men det bryr hen sig inte om just nu. Det viktigaste nu är att få bort liket av den förre kaptenen, innan några riktiga missöden sker. Han var en tung man, det kommer bli svårt att släpa iväg honom. Hen drar en djup suck, tar tag i kapten Williams’ armar och börjar dra. Plötsligt hörs ljudet av ett glas som går i kras någonstans. Vår pirat hajar genast till, släpper kapten Williams och drar svärd. Vem kan vara här nu? Ingen av besättningen visste av att hen skulle träffa kaptenen ikväll, det kan inte vara någon av dem. Hen ser sig omkring med vaksamma ögon i rummet, letar efter minsta lilla livstecken. Men livstecken kan vara just det som hen inte borde söka efter nu. En våg av kyla går igenom hen med ens och hen lämnas andfådd och genomkall. I ögonvrån ser hen hur en bok faller ur bokhyllan, helt av sig själv. Såklart. Den stackars saten kom tillbaka snabbare än hen trott. Med ett litet leende tar hen en djup klunk ur romglaset som står kvar på bordet, sedan gör hen sig redo med svärd i hand. Ett spöke lär vara oslagbart i strid, men hen är redo att ta chansen nu.
Skymningen lägger sig över Karibiens öar. Facklorna brinner, fiskmåsarna skränar sina sista sånger för dagen och folket på Tortuga vaknar upp på riktigt. En ensam person går fram längsmed gatorna och lyssnar till sångerna och skratten som ekar genom staden. Värdshusen och pubarna är många, men det är ett skillt värdshus vår pirat är påväg till. Ett värdshus där rövare och än värre folk slår sig ner för kvällen. Där mjöden flyter fram och sångerna aldrig tar slut. Där ett slagsmål är att vänta i botten på varje stop, där sällskapet är det bästa du någonsin upplevt. Behöver du en besättning är det hit du går, bland mördare och tjuvar hittar du inte lojalare pirater. Personen snubblar fram genom leran från dagens regn och stannar upp vid dörren till The Sunk’n Norwegian. Hen tar ett djupt andetag och ler för sig själv, sedan smäller hen upp trädörren med iver. Inne i värdshuset hörs skrik och skrän, men endast glada sådana ikväll. Stället är fullpackat som vanligt. Stanken märks knappt av längre men ljuskronan hänger fortfarande snett. Någonstans längre in spelar ett band en munter melodi och vid bardisken står Nancy, värdshusets ägarinna, och tvättar ett stop med en evigt smutsig trasa. Vår pirat går fram till bardisken och hälsar på Nancy. Hen möts av ett brett leende som skiner likt morgonsolen, men blänker likt falskt guld.
“Det var längesedan man sett till dig!” skränar Nancy och häller genast upp ett stop mjöd som hon räcker över till piraten. ”Berätta vad du haft för dig!”
